Midvinter före och efter livet som vi räknar det

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Basta med Detektivbyrån

Sitter hemma i mysbyxor, ullfrottétröja, en till ulltröja och raggsockor med gårdagens bastning kvar i kroppen. Någon gång när jag blir stor och lever ett mer regelbundet liv ska jag bli som pappa och basta en gång i veckan. Jag sover så bra av det.

Visst, det går att optimera bastningen. Jag har fortfarande svårt att att ställa in den optimala temperaturen. Vredet är för oprecist. Igår var det aningen för kallt och sist var det aningen för varmt. Det ska vara så det svider i skinnet och porerna fläks upp på en gång. Men sen ska det inte slita i kroppen av värmen. Lavarna, bänkarna, skulle behöva bytas. De är av fur och kådar av sig så att man blir lite luggad när man reser sig från en av platserna. Sen skulle jag vilja flytta om dem för att få in fler människor och för att kunna sitta högre upp. Alltid fler människor. Det mesta vi gör i det här huset syftar till att få in fler här. Jag tror vi har 7-8 extra bäddar. I sängar alltså.

Jag går omkring tycker att jag och Detektivbyrån är kompisar. Musiken de spelar är som en skön saga och jag vill vara med. Jag brukar inte tänka att jag är kompis med musiker och andra konstnärer jag inte pratat med. Erlend Loe och Bodil Malmsten hör till undantagen. Vi kommer så bra överens Detektivbyrån och jag. Det var länge sen en konsert väckte så mycket sympati hos mig och jag bar med mig den i flera dagar som nu. Sättet som Anders Flanders (det namnet alltså) verkar helnjuta av att spela dragspel och hur vibrafonkillen studsar runt när han spelar och hur de förtjusta berättar hur de fått till ett särskilt pianoljud. Och att de är så inne i det de gör att lånat pengar för att kunna spela in skivan. Och långa utvikningar om Tore Skogman och Kingen och att de blivit kompisar med Hoven Droven. Och att i en låt så skymtar Kärleken är evig kort förbi några gånger så att jag både lyssnar om och tänker på låten länge innan jag kommer på vad jag har hört. Kombinationen av självdistans och kärlek till det man gör. Och sen sjungar Patrik Larsson i P3:s MNK Kärleken är evig när jag åker till tippen med en vagn med löv och buskklipp och snön pudrar Odensala. Det är lite saga över en del av livet just nu och jag är kompi med Detektivbyrån. Och om någon inte tänkre se dem när de passerar i en stad nära er så gör ni fel.

Så ska jag undvika att bli mördad i bastun

Jag bastade själv ikväll. Nästan ingen har samma bastutakt som mig. Jag vill gå in, bli varm - ordentligt varm, gå ut svalka mig utan att ha duschat innan svalkningen, sen svalka mig ganska länge sen duschning och sen upprepa allt en gång till. Jag har det efter att bastat många gånger med pappa. Det är helt OK att basta själv alltså. Men. Jag kom att tänka på ett mord i en bastu jag läste i en deckare. Det kan ha varit en Sjöwall-Wahlöö eller en Staffan Westerberg, men jag tror det var Gösta Uneståhl som skrivit den. Mordoffret bastade i godan ro när någon omärkligt reglade dörren på utsidan så det inte gick att få upp den. Och. Tror jag. Drog upp värmen på max. Och offret dog en kvalfylld död och hittades med fingrarna utslitna, brända efter att ha på alla möljiga sätt komma ut och sen försökt hålla givaren till termostaten så högt som möjligt för att på så vis sänka temperaturen på bastuaggregatet men tappat det, då det var för hett, på golvet vilket fick till följd att det blev än varmare.

Det första jag gör när jag upptäcker att jag är inlåst är att lägga givaren på själva aggregatet. Då hoppas jag att det blir någon slags värmerundgång och aggregatet blir kallt. Det andra är att ligga lågt i bastun - inte stå upp i onödan. Dessutom ska jag ha extra vatten i hinken så det finns att dricka. För övrigt funderar jag på om jag ska förvara kofoten i bastun med något slags isolerande handtag till så att jag kan bryta mig ut utan att bränna hänerna på en het kofot. Eller är det överdrivet?

Uppdaterat: Pappa rättar: Gösta Unefäldt - inte Uneståhl. Uneståhl är avslappningshypnotisör och heter något annat i förnamn men det skriver jag inte för då blir kanske det också fel.

Myskoketterier

Söndagkväll igen men ingen söndagsångest inför veckan som ska komma. Efter svinhelgen förra veckan så är jag nu i go' veckan i schemat. Natten mellan måndag och tisdag sover jag över (jag är på jobbet i 22 timmar och) och sen är det bara två möten. Det gäller bara att inte falla in i något slags arbetslöshetslunk utan istället göra sånt som jag vill göra. Inte så att jag behöver vara duktig och nyttig. Men ibland (ganska ofta är jag rädd) så såsar jag till framför datorn och blir sittande. Sen när det är läggdags på kvällen får jag krypningar i kroppen och undrar vad jag gjort av dagen. Så inte denna helg. Igår åkte vi skidor i Torråsen som ligger på en höjd utanför stan. Det finns sjukt mycket och många och långa preparerade skidspår i den här stan. Jag undrar om det finns någon stad i världen som har fler. Dessutom ska de dra 2,5 mil på Storsjön senare i vinter. Torråsen är en avstickare på ett 15 km-spår där vi åkte valda delar av det spåret. Det är inte så brant där. Dessutom ligger parkeringsplatsen på ett hygge med utsikt över stan, sjön och fjällvärlden. Den här helgen har stan varit som ett julkort. Det kom bra med snö natten till idag så jag fick köra julklappssnösläden. Sa jag att jag känner mig som en riktig vuxen när jag skottar snö på egen uppfart? Det gör jag.

Och vi har promenerat idag och tänkt på människor som bor vid Norrlandskusten där det visst skulle regna istället för snöa. Det kanske blir lite tjatigt detta, men vi är sjukt glada i snö. Petra är dessutom sjukt glad i kyla och en av mycket få som myser åt att det är 35 grader kallt. Vad jag minns så var 35 grader kallt det vanliga under december-januari-februari när jag var barn, men det kanske är helt fel. Det brukade vara en treveckors period med den temperaturen.

Igår bastade vi och sen var det kakelugnsmys. När vi bastar brukar Petra förundras över att vi helt plötsligt har en bastu. Och jag förundras över kådan som tränger upp ur lavarna (visst kallar man bastubänkar för det?). Förra gången small det till när jag reste mig från banken. Nu hittade Petra hår som hade ryckts loss. Som satt fast i kådan. På långtids-att-göra-listan under rubriken högst eventuellt finns en ombyggnation av bastun. Dels bygga lavar som inte kådar av sig och dels flytta om dem. Jag vill ha plats för fler på dem och jag vill ha högsta bänken högre upp. Nu har man en massa luft ovanför huvudet där det är varmare än där man sitter och det känns inte helt bra. Det gör däremot själva bastandet. Det är få saker som klår känslan av att som kall sätta sig i bastun och slå på riktigt mycket vatten så man knappt kan andas. Det river i lungorna och skinnet och sen öppnas porerna för fullt, så mycket att det på ett sätt känns kallt. Jag måste ta på huden för att känna hur het den är. Just under uppvärmningsfasen njuter jag som mest. Det är som när man är kall på våren och råkar stå eller sitta i solen inomhus och sakta värms upp. Fast varmare. Fast utan solljus.

Eer. Hmm. Det här håller visst på bli någon slags mysblogg med långa vinterpromenader, kakelugnskoketteri och nu bastande. Säg ifrån när jag börja skriva om vinsorter i 200-kronorsklassen och över eller promenader i vinlundar i Provence.

För övrigt har jag just läst ut Peter Robinsons En märklig affär. Det är första boken jag läser i den serien men det är väl typ fjärde boken i serien. Jag brukar gillar deckare även om jag inte gillar alla. Den här var ganska tråkig och ospännande och det var stora textsjok som jag gärna strukit helt och andra som jag hade komprimerat helt. Tidigare böcker i serien kanske är bra. Kanske senare också. Den här var tråkig, ospännande, seg och figurerna kändes platta även om fokuset på trafficking var skrämmande. Nu har jag gett mig på julklappsboken Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson och det känns betydligt roligare.