Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.
På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.
Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.
Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.
Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.htmlEtiketter: basta, bastu, begravning, familj, föräldragrupp, förändring, hemtjänsten, jul, livet, poesi, Ranarim, tomtar, vinter
Här är Petra när hon låtsas åka spark. I själva verket är det jag som åker spark. Petra går sakta och värdigt bredvid. Det syns inte på bilden, men Petra har en präktig dräktig mage och när som helst ska det till. Kortet är taget bakom ICA och på köpet får ni se Sleipner som kommunal konst i form av en trästaty i bakgrunden. Kortet är taget med julklappsmobilen men jag har inte skickat den till bloggen med mobilen utan på vanligt vis. Man kan inte kontrollera resultatet lika bra med mobilen som på Internet. Det grämer mig. Hade jag gjort allt rätt från början hade det inte varit något problem. Nu är det det och det är lite krångligt att förklara för den som inte har kläm på det här med mallar (det har jag inte riktigt själv). Förvänta er plenty med vardagsrealism i framtiden. Som loftgångshus. Ni ser också framsidan av Odensalas loftgångshus. När man ser baksidan av dem - dvs loftgångarna - kan man tro att man är i en engelsk mindre bemedlad förort. Vardagsrealism alltså.
