Oh yeah

Jag har ett jobb och därmed pengar (snart) och en titel och ett nytt liv som jag inte vet så mycket om. Jag ska jobba i Funäsdalen och min titel blir kognitionssamordnare (Är jag den enda i Sverige?). Det står så i min arbetsplats papper. Just nu känns det djävligt bra. Jag kan släppa ner några av alla de bollar jag haft i luften. Jag kan i stort fokusera på en sak. Jag kommer få en regelbunden inkomst.

Jag kommer behöva en egen bil. Just nu är jag jävligt sugen på en Volvo 245. Var det inte med den bilen som bilbranschen peakade? Den är liksom bara bil. Inget annat, inget lull, inget krafs. Och de går och går och vilken hemmamekaniker som helst (jag är dock ingen sån) kan laga dem med hammare och stämjärn.

Är just nu i Sveg och kom hit i det som är familjen Söders bil sedan hösten -87. Kom in i Sveg lyssnandes på Jerry Williams. Solen sken, I can Jive och Härjeånsfontänen i Ljusnan sprutade vatten. Så jag drog en runda som den Volvoraggare in disguise jag är.

Jag vet väldigt lite om min närmaste framtid, men allt känns rätt utom att jag kommer träffa Petra ganska lite under en period.

Klubb SAM

Ikväll har det varit möte med styrelsen i Klubb SAM. SAM står för småskalig akustisk musik. Programmet för hösten börjar vara klart. Det blir bluegrass, svensk folkmusik, singer-songwriter, reagge på jämtska och troligen även jazz. Ett preliminärt program ligger ute på Klubb SAM:s nya hemsida som Martin knåpat ihop.

Mötena blir alltid längre än vi tänkt. Idag ville några av oss prompt berätta om det vi gillat bäst av sommarens konserter. Sånt tar tid. Förut blev jag alltid trött av möten. Men de senaste åren har det varit så många, särskilt i samband med Linköpings folkmusikfestival att jag vant mig. Det är sällan jobbigare än att se på TV även om jag mer kommer upp i varv.

I en stuga vid en sjö

Vi är i en stuga vid en sjö och utanför skakar lastbilarna och långtradarna förbi. Först var det fint väder i några dagar men nu är det varken eller. Mulet och 18 grader. Vi läser, pratar, äter, ser på film och badade de första dagarna. När jag pratar med mamma och pappa undrar de om vi inte plockar bär. Förut när vi var här brukade de fråga om vi inte fiskade. Nä, vi gör inget nyttigt. Vi är här och är onyttiga. Och mat har vi köpt för hela tiden så vi behöver inte lämna gården. Stuggrannarna bygger ut och bygger nytt. Badtunna och bastu och nya hus och nya båtar och till och med nya vägar. Petra köpte en uppblåsbar gummibåt (egentligen vinyl) på Clas Ohlsson för 89 kronor. Jag har grävt fram en liten övervuxen stentrapp. En morgon såg en liten mus väldigt bestört ut över att dess skydd längs den dagliga stigen var borta. Fny fny fny sa den hela tiden utom när den pilade över trappen.

Här var ingenting i början på 50-talet typ när farfar kom att sportstuga var framtidsmelodin. Bara skog som gick ner i en sjö. Så vi har bästa läget av alla stugorna här och finaste stranden. Men vi är nog de som är här minst. Jag och Petra drar upp besöksstatistiken. Vi har köpt en 25-liters vattendunk med kran att bärga vatten i. Pappa brukar ta ur en bäck från en källa en bit bort. Det är täckning för telefonen på vissa platser. Och nu kan man surfa med GPRS. Det är långsamt och opålitligt, men det går någorlunda hjälpligt och än en gång förundras man över hur det är att leva i framtiden. Att nu kan man surfa från Oppmasjön, som de kallar platsen. Det finns inget vatten men det går att surfa. Och utedasset är en av de mest illaluktande i Sverige. Och gräsmattan har förmodligen bara blivit klippt en gång i sommar men det räcker för mer växer det inte. Men jag plockar kottar för att man ska kunna gå barfota och för att jag gillar att se hur hinken fylls och resultatet på gräsmattan. Vi plockade några smultron och de är så söta nu om de inte är övermogna.

Det är som på film här. Vattnet är klart och man ser stenarna på botten 10-15 meter ut när man står en bit upp på tomten. Flera gånger har det varit sånt där Jesus-på-altartavlan-ljus över sjön med sju solstrålar som letar sig ned bland molnen på bergen på andra sidan. Lekstugan är byggd i masonit men ser verkligen ut som en liten stuga och allt är bara 50-tal. Men med lite Bali-statyer vid stentrappen ner på sandstranden och vid trätrappen mellan övre och nedre gräsmattan och lite rökelse skulle det här ganska snart vara kunna vara ett tempelområde. Igårkväll kändes sjön som sjön som ligger mellan de högsta topparna på Bali där hinduism, buddism och islam samlas alldeles intill varandra. Som att det var samma vatten.

Det är en osannolik lyx att ha nästan oreserverad tillgång till en sån här stuga. Det är lätt att håna alla sommarstuge- och husvagnssvenssons men jag kan lätt säga att jag inte är avundsjuk på alla Cribsmansions på MTV eller takvåningar på Söder eller stugor på Österlen. Vattentoa och diskmaskin skulle göra det lättare att vara här, men det blir inte bättre. Och det är mindre än 10 mil från där vi bor. Och det är helt oförtjänt.

Uppdatering: Enligt pappa började stugan byggas redan 1945-46.

Väg 45

Varför skrivs inga sånger om 45:an? Jag vill ha en riktigt fet låt om 45:an. Det kan vara country, dansband eller bredbent Ulf-Lundell-Lars-Winnerbäck-Bruce-Springsteen-rock eller liknande. Med en massa ortnamnsdroppande och nostalgi. Om tallhedarna och granskogar. Om berg, kullar och tjärnar, myrar och älgar som står och glor. Och långtradare, alltid dessa långtradare och sommarens husvagnar. Och bilarna som står längs vägen, en med släpvagn bakom, under älgjakten. Och blomsterdikena i Storsjöbygden, 110 km/h mellan renar och osaltad asfalt. Om Inlandsbanan som går ganska parallellt och hållplatser ute i skogen platser så övergivna och outvecklade att de används i filmer som utspelar sig på 1800-talet. Om den alternativa vägen genom Dalarna som är 110 och Malung och skräpiga gårdar och hus med en vägg som blev målad för 10 år sedan och de andra väggarna för 40 år sedan och gårdar med bilvrak och det är mer Sibirien än dalahästar och Rättviksmidsommarstänger och mer 110 än 70 genom pittoreska byar och längre men snabbare om man inte kör på sommaren och mer rockabilly än Zornmärke. Om 45:an genom Hackås, Hammerdal, Vilhelmina och Sorsele istället för Timrå, Ö-vik, Nordmaling och Skellefteå. Mer som Armbryterskan från Ensamheten än Elofsson från Röbäck. Varför skrivs det ingen sån sång? Om årets by i Krokoms kommun 1997 och Guldbyn Åsarna och sen hela Lappland som jag inte kan nånting om. Skriv om Lappland, om Porjus, Vittangi, Övre Sopporo och Karesuando som alla låter som platser i en annan värld, kanske en Sagan om Ringen-värld.
Och nu ska 45:an bli Europaväg och inlandskommunerna hoppas på succé för nu kommer turisterna att hitta dit. Blir kanske en tysk schlagerstjärna först med låten om väg 45? Det vore synd.

Urkult mm

Jag har mycket att skriva om, men har helt plötsligt lite tid. Har i alla fall varit på Urkult med Petra, Carina och Hummel. Som vanligt var det en höjdare och som vanligt var vädret perfekt när vi är där. Jag gillade särskilt att bada i Nämforsen, Cirkus Urkus med clowner, Sirkus Alfons och skojig akrobatik med gungbrädehoppning. Andra generationens konsert var riktigt bra också.

Träffade flera bekanta - Joel som läste regi i Gävle var där som turnéledare för clowner utan gränser, Terese och Jessica på skrivarkursen i Umeå, Henrik var där och jobbade och skrev för LT och bleb hejad på av Niklas med nyckelharpan. Och Ulrika Bodén - som jag nog aldrig pratat med - berättade att hon just varit på romantisk weekend i ... Sveg av alla platser. Men bäst var tälthänget. Jag blev intervjuad av Göteborgs studentradio när jag spelat munspel, vi mös och pratade. Roligast var en del av Hummels historier och särskilt den estninska folksången. När stämningen är rätt är det riktigt kul att höra och se hur han och andra lever sig in i en historia. Bildserien nedan är togs när Anders Borgehed fyllde 25.















"Annat var det när..."



















"!!!"



















"... såhär..."














Och här står vi på toppen av den dramatiska kurvan.














"... sa han!"