I denna ljuva väntetid

Vi är på upploppet nu. Petra har föräldraledigt och jag har föräldraledigt och Olov är väl barnledig då. Det är slutet på en era eller eller två i våra liv. Min era som ensam hemma med Olov och Olovs era som enda barn och världens centrum. Snart ska vi pracka på honom ett syskon och hans första livskris. Och det har varit en kväll som det oftast bara är några få av per år när man bor i ett kallhål som Östersund. Villaidyll extreme med grillning, melon och nakenbad i uppblåsbara lilla poolen för Olov till två timmar efter hans äldre kusiners läggningstid. Det är lugnet just nu och jag vill att det aldrig ska ta slut och jag vill att han ska ha ett syskon. Det är såna här kvällar man skriver en sång eller en film om. När pojken leker lite barnsligt kan vi fnissa åt hans påhitt och mysprata om det som varit och om det som komma skall. Och det är just nu och just här och jag undrar om det egentligen - egentligen - blir bättre än så här.

Midvinter före och efter livet som vi räknar det

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Allt flyter (3)

I Sveg. Morfar ska flytta i helgen. Han har väntat länge på att jag ska komma och hjälpa till. Han ska flytta in på Servicehuset Senioren och idag har jag och mamma mätt gardiner och jag har mätt sovrum och vardagsrum eftersom det finns många möbler som skulle kunna passa in i lägenheten. Det är overkligt men ändå dags. Det har gått gradvis om ändå ganska snabbt de senaste åren. Det är han och en kvinna till kvar i Vänsjö som är från deras generation. Det är hans andra flytt. Första flytten var från Stugun till Borgnäset. Fem mil till fots över skogen med kor, grisar getter och det kanske var får också. Det tog två dagar och han var tolv år. Andra flytten var från Borgnäset till Vänsjö på 40-talet då han flyttade ihop med mormor. De flyttade in på ovanvåningen på mormors barndomshem. 1 rum och kök och två skrubbar och en liten alkov. Jag fattade aldrig hur litet det var när jag var barn. För däruppe bodde till på 80-talet när hela huset blev ledigt. Nu ska han alltså in till Sveg. Lägenheten tackade han ja till före sommaren. Men han ville ha en sommar till i Vänsjö. Dona med potatis. Den har han alltså betalt hyra för till nu bara för att hålla den.

För övrigt börjar bli mer och mer som mormor när jag pratar om Sveg. Jag minns att mormor refererade till Tempo när jag var barn. Nu ligger blomaffären där det var skoaffär och innan det en bank som jag inte kom ihåg vad den heter. Nya konditoriet har insett sin ålder, bytt namn til Konditoriet och flyttat in hos Lagerköp och är tydligen the shit i Sveg för allmogen. Jag och mamma förärade det ett besök och mumsade på kanapé till gamla amerikanska radiohittar.

En sak som inte förändras är pappas förhållande till adtorer. Han bokstavligen sliter ut dem och de nyare lastar han ner med tusen program som gör att datorerna går än långsammare än de gamla. Datorn jag sitter vid nu är betydligt nyare än min gamla dator och den går betydligt långsammare. Min gamla dator är från 2000 och har även den en hel del gamla program som ligger och lastar ned. Men den här. Det är ironi. Varje gång man trycker på en tangent går en fläkt igång som låter som en mindre hårtork. Den måste varva upp ett tag och sen kan det kanske hände något. Jag hinner skriva två meningar innan det syns något på skärmen.

Minigrävare och yoga

Det står en minigrävare på vår gård. Den ser ut att ha sladdat lite på gräsmattan. Jag tror den står och frustar och väntar på morgondagen. Den stod där, helt ensam, när jag kom hem idag.

Morfar och mamma har varit här. Morfar har varit till ögonläkaren. Han är blind på ena ögat och ser på det andra till 30% av normalt. Det är alltså slut på bilkörandet och jag har lovat att förvalta 740:n. Vet inte riktigt hur vi ska få plats med den på ett bra sätt. Det går på ett dåligt sätt så det blir väl så. Morfar hör dåligt och då särskilt kvinnoröster. Han bjöd mig och Petra ihop med honom och mamma på restaurang. När jag och mamma var och hämtade mat försökte Petra vara lite social:

P: Så du ska flytta?

M: Va?

P: Så du ska flytta? (ganska högt)

M: Fiska? (högt)

P: Ska du flytta? (nästan skrikande)

M: Om jag ska pissa? (tillika skrikande)

Sen gav Petra upp. Morfar ska flytta in till servicehuset i Sveg och en epok som ha hållit på att gå i graven under ganska lång tid gör det rätt så definitivt och jag har lite svårt att vänja mig men jag tror det går. Det har varit så mycket förändring senaste året med flera jobbyten, dödsfall och flytt och nya jobbet som inte alls är färdigt och klart utan helt tydligt under uppbyggnad så jag har haft svårt ibland att känna igen mig själv och att slappna av. Därför började jag med yoga idag och det känns bra än så länge. På väg därifrån stötte jag på Helena Hagberg från Sveg som tydligen skulle fortsätta med yoga. Och när vi var ute och åt träffade jag både på Jamtlifolk och gamla vänner till mina föräldrar som vi brukade hälsa på när jag var barn som jag inte träffat sen jag kanske var 9 år. Och i all förändring så gillar jag att stöta på det bekanta som jag har haft att göra med under andra skeden och tider. Det knyter ihop och visar på att allt går inte framåt utan i cirkel med och då känns det lite tryggare. Så tänk vad tryggt det ska vara att ha 10000 meter som paradgren i friidrott. Runt runt runt. Och sen på en annan stadion runt runt runt. Och sen träning runt runt runt. Jag gillar igenkänning, men nån måtta får det vara och då är det alltid lite spännande när det helt plötsligt står en minigrävare i trädgården fast man egentligen borde ha förväntat just det.

So far so good. Men det är inte grävt av minigrävaren utan av en stor grävare från vägen.

New tidings on the life and doings of Jon Söder

Fortfarande inget bredband. Glocalnet behöver gott om tid för att flytta bredbandet. Har också hört av en som jobbar på Tradimus - Glocalnets supportleverantör - att de enligt avtalet bara ska ge en känsla av support.
Nåja. Jag använder modemet den här gången då.

Flytten har gått bra men allt tar tid och jag vill hellre vara ute och dona än inne och packa upp. Har satt/sått ärter, morötter, kålrötter och potatis. Igår, i lilla drivbänken, petade jag ner en gurkplanta, en squashplanta, basilika och kålrabbi. Jag grävre upp maskrosor och vi travar ved i ett ombyggt vedskjul. Jag klyver storasp. Vi klipper gräs. Detta med villaträdgård verkar sitta i sen barnsben. Och allt är mycket roligare när man är vuxen och det är ens eget och man inte har bott i markplan på 10 år. Vi har två svartvinbärsbuskar, två röda vinbärsbuskar och två krusbärsbuskar. Jag är jävligt sugen på äppelträd, något som känns väldigt exotiskt när man är från Sveg och på höstarna åkte till Färila för att plocka äpplen.

Åsså jobbet. Idag kommer de, de asylsökande barnen. Jag ska jobba som vägledare för asylsökande flyktingbarn (barn är en byråkratisk term som betyder ungdom - 14-18 år). De kommer att bo där i väntan på beslut om asyl. Jag och de andra som jobbar där ger en introduktion till Sverige, med reservation för att man kan bli tillbakaskickad. Under hösten kommer barnen gå i skola och läsa svenska, samhälle mm. Nu i sommar vet vi inte riktigt vad som händer. Vi hoppas kunna ordna något sommarjobbsaktigt.

På asylhemmet kommer vi med tiden jobba efter något som kallas konsekvenspedagogik. Exakt vad det innebär vet jag inte, men vi kommer ha ett gemensamt förhållningssätt och använda mycket tid till att jobba ihop oss. Det känns bra.

Överlag känns det bra, om än pirrigt. Lite väl pirrigt med både hus och jobb samtidigt.

Allt flyter (2)

Mormor dog igår. Det är verkligt och overkligt på samma gång. Hon blev sämre under en lång tid och hade varit på avdelningens anhörigrum en gång förut. Det fanns ingen väg tillbaka. Det var väntat, en lättnad för omgivningen, och ändå så definitivt.

I höstas dog både farfar och moster Birgit (pappas moster som var lite av en parallellfarmor). Under senaste dryga året har många i Vänsjö dött – bekanta och vänner till mormor och morfar. De var 60-70 år när jag var barn och tillbringade en stor del av min lediga tid där. Det är en annan by nu än då. Döviken är även det en annan plats nu än då. Säkerligen gäller det för alla platser. Allt förändras och vi försöker leva med det. Jag vill inte vända tiden. Allas far- och morföräldrar dör, jag vet. Jag har haft rätt så bra kontakt med dem, jag vet. Och jag har haft lyxen att ha kvar dem rätt så länge – och rätt så många av dem, jag vet. Ändå. Nu är en morfar utan mormor den enda som är kvar av mina kopplingar till generationen från 10-20-talet och en stor del av de personer som var viktiga vuxna när jag var barn försvinner.

Ändå. Det finns en del av mig som är emot förändring. Som vill att allt ska vara som det varit. Att jag ska ligga på den solgula filten bakom väggen i Kerstas och höra hur bladen i asparna prasslar sakta, plocka åkerbär mellan bäcken och dammen och bada med en gammal folkainnerslang i Vikaränge. Äta mormors bullar och dricka hallonsaft som smakar hallon istället för hallongodis. Ge en bulle till jämthunden i hundgården. När mormor badar ska hon hoppa upp och ned och skrika. När vi badar i Västersjön så dricker vi av vattnet för det får man.

Ändå. Jag vill ha en farfar som varje gång vi träffas ska känna på armmusklerna och beundra hur stark jag blivit. Som varje gång ska säga, Jon Sebastian Bach, mannen som uppfann glansisen och jag ska inte fatta vad han menar men ändå se att han är glad.

Men, jag är glad och tacksam över att inte vara barn. Jag tycker ändå att det är bättre att vara vuxen.