Sådärja

Sådärja då...

• Nu bloggar jag igen. Just nu alltså. I valet mellan att sova i alla fall fem timmar och blogga så verkar sömnen vinna. Den vinner över en hel del annat också.
• Nu är jag tillbaka på jobbet efter först 50% föräldraledigt i 4 månader och helledigt i 10 månader. Här går alla om varandra med föräldraledigheter, ut och resaledigheter, tjänstledigheter samt kriga i Afghanistanledigheter. Och sen kommer folk tillbaka. Vi - jag - försöker just nu fatta var vi har varandra och hur det blir framöver.
• Nu har Olov börja att intressera sig för vad text och bokstäver är. Jag är lätt chockad. Igår läste han och Petra mästerverket Kaj springer på pottan. Han frågade var i texten var det stod Kaj och efter var det var skrivet springer och så vidare. Efter ett tag kände han igen flera av orden och pekade ut dem i texten. Det hade jag inte ens föreställt mig att han skulle kunna göra. Han har precis fyllt två. Hade inte trott att han skulle prata så mycket som han gör heller. Eller att det skulle gå att förklara så mycket för honom. Jag är medveten om att föräldrar har till uppgift att vara imponerade sina barn. Men såhär alltså. Jag är förvånad.
• Nu är jag igång med vintercyklandet igen. Minus 20? Inga problem. Ishalka? Inga problem. 2 dm snö? Jo, lite problem. Jag lyssnar på böcker på mp3-spelaren, drar på mig störtkrukan och försöker lägga upp ett vettigt tempo. Det är min egentid numer. Motion, pendling och kultur i ett. Alltid lika svårt med klädvalet vid cykling eftersom temperaturen pendlar upp och ner ganska mycket och cyklingen värmer så mycket inifrån efter en 3-4 kilometer. Förra veckan var -21 och det är den gång jag träffat mest rätt hittills. Jag varken frös eller svettades så mycket. Kändes som en seger över elementen.
• Nu verkar jag ha blivit vädertåligare över lag. Nån timme om dan utomhus med barn verkar vara härdande. I julas åkte jag skidor en par-tre timmar i -30 ett flertal gånger och det var helt ok. Än så länge är det en kick varje gång jag tycker att vädret är helt ok fast det inte borde vara det.
• Nu har jag skrivit blogg också. Inte illa. Vilket år som helst kanske jag uppdaterar länkarna.

Sen skidpremiär

På jobb i Bydalen. Det är sista dagarna på påsklovet och jag dammar av telispjäxorna för första gången den här säsongen. Jobbet står för det mesta av mitt friluftsliv det här året.

När jag är ledig hinner jag nästan ingenting nu. Jag tänker ofta att jag ska skriva blogg och uppdatera då och då men det blir liksom inte av. Just nu ser jag ingen riktig ände på bloggtorkan så ni får kanske vänja er med T9-misshandlade inlägg där det står som istället för snö och svär istället står osv. Ett svårt I-landsproblem.

För övrigt är den här bilden värd att klicka på för en förstoring.

En genväg

En suddig bild från skymningen. Jag är tillbaka på jobbet efter att ha varit pappaledig i tre och en halv vecka - inte dåligt att klämma ur så mycket ur 10 pappadagar. På eftermiddagen hade vi utbildning inne i stan och sen cyklade jag ut till Frösön. I kylan och skymningen halade jag entusiastiskt upp telefonen för att ta ett kort på genvägen över isen. Tyvärr är bildskärmen lite liten för att man ska se hur skarp bilden är.

Jag bor på ett ställe där man kan gena över isen till jobbet. Det är en rösad led över isen. Röda kryss som på fjället. Hade jag alltid bott här hade jag kanske inte tänkt så mycket på det. Nu har jag snart bott här i fyra år och tänker på det ofta.

Jag blev kaskadspydd i ansiktet i morse. På 3 dm avstånd.

Jo jag är på jobbet. Men jag har faktiskt rast. Då får man blogga.

Jag jobbar fortfarande på att hitta den ultimata vintercyklarklädseln. Jag behöver en mössa som täcker öronen alternativt öronmuffar. Ena örsnibben värker lite.

Jobba hemma

Petra har tagit med sig jobbet hem. Inte bara papper och dator den här gången utan också en fem, sex medarbetare. Jag kokar kaffe och ställer fram fika och håller mig undan. Samtidigt som jag på håll hör dem diskutera och jämför det de säger med Petras berättelser från jobbet. Visserligen går jag runt och iakttar folk hela tiden - men de här människorna är ju en så stor del av hennes vardag och den hör jag alltid ur hennes perspektiv. Nu får jag höra dem från när jag stökar i köket och när jag fikar med dem.

Grävskopan jag tog kort på sist la inte asfalt. Den fräste upp gatan lite mer än innan. Nu lägger de asfalt i regn och höstrusk. Till er tjänst har vardagspaparazzin Jon förevigat detta. Jag förstår att det är spännande för er.

Jag antar att det är såna här hårdföra män man kallar grovisar. Eller är det spadsnok? Eller är spadsnok en grovis?

Jon försöker att inte stalka Maud Bernhagen

En helg till. Vi har varit jätteduktiga idag. Jag har slätat ut och fyllt igen nedanför uteplatsen och däromkring. Använt jord som blev över när uteplatsen grävdes. Ikväll har vi kokat två omgångar med blåbärssylt på blåbär som vi plockade igår på Östberget på Frösön. Och det gick riktigt långsamt att plocka. Före dess jobbade jag. Just nu är det ungefär det jag gör. Jobbar eller donar på hemma.

I och för sig var vi till Jamtli i fredags. Petra kollade in kyrktimringen och jag surrade med jamtlikollegor från förr. De odlar hampa i år, något man tydligen tidigare gjort i Sverige för att göra kläder av. Då var det inte industrihampa som nu - utan röka-på-hampa. Men det var ingen som visste det då. För övrigt hade Bert-Ola läst ur en prästbok från 1809 att en skötsam och redig karl drack sådär en 20 supar på en dag. I och för sig var spriten svagare då - typ 20-30% - men hur kul hade det varit om inte nykterhetsrörelsen funnits?

I och för sig var vi på middag hos vänner på fredag kväll. Men ändå.

Jag har i alla falla kommit in lite i jobbet igen. Första dagarna var det bara astrist, men i torsdags och fredags började det svänga lite när det blev mer att göra och jag gaskade upp mig en del.

Petra ville absolut se utställningen från en dagismiljö anno 1971 på Jamtli där det visade sig att vi inte riktigt lämnat 70-talet. Det var inte så stor skillnad mot nu och det skojigaste var att TV4-sportens Maud Bernhagen var där samtidigt. Det hjälps inte, det är skojigt med kändisar och speaking of witch så har jag blivit kollega med curlingmaestron Peja Lindholm som jobbar på nya asylboendet på Frösön. Kanske läge för ett korplag till vintern? Och jag lyckas aldrig riktigt vänja mig med att känna mig naturlig i såna där kändissituationer. Ska man låtsas som ingenting och att kändisen inte är en kändis eller ska man visa att man vet att det är en kändis och vad är då det naturliga sättet att vara på? På Jamtli kände jag mig som värsta Maudstalkern då jag hela tiden hamnade i samma rum som henne. Hade hon varit helt okänd hade jag inte tänkt på det men nu kände jag mig som en förföljare.

Ett sommartecken

Man vet att det är sommar i Östersund när majoriteten av de som handlar på Ica talar tröndersk. På norska sidan på våra breddgrader bor det många fler än vad det gör på svensksidan. När barnfamiljer så ska åka på semester så beger man sig förstås till första bästa närmsta utland: söte bror Sverige. Där köper man ost, snus, alkohol och billigt snop till barnen. Eftersom Östersund är relativt litet gentemot Trondheim så blir det en stor andel norrmän under sommaren. Än fler blir det nästa vecka då Storsjöcupen startar, en ungdomsfotbollsturnering med ca 250 lag och 2/3 av dem är från Norge.Hur vet man då att det är tröndersk man hör? Lyssna först och främst efter de pallatala n:en - lite som n på spanska. Det låter ungefär som n och j samtidigt och det är ofta ganska sött.

Annars då? Jag har tydligen varit trött den här veckan. Flera på jobbet har kommit till mig och frågat hur det står till egentligen. Kanske försöker jag göra för mycket ute och för mycket socialt att jag inte klarar av att slappna av ordentligt. Kanske är det något annat. Men det är otroligt skönt att ha ett jobb där arbetskamrater uppmärksammar hur jag mår nästan innan jag gör det. Som en skuldra att luta sig mot.

Dan före kungens födelsedag

Förra veckan, när jag stått och kört motorsåg en dag tänkte jag bara hur olika träd skulle kapas upp och hur mycket ved det fanns i dem. När jag slog med lie på Jamtli spanade jag längs cykelvägarna och grämde mig över allt som inte var slaget fast det var tjockt fint gräs. Det tar inte lång tid för mig att bli miljöskadad. Och minns första posten jag skrev sen det var bestämt att vi skulle köpa hus när jag drev med själva villaägandet. Ha! Nu är jag där utan skämmas. Jag har till och med kollat upp vad borgarnas nya villaskatt innebär för oss (ingen höjning utan en minimal sänkning).

Under några veckor har hälften av killarna på vårt boende blivit ersatta av nya killar som söker asyl i Sverige. Sist jag jobbade var det ganska lugnt. Det tar ett tag innan de nya blir varma i kläderna och ifrågasätta sakernas tillstånd. Samtidigt blir vi som jobbar allt bättre. Nu jobbar vi med att hitta olika sätt för killarna att komma ut i samhället och beblanda sig med vanliga svennar. I skolan träffar de mest bara andra som lär sig svenska och när de är lediga är det lätt att hamna hemma och tycka att livet är lite tråkigt och att det inte finns något att göra. Nu ska vi försöka att både hitta praktik och föreningsverksamhet.

Och nu? Jag ska jobba ganska mycket resten av veckan till måndag samtidigt som Petra åker till Skärvången på arbetsvecka. De har haft dessa arbetsveckor sen 70-någongång och fortsätter att ha dem. Det kapas ved inför året och sånt som ska fixas på husen fixas gemensamt och man fattar beslut kring hur de resurser som skogen och grusgropen ger ska fördelas under året på reparationer och upprustning.

Jag? Introvert?

Vi har varit på teambuilding med jobbet i tre dagar. Det hela presenterades som värsta boot campen av vår chef som är f.d. militär och åker på FN-uppdrag ibland och jag var väl inte helt förtjust i att det såg ut att bli snålt med maten. Jag är förmodligen på gränsen till att ha diabetes då jag blir som en skrikig unge på ICA om jag inte får mat på en gång som mat- och sovklockan ringer. När jag som tonåring reste med andra hade jag alltid med mig en påse med havregryn för att ha åtminstone nånting att stoppa i munnen som mättade om det skulle gå för långt mellan mattillfällena. Dessutom var det en förkylning som spökade. Det blev i alla fall ganska soft. Det var gott om både mat och tillfällen att bara hänga. Min egen höjdpunkt var ändå när vi var med om ett låtsasgisslandrama. Vi fick säckar över huvudet och blev småbryskt fösta åt olika håll. Vi satt, stod på knä om vart annat ganska länge. Sit still! I will kill you! Shut the fuck up! Skrek kidnapparna. Vapenskrammel, glaskross och hot om sälja tjejerna samt en 1,5 sekunders melodislinga som upprepades om och om igen nästan hela tiden under de två timmarna som dramat varade. Och det var så skönt för att jag för första gången på typ 28 timmar fick vara helt själv i min lilla säck över huvudet och fundera och vara helt asocial. Jag kopplade av och fick massor av energi jag inte haft innan. Efter kände jag mycket piggare och mer utåtriktad. Jag behöver vara för mig själv för att orka med folk. Dessutom var jag glad över att man kostade på vår lilla personalgrupp en sån här grej. Fyra aktörer plus en neutral kontrollant som fanns där om någon av oss skulle krisa. Det kändes superlyxigt. Och det är en annan grej att stå på knä i en ouppvärmd lokal med folk som petar på en så fort man rör sig jämfört med att se ett gisslandrama på TV. Hade vårt drama varat en hel dag hade energin jag fick av att vara för mig själv helt försvunnit.

Efter att ha jobbat två somrar som aktör på Jamtli var det helt rätt att själv vara med om ett rollspelsdrama där jag inte hade kontroll.

Men som sagt, att vara själv. När jag var barn blev mamma orolig för mig. Det kom barn och ville leka men jag ville hellre sitta på mitt rum för mig själv så de fick vända i dörren. Och det var barn jag tyckte om att vara med. Och när jag rest som tonåring på klassresor, curling- och dansresor har det hela tiden varit en räddning att kunna stänga in sig i huvudet med musik och få vara själv ett tag. Och nu när jag är ledig en vardag så sitter jag ganska mycket hemma för mig själv. Inte för att jag inte tycker om folk utan kanske för att hämta kraft till att umgås med andra. Vi på jobbet har i alla fall fått en ny metaforer för att vilja vara för sig själv: Har du tagit på dig säcken? Jag har på mig säcken idag osv. Perfekt.

Värderingarna

Idag har vi bland annat hållit på med värderingsövningar på jobbet. Ledaren kommer med ett påstående och vi som deltar får välja på fyra alternativ. Sen får de som vill kommentera och motivera sina val. Det är roligt för jag måste tänka på vad jag tycker och framför allt motivera det för mig själv, för jag vill kunna motivera det för mina arbetskamrater. För mig blev inte det viktigaste vad de andra valde utan att höra deras reflektioner kring valen. Jag märkte också att mina val inte helt följde en klar och tydlig linje. Jag såg själv inkonsekvenser i hur jag valde och mina värderingar. Men då kan jag alltid glädja mig åt att jag läst lite socialpsykologi. För där var det någon som menade att de som gör, tänker och handlar helt konsekvent är som regel ganska olyckliga. Det behöver ju i och för sig inte betyda att jag är lycklig, men att jag har kommit undan en fallgrop.

Lite härligt våld

En av våra asylsökande sysslar med så kallad mixed martial arts, ett begrepp som jag inte är säker på att jag hört talas om innan jag träffade honom. Däremot kände jag till begreppet ultimate fighting, att det är någon sorts våldsam slåsskamp där det mesta är tillåtet. Så, av nyfikenhet och en vilja att förstå så började jag titta på program om detta på TV4 sport sent på kvällarna, oftast när jag hade sovande jour på jobbet. Och det har blivit några sena nätter, för jag har fascinerats.

När man en gång började med detta så var kanske tanken att se vilken kampsport som var bäst, för här var det mesta tillåtet och folk åkte på rejält med stryk. Men nu har man hållit på ett tag och slagskämparna har lärt sig att försvara sig, så för de mesta verkar de veta hur de inte ska åka på alltför mycket stryk. De flesta fighterna slutar med att vinnaren vrider ett ben eller en arm på motståndaren så att denna ger upp. Annars vinner de på poäng eller knockout eller för att någon blöder för mycket. Att ligga på rygg med motståndaren på bröstet boxandes mot huvudet behöver inte vara ett dåligt läge, för i nästa sekund kan den som ligger underst vara den som kopplat fast den andre i en bensax. Paulo Roberto kommenterar ibland och han har berättat om hur man, när det blivit ett jack i ögonbrynet till exempel, hela tiden slår mot det och gnider sig mot det för att det ska bli större. Och visst är det motbjudande med slag mot huvudet och att det går ut på att tillfoga den andre så mycket skada så att den ger upp. Samtidigt. Jag fastnar. Jag sitter kvar och tittar och i varje fajt håller jag på en av kontrahenterna på ganska lösa boliner, typ om de ser sympatiska ut eller är lite ödmjuka inför matchen eller nåt. Jag håller på den som verkar mest snäll. I ultimate fighting. Tjena.

För mig är det inte helt tydligt vem som har bästa läget här.

Men jag skulle aldrig ställa upp själv. Jag tror inte att jag skulle kunna hålla mig kall och taktiskt gå in och ta stryk och vänta på rätt läge och nöta på och hålla emot. Jag tror jag skulle bli sur eller arg och göra helt fel saker och tappa tålamodet. Och inte vill jag få en enda liten smäll ens. Här blir de inte ens arga utan berömmer den andres skicklighet efteråt. En del är till och med kompisar. Fast helt ädelt är det väl inte. En kommentator sa att en fattig och olycklig barndom är precis vad som behövs för att bli bra på mixed martial arts.

Jon laddar upp inför VM

Utsikt från köksfönstret i morse när Frida ringde. Det regnar och är några grader varmt i Eksjö. Jag förstår att hon vill hälsa på.

Det är mycket som tyder på att det är ett VM på gång i stan. Intill jobbet är det ett vandrarhem och där har jag sett norrmän i norska landslagsöverdragsdräkter och med avlånga vadderade väskor på ryggarna. På stan smyger det omkring andra människor i kulörta färger och sponsortyglappar över hela kroppen. Nu på förmiddagen var det sex polisbilar på torget samtidigt. Dessutom hörde jag av andra att det dessutom cirkulerade bilar. I Österängsparken har man skrapat ihop en rejäl snöhög inför en gratisuppvisning med skotrar och skidor som ska hoppa. Och på torget är det förutom poliser en stor eeh hall (?) uppbyggd där det ska drickas öl till ljudet av lokala coverband.

Själv firade jag VM:s ankomst igår med att fastna framför SVT Play istället för att städa och dona inför syster Fridas ankomst imorgon. På SVT Play finns en hel del av de program som sänts senaste 30 dagarna samtidigt som det finns godbitar ur arkivet från längre tillbaks i tiden. Och jag hamnar i min gamla vanliga jag-ska-bara-spiral och tittar på intervjuer med Bodil Malmsten och Jonas Gardell från -86, tidiga intervjuer med sportstjärnor, Staffan och Bengt, Hajk med mera. Det tar liksom aldrig slut. Jag inns att jag tyckte att Stafan och Bengt var ett ett favoritprogram. Det jag fascineras över nu är att programmen är inspelade i en enda tagning. De surrar på oavbrutet om ljud i uppvärmda mässingsrör, bondgårdar, solceller elförbrukning och oljeutsläpp. Staffan är beskäftig och Bengt fnissar på. I första programmet som ligger ute har Staffan polkafrisyr - värt att se bara det. I ett program visar Staffan sin solcellsdrivna miniräknare och Bengt tycker det är otroligt. I ett program tre år senare visar Bengt sin solcellsdrivna miniräknare och Staffan tycker det är otroligt. För er som inte har något planerat i helgen eller i övrigt känner att ni har lite att göra så kan ni till exempel börja med den här lite galna farbrorhobbyn som visades upp i hajk: http://svt.se/play?a=531965

För att inte göra arbetskamrat Johan besviken ska jag också nämna dagens Jockspass. Vi är alltså ålagda att träna på Jocks, som verkar vara en sån där rikstäckande träningskedja, en gång i månaden, gemensamt, alla som jobbar på Kompassen. Det är vi på asylboendet, de på uppehållstillståndsboendet och de som jobbar med arbetsträning - som var de som från början var själva Kompassen. Av någon anledning är det sällan så många som är med och jag vet inte riktigt hur de som inte är med kommer undan. Jag och Johan - som i vanliga fall är ganska kloka och förståndiga människor - har intaget en skeptisk hållning, inte alls långt ifrån trulig högstadiekille. Men vi är ganska fogliga och gör det man säger åt oss. Idag var det något slags step-up-pass (Skrivihop-Enar?) med en ung kvinna som sa att det var första gången för henne och första gången för oss men det skulle nog gå bra. Det gick väl sådär. Jag la ribban lågt i vanlig ordning och pallrade inte upp pallen som jag tror kallas för step-up-bräda (Enar?) utan hade den i lägsta läget. I min outsägliga och truliga vishet tog jag samma skivstång som tjejerna och inte som farbröderna. Styva linan går jag på på andra ställen. Här är jag på bortaplan. Det började ganska lugnt om än lite fånigt med att trampa upp och ned på brädan och kicka hit och dit och göra singlar (göra singlar? det heter tydligen så på träningssvenska) och sen skulle alla gå ett varv runt brädan och då kändes det som fågeldansen och då var det som bäst. Sen kom den ena nya rörelsen efter den andra och efter ett tag sa hon en rörelse som vi gjort tidigare men gjorde själv en annan som vi kunde göra om vi ville. Jag var i de lägena aldrig i stånd att fatta beslut utan hamnade som bäst någonstans mittemellan men mer ofta blev jag stillastående och väntade in något jag skulle förstå. Då någon gång räknade hon med att vi lärt oss allt utantill och blev tyst och vi skulle liksom bara se vad hon gjorde och hänga på och ta i från tårna. Då skrek jag. Och Johan svor och började till slut göra egna rörelser. Har ni kul? Vad duktiga ni är! Vad bra ni tar i! Sa träningskvinnan samtidigt som vi fladdrade runt varsin plastpall till eurodiscoversioner av Europe och andra.

Arbetslivet är så märkligt. Igår fick jag lyfta upp en dödsförtvivlad gråtande pojke, barfota och i inomhuskläder som låg i en snödriva med ansiktet halvt nerkört i snön utan tecken på att registrera kylan och lotsa in honom. Och idag det här. Det är inte det att jag är emot friskvård. Det är en god tanke. Men jag vill gärna ha möjlighet att vara lite social med mina arbetskamrater när jag gör det. Nu står var och för sig själv och gör sitt bästa för att hänga med utan möjlighet att prata eftersom det kommenderas ut instruktioner hela tiden och det spelas musik som inte direkt svänger. Åka skidor, gå en fånig tipspromenad, volleyboll eller nåt vore mer min melodi. Här kan man läsa mer träningsgnäll. Jag ska fortsätta med riktig träning för morske män, snöskottning.

När det brister i radio

Ni har hört det igen, men jag monterar hyllor. Igen. Nu är det lagerhyllor till förrådet. Vi har ett förråd på 25 kvadrat längst in i huset. Det är slipat furugolv och panel men inga fönster. Just nu är det kartonger till midjan i hela förrådet, men det ska snart vara uppstyrt. Då blir det förutom förråd även vävstuga där om vi får upp vävstolen Petra fick i 30-årspresent och som varit omonterad sen dess och överlevt 2 flyttar. Sen ska vi flytta arbetsbänken i garaget till förrådet för att få plats för cyklar i garaget och skidvallning inomhus.

Jag har slaktat granen med yxa och såg och eldat upp den, sådär en par tre veckor efter 20:de Knut. Till helgen kommer Frida med familj för att se vinter och VM och oss. Och på lördagen kommer mamma och pappa med morfar för att fira hans 90-årsdag. Och den här helgen har till stor del spenderats i Öd med Petras familj. Och mamma sov över här i natt för att slippa gå upp tidigt i morse då hon skulle jobba här i stan i dag. Ibland tänker jag att vi är så moderna och har vänner över hela Sverige och reser och har oss. Men till slut visar det sig ändå att vi mest är som en amerikansk eller italiensk eller irakisk familj och mest hänger med våra familjer på olika sätt. Det är bara det att vi inte pratar så mycket om family values utan mest praktiserar dem utan att tänka på det.

En av pojkarna på boendet undrade vad jag gör på min framtid. Jag berättade om morfar som ska komma och fira 90-årsdag och det var visst 30 år mer än vad som är vanligt att bli i Irak och Palestina. De skaffar barn i 20-årsåledrn och lever till 60-årsåledrn. Numer skaffar vi barn i 30-årsåldern och lever till 90-strecket nånstans. Anpassar vi oss för att vara cirka 3 generationer åt gången? På pappas sida är det i och för sig inget ovanligt att skaffa barn i 30-årsåldern om man går en 3-4 generationer bakåt men där har de också blivit gamla länge.

Pojkarna våra – de asylsökande ensamkommande barnen som jag dagligen jobbar med – är så mycket vardag nu. Man går dit och fixar med vardagssysslor, trampar in i någon konflikt, pratar kultur, religion, sex och hjälper till med läxor och de klagar på maten och är som tonårskillar är mest och vägrar stå med mössan i handen och vara outsägligt tacksamma för det som erbjuds dem (och det hade inte jag heller varit). Några av dem vet var de har det som är kvar av familjen. Andra får hjälp att hitta den efter att inte vetat något om den i över ett år. Och ytterligare några vet inget och förväntar sig inte få veta något. Även det blir vardag. Deras sorg och oro finns bara där och vi snackar lite och kan inte göra så mycket mer. Om någon börjar göra illa sig av smärta och oro eller inte kan sova på några nätter så försöker vi hitta hjälp på psyk. Men vidden av smärta håller jag ändå ifrån mig. Jag är personal. I lördagens Konflikt i P1 så var det en intervju med en man på en flyktingförläggning i Flen som fått uppehållstillstånd. Han var 51 och oroade sig för sin familj i hans hemstad. Och han höll på och ordnade så de skulle kunna anhöriginvandra. När han berättade om hur han hade svårt att sova och hur han längtade efter familjen och oroade sig för dem så blev det så nära och konkret. En ensam och vuxen man i Flen som tycker att Flen är Heaven on Earth men som det brister för i radio på lördag morgon vid frukost. Det han beskrev ser jag varje dag på jobbet men då är det vardag och dem de handlar om. Och för en sekund såg jag vidden av vad varje kille bär med sig. Sen blir jag såklart förbannad för ett tag. På att Sverige beviljar fler uppehållstillstånd för asylsökande från Irak än resten av att EU. På att man inte blir beviljad uppehållstillstånd i Sverige om man inte kan bevisa att man är personligt hotad. Och då räcker det inte med att tillhöra en hotad minoritet och att ens pappa och bror blivit mördade. Det räcker inte. Och på att en fjärdedel av irakierna är på flykt och de flesta hamnar i Syrien och Jordanien utan något som helst skyddsnät. På att det kriget kom till helt godtyckligt.

När jag ser på TV och ser nya konflikthärdar funderar jag på om det kommer märkas här. Kommer det snart finnas pojkar från Tchad här?

Och jag vill se filmer och dokumentärer om vardagsliv i Irak, Afghanistan och Somalia. Både om vardagen och om vad de som händer nu innebär. Hur ser det ut där de kommer från? Är det öken och palmer eller skog eller ängar? Är det platt eller berg? Är det många reklamskyltar på gatorna eller är allt brunt och grått? Vilka kläder har man och hur ser skolan ut? Jag vill se de små detaljerna i det stora sammanhanget. Fast ibland vill jag bara gå till jobbet, skoja med pojkarna och kollegorna och sen gå hem och tänka på snö och hyllor som jag aldrig får mig för att skruva upp.

På stället marsch! (Eller vad är grejen med spinning?)

Idag har jag fått lön för att cykla på en motionscykel tillsamman med andra som också cyklar på andra motionscyklar. Vi hade pulsklockor på oss och min var inställd efter min ålder. Nu har jag tydligen högre maxpuls än vad som förväntas för min ålder. Så ganska länge kunde jag fiscykla och ändå ha rätt mått pulsen enligt instruktörens anvisningar. Sen på slutet när det "blev uppförsbacke" (man skruvar upp motståndet) så gick min puls en bra bit över det som skulle vara min maxpuls och jag kom upp i över 200 i puls utan att helt dö av utmattning även om jag fick ta i. Jag har så svårt att motivera mig till att sitta still och cykla eller lyfta vikter. Det är jobbigt och tråkigt och när man är klar har man inte åstadkommit något. Och folk gör det på sin fritid. Om jag åker skidor på längden fascineras jag av vinden i ansiktet, rytmen, föret och att jag faktiskt ser hur jag rör mig framåt i terrängen. Om jag tar i mer går det fortare. Om jag tar i mer på spinningcykeln blir det bara jobbigare och pulsen går upp. Tänk om det åtminstone satt en generator på cykeln som skickar ut ström på elnätet. Då kunde det dras från elräkningen.

Nu är det här inget unikt för spinning. Hela högstadiet och gymnasiet och kanske tidigare också var jag avogt inställd mot allehanda fysiska aktiviteter som jag inte tyckte var roliga på en gång och jag var liksom bara tvungen att vara lite småtvär mot gympaläraren. Och jag vägrade springa på orienteringen. Istället gick jag runt. Hela banan. Stackars Dessan fick vänta kvar på att jag skulle komma tillbaka på hennes övertid gång på gång.

Eftermiddagens aktiviteter:

• Lunch på Tutti frutti eller vad det heter - gamla Potatisbaren - med Petra och Johan. Ungefär samma meny som tidigare så vi är nöjda.
• Spritköp till pappa och morfar. Husmedicinen Fernet Branca ingår inte längre i sortimentet på Systemet i Sveg.
• Gå och slötitta på stan med Johan. Och jag märker att jag aldrig går på stan och tittar i affärer med någon kompis. Måste vara många år sen jag gjorde det sist.
• Buss hem. Jag försöker i alla fall vara en bättre människa ibland på förflyttningsfronten.
• Försökte skruva ihop julklappssnösläden men förstod inte hur. Åkte till Granngården och fick instruktioner. Skruvade.
• Skottade snö. Jag är en vuxen man nu. Jag har en snösläde som jag skottar garageuppfarten med. Så kändes det.
• Skruvade ihop julklappssopen och skaft samt skaft som jag köpt till en av de sopar jag sopade av före jul.
• Bar in ved.
• Satte på vitt 60.
• Moppade golvet i tvättstugan då elektrikern som var här i måndags måste råkat få en massa tvättmedel på golvet.

En fråga bara: Vart tar fettet vägen på den som tappar vikt? Vad blir det av det? Kiss? Bajs? Svett? Utandningsluft? Kraftig hårväxt? Jag kom bara och tänka på det.

Ofas

Jag är inne när gumman min är ute. Jag är ute när gumman min är inne. Petra är i Stockholm nu. Den här veckan liksom förra och förrförra och förrförrförra. Tror jag. Jag klarar inte riktigt av att hålla reda på veckorna. Rätt vad det är ska hon åka till Stockholm. På anställningsintervjun sa de att det skulle bli en resa en gång i månaden. Tjena, Skatteverket. Som kompensation så har de fest ungefär en gång i veckan och ibland två. Förra veckan var hon på fest i Globen. Veckan före det var det after workbowling på arbetstid och laserkrigsfest dagen därpå och nästa vecka är det fest där man tar med sig sin respektive. Så om inte annat lär vi väl träffas då. För festerna brukar vara när jag är ledig. För helgen som var jobbade jag. Och för att inte missa hennes jobbfest nästa vecka så jobbar jag en del av kommande helg. Men som de vuxna människor vi är har vi bokat in en helg på Storhogna med lite kvalitetstid strax före jul. Ví träffas inte så mycket. Å andra sidan har vi två bilar och tre toaletter med tillhörande dusch i huset och en bastu och kakelugn. Ha! Det vi förlorar i tid tar vi igen i materiell välfärd. Och nu har vi uppgraderat vår 14" TV till en 32" TV. Men för att inte bli alltför överrumplade så är det i alla fall en tjock-TV. Begagnad. Som surrar.

Då har jag

• klarat av 9-veckorperiodens intensivaste jobbhelg med 58 timmar på 5 dagar
• firat det med eftermiddags- och en kvälls chilloutande hos Johan i Hara med soffmys, husesyn, legopyssel och trolleri med Jonna.
• facebookat ihop 70 facebookvänner på mindre än en vecka och det kan ju kanske verka desperat men jag skyller på att facebook och min e-post är goda vänner och man via facebook kan hitta alla man mailat som har facebook och där small det till. Men jag är skeptisk till alla applikationer. Man ska godkänna dem så omständligt så jag tycker alltid att de verkar skumma och avbryter.
• snackat med Petra som åker till Stockholm samma dag som jag går av långpasset men återkommer i morgon kväll. Hon hade kändisspottat Runar som i mobil förklarat att "då ses inte vi förrän i LA på onsdag för jag är i Borås imorgon" och sen övergått till att diskutera hur man maximerar sina inkomster med Alexandra Pascalidou så Petra är riktigt i smöret men jag föredrar regn och snålblåst i Hara jag för jag är en så rekorderlig kille.
• avslutat säsongens första julmust.
  

En lång kväll och en blåsig dag

Det blev en lång kväll och jag kan inte skriva mer om det för jag har tystnadsplikt och vet inte var gränsen går. Men jag blev inkallad till jobbet vid elvasnåret igårkväll och kom ham vid halvtiotiden på förmiddagen.

Petra gör sin första dag på nya jobbet idag. Hon är anställd som specialist i pedagogik och ska utbilda de på Skatteverket som utbildar Skatteverkets anställda i lagar och regler och vad det nu kan vara. Hon ska utbilda i att utbilda.

Vi flyttar perenner, använder kompostjord och komposterar annat och det börjar bli dags för mig att ta tag i dagen och åka med häckklipp och annat på tippen och peta ner jordgubbarna i jorden som är vänd, påfylld med kompostjord och aska och ogräsrensad. Jag är bara lite trött och desorienterad.

Ute står stor vargen och säger I'll huff and I'll puff and I'll blow your house away och det är bara några grader. Löven lossnar fler och fler så garageuppfarten är gul av löv, men det är ingen mening att kratta eftersom hängbjörkarna har det mesta kvar att tappa.

Och Petra tror att vi har gnagare i golvet/källartaket för hon tycker att det tassar och rasslar i golvet.

Mina nätter med melodifestivalstjärnan

• Petra vill påpeka att Ulrika Bodén är melodifestivalstjärna. Hon är med i Kapell Sheida som deltog i årets festival.
  
• Jag kunde inte värma henne under nätterna.
• Elelementen i den sektionen av huset fungerade inte.
• Men det var mest karl'n hennes som frös.
• Idag har vi fått en hög med jordgubbsplantor av min och Petras tidigare kollega på SV i Östersund.
• Det är byte i asylboendet på Frösön och det har inte fyllts på i samma takt som det har tömts. Just nu är fyra platser tomma vilket gör jobbet mycket lugnare. Vi får mer tid för var och en av de som bor där.
• Morfars bil kan komma att bli förödande för min form. Jag har inte suttit på cykeln sen bilen kom hit. Och det är jävligt bekvämt. Idag tog jag den 300 m typ för att köpa pizza. Men jag blir lite orolig i kroppen av att inte röra på mig.
• Andra natten bodde även Ranarims-Sofia här.
• De som flyttat från asylboendet gör det för att de fått permantent uppehållstillstånd - PUT (uttalas putt på mitt jobb). Det är alltid kul att jobba när någon har fått PUT, när de kommer ut från samtalet med Migrationsverket. De kan dansa, skrika hoppa, kramas eller bara se jävligt nöjd ut. Ingen har hittills fått besked om utvisning. Dessutom är det kul att se att killarna kan lägga eventuella konflikter åt sidan och gratulera varandra även om de själva inte fått PUT.
  

En vecka kvar

Det är en vecka kvar till Linköpings folkmusikfestival och här i Östersund är det Ranarim ikväll. Igår var rörmokaren här och drog in fjärrvärmen in i huset så nu är i alla fall tappvattnet inte uppvärmt av el längre. Jag ägnade hela dagen åt att städa och plocka och dona, både efter rörmokaren, men också för att göra plats i ett par rum för att några ur Ranarim som skulle bo här. Jag fick mer gjort igår än på mycket länge. Det behövs liksom att någon ska komma på besök för att det ska bli något. Jag behöver en yttre påverkan. Därför är det så bra med mitt nya jobb. Saker händer hela tiden, så det är ingen risk att man bara blir sittande med ett dåligt samvete för att man inte gör något. Enda risken är att man inte hinner med allt man borde göra.

Igår kom Ulrika Bodén och hennes karl som heter Martin och en 7-veckors bäbis. Lite Charlotte Perellivibbar över att vara ute med småbarn på det viset. Och jag och Petra märker att vi legat av oss lite på att vara värdar. I Linköping hade vi alltid en hög med kartor över stan åt folk som bodde hos oss.

Ska jobba helg i helgen, för första gången en hel helg med Johan. Vi är de enda killarna på jobbet och har jobbat ihop väldigt lite. Han pratar ganska ordentlig Hoforsdialekt och är bra på att härma folk och dialekter. Vi har hittat varandra bland annat när det gäller gamla avlagda ordspråk och uttryck från förr och förr eller senare slutar det alltid med av vi fnissar mer än jobbar och jag är så full i skratt att jag inte kan prata ordentligt.

Nu tänker jag ringa morfar och kolla läget. På söndag har han bott på servicehus i en vecka och jag är nyfiken på om han fått några nya kompisar eller hittat några gamla. I söndags när vi var där var det en farbor som kollade med pappa om morfar var jägare och lät mycket nöjd när han fick höra att han är det. Förhoppningsvis får morfar någon att dra sina 3000 jakthistorier för.

För övrigt har jag helt arbetsoekonomiskt börjat sätta upp böcker i bokhyllorna nere. Vi ska jumåla väggarna sen, men jag orkar inte vänta. Jag vill se böckerna i hyllorna. Petra är helt inne på att sätta upp faktaböckerna efter bibliotekens sorteringssystem. Tidigare var en del av hennes böcker sorterad efter vikt eftersom en av hennes hyllor är så klen. Ett annat sorteringssystem är färg på bokryggen som jag hört att någon ska ha.

Jo just det. Han Martin, karl'n åt Ulrika, är visst ljudtekniker och har en studio och mixar skivor. Kent och Timbuktu och förstås Ranarim. Jo så atte.

Att ta konsekvensen - Jon går på kurs

Jag går på kurs med jobbet. Det är kurs i konsekvenspedagogik, som ska vara personalens gemensamma utgångspunkt när vi jobbar. En tredagarskurs har blivit komprimerad till en och en halvdag av en anledning som jag inte vet. Föreläsaren trycker i oss klokheter allt vad han kan. Och jag känner att mycket av det som är sägs är oerhört klokt och bra och användbart, men jag hiner inte reflerktera över det han säger och jag skulle vilja prata med mina arbetskamrater om det han säger så jag får smälta det och bearbeta det och förstå det utifrån vad vi gör. Men det känns bra och nödvändigt. Vi ska inte bara släcka bränder längre vi ska förbereda oss på vad vi ska göra om det börja brinna, vi ska vara så bra så det inte börjar brinna - och det är mina egna metaforer.

Jag hoppas att jag kan ta med mig så mycket som möjligt av det som sägs.

Konsekvenspedagogiken bygger på existensialismen. Vi är dömda till frihet och till att välja. I varje situation finns det val som måste göras. Att inte välja är också ett val. Vi är summan av våra val - nåt sånt. Denna livssyn ska vi försöka förmedla. Att man alltid kan välja på mer än ett sätt. Det vi väljer att göra får konsekvenser. Samma handling kan ge olika konsekvenser i olika sitationer. Vår uppgift blir att försöka visa på olika handlingsalternativ och vad de får eller kan få för konsekvenser. Vi kan inte bestämma vad de som bor hos oss ska göra, men vi kan försöka informera om vad som händer beroende på vad de väljer att göra. För att detta ska vara meningsfullt ska konsekvenserna vara logiska utifrån handlingen - typ att om man kommer försent till bussen missar man den. Inte - om man kommer försent till bussen måste man betala böter. Här ser jag en utmaning - att själv se logiska konsekvenser som är möjliga. För att en konsekvens ska vara en konsekvens och inte straff måste den som handlar vara medveten om konsekvensen, annars blir det ett straff. Jag gillar att man se så på handlingar - att det inte finns ett rätt och fel utan mer en fråga som handlar om man är villig att ta konsekvensen av det man gör. Det svåra för oss som jobbar är att veta vilka möjliga handlingar och konskvenser som man kan behöva gå igenom och när man helt enkelt kan använda s.k. sunt förnuft och mena att det där borde du förstå att du inte kan göra och sen handla utifrån det.

Som ni kanske märker är jag ganska fullproppad och jag vet inte än vad jag tycker och tänker om allt som gått igenom idag. Imorgon följer en halv dag till.

Förutsägbar oförutsägbarhet

Det här med att jobba med människor. Jag märkte att det var grejen för mig redan när jag gjorde min första sommar på hemtjänsten. Tiden gick så mycket fortare, man visste aldrig riktigt vad som skulle hända och det var hela tiden improvisation. Så är det där jag jobbar nu med. Något annat som oftast följer med är tysnadsplikten. Ibland händer helt asbisarra saker. Eller ja, kanske mänskliga då, men man får inte prata om dem hur som helst. Det kan verkligen pocka på ibland. Det gör det nu och jag kan inte säga något.

Jag vill ibland basunera ut allt som händer t.ex här eller åtminstone berätta för vänner och bekanta. Varför denna lust att berätta? Varför vill man det? Kan man inte bara vara nöjd med det man vet? Är det någon slags status att ha rolig/spännande/nyttig information eller härligt skvaller att komma med? Finns det något som tyder på att det inte är så? Är det därför jag vill berätta? Jag har läst ca 2,5 poäng socialantropologi. Det handlade mest om konstiga saker man gör i andra kulturer. Något isolerat folk någonstans (förmodligen Papua Nya Guinea eller hopiindianerna - det brukar det vara) var enligt boken så isolerat att man aldrig hade något spännande att berätta av värde. Så de små saker man hade att berätta drog man på helt tokigt länge med hjälp av små hintar och vagheter. Som att informationen var något dyrbart (Jo jag är medveten om att det blev lite Job Anderssonvarning nu). Författarna antog att schysst information gav status. Och för att vara socialt spännande gällde det att hålla folk på halster med det lilla man visste. Hos oss händer det saker mest hela tiden och det finns en hel hop med folk som har som jobb att bara berätta - journalister, författare, essäister, forskare mm. Om man håller på informationen är det någon annan som berättar till slut. Då förlorar det man har att säga sitt värde. Är det därför jag vill berätta? Eller vill jag bara se och höra hur andra människor reagerar? I så fall kanske blogg är ett dåligt alternativ. Där får man på sin höjd en och annan kommentar.

I alla fall. Det är spännande att jobba med människor. Ibland så spännande att det blir en klump i magen. Ibland, och särskilt nu, helt totalt kluvet inför en människa så att jag bara försöker släta över inför mig själv. Och ibland alldeles, alldeles underbart. De där människorna som är skeptiska, som backar om man intresserar sig för dem. Som man måste vänta in, kanske med tystnad eller små obetydliga vardagligheter. Sen frågar de kanske själva om något litet obetydligt vardagligt. Sen om något lite personligare. Och redan där kommer den där sköna känslan i magen. När den andra plötsligt visar att man är OK och att de är intresserade av att samarbeta. Eller de som går från att vara vresig till vänlig när man minst anar det eller har hoppts på det. Handlar det om att bli godkänd och bekräftad? Eller är det en sport att vinna någon? Och den där känslan av att gå in i ett rum eller en situation som man inte vet hur den slutar eller hur man ska göra. Det är bara att följa med på vad den eller de gör och agera utifrån det. Som att åka skidor i ganska hög fart utför en backe man aldrig åkt utför. Att inte förvänta sig något, utan bara invänta. Men, oftast är det inte en sådan action. Vissa dagar räcker det med ett hej-hur-är-läget eller en nick så lever jag länge på det.