Sista

Årets sista koka i en lortig snöhög. Och jag flyttas som till barmark för att det ska tina lite fortare. Idag är det dop.

Red: T9-chiffrering: koka= koja, flyttas=flyttar, som=snö

Några tecken på att sommaren är slut

Jag har hittat några säkra tecken på att vi inte längre behöver oroa oss för beach 2008.

Snö på cykelsadeln. Och resten av cykeln.

Ett upp och nervänt tomteskägg på huggkubben. It doesn´t beach to me.

Bil med extraljus som mest påminner om ett periskop.

Istället för att blogga (2)

Istället för att blogga har jag:

• Bakat tunnbröd en dag i Skärvången i bakstugan som Petra var med och timrade.
• Cyklat och lyssnat på ljudbok till och från jobbet.
• Städat hela huset.
• Varit på dop i Sveg - systerdotter Maja.
• Varit i Sveg och hälsat på när Frida ändå var där med barnen - två svegsresor alltså.
• Häpnat över hur lite nya bilen dra på landsvägskörning -ca 0,5 l/mil med dubbdäck på.
• Jobbat.
• Adventspyntat och allmänt julfetischerat i förtid.
• Till exempel druckit tre liter julmust, ätit pepparkakor med ädelost, risgrynsgröt och skinkmackor med hädiska färdigskivade julskinkskivor.
• Pillrat med adventsljusstakar, mest på jobbet där vi har en hel drös. Varför är lamporna inte parallellkopplade i ljusstakar? Visst, mer sladd istaken (det lät det), men så mycket lättare att använda. Då skulle alla lampor utom en lysa när en lampa pajat. Så mycket enklare att byta lampa. Särkilt när man ska serva en 10-12 stakar.
• Börjat i föräldragrupp.
  
• Var får barnmorskorna sina läromedel ifrån? Stickad livmoder med navelsträng av garn. Vem stickar livmoder? Barnmorskorna själva eller finns det ett företag som gör dem? (Vad heter livmoder i plural? Livmödrar? Livmodrar?)
• Lärt mig att Östersunds kommun tycker att det räcker om mammorna går i föräldragrupp. Mammor får betald ledighet för två tillfällen. Pappor ingen alls.
• Skottat snö. Ordentligt och kraftfullt.
  

Snö på mina lövhögar

Det är snö på lövhögarna - i år igen. Tydligen lockar krattningen fram snön. Snö alltså. Jag förstod mig aldrig på pappor som inte tyckte om snö för att de måste skotta när jag var barn. Jag gör det inte än heller. Det har hela tiden känts tråkigt att sommaren tagit slut. Men med ett två flingor högt snötäcke är jag redo för vintern. En av bilarna har vinterdäck. Hängrännorna är tömda. Potatisen är plockad. Vedskjulet är mer än fullt. Jag har nya ullfrottéstrumpor. Mer kyla, tack. Mer snö, tack.

Okej. Det är kanske inte helt nödvändigt med bärnät över jordgubbarna längre. Men det är fint i motljus på förmiddan.

Vi tar en sång istället

I brist på text, lite gangsta-toast-älgsex-amazon-iranskjämtsk snöpop. Barab barab med Abjeez:

Snö?

Majsnö är som fåragö sa di gamle. Men fårskit är också skit. Snö i september? Jajjemen. Snö nu i maj? Nja. Men minns våren -95 när det kom en halvmeter snö 15 maj. Och minns 1860 nångång när Per Örn i Örns i Vänsjö gick över Ljusnans is på midsommarafton när han skulle till Östersund och göra rekryten.

Nja

In-a-gadda-da-vida Östersund

Jag fick en kamera när jag fyllde år också och nu knäpps det på stort och smått, mest smått kanske. En sak jag lärt mig de senaste dagarna är att en del växter drar igång och grönskar innan snön försvunnit. I min iver att göra sommaren somrig kastar jag ut snön som ligger i högar på barfläckarna för att allt ska tina så fort som möjligt. Det ligger i ryggraden och jag kan inte låta bli. När jag i fredags körde spaden i en hög så klarade jag mig nätt och jämt ifrån att spada av små grönskade skott.


Och igår - i lördags - hade de växt en halv tvärhand på mindre än 24 timmar. Jag tror det är påskliljor.


Under förmiddagens tandborstning idag pilade en ekorre in under ena tujan. Där härjade den runt och Petra ville se den så hon gick ut i morgonrock och stod öga mot öga med ekorren ett tag. Då kom jag ihåg kameran och med tandborsten i munnen som ett tuff cigarr och vridandes på kameraringarna kastade jag mig ut genom altandörren för att föreviga.

Ekorrn satt i tujan - skulle leka koala

Är det en skog? Är det en djungel? Nej det är en 70-talstuja.

Nej, det är inte ett avscannat fotografi från 70-talet. Ljuset blev bara såhär och jag har ingen aning om varför.

Så, för er mina läsare, det var bara ett litet urval av allt gulligt som händer i Östersunds egen Edens lustgård här i Odensala. Håll till godo till nästa gång.

Våren - igen.

Per definition är jag en kille på 32 vårar. 32 och jag tröttnar inte. Att återvända till snön efter att inte haft den för självklar i 7-8 år har gjort att jag är turist där jag bor. Fast jag bodde härikring i ca 20 år och nu bor i Östersund för tredje året så blir jag lika fascinerad igen. Först av snöns ankomst och nu av dess försvinnande. I morse var jag bara tvungen att gå ett varv runt huset i lågskor på skaren utan att sjunka ner det minsta. Och igår var jag bara tvungen att när jag cyklade till jobbet gena över sjön. Jag cyklade över isen. På snön. Den 16:e april. Det är benhård skare på mornarna och förmodligen måste jag bara ut på en sjö eller en myr imorgon och åka skidor eftersom allt annat vore brottsligt och förkastligt enligt min uppfostran. Det är inte ens skare varje år så det gäller att passa på. Skare och solsken - då bör man som god människa tacka och ta emot.

Men i stället för ett skatepass på Storsjön som friskvård så var det spinning i en källare längst ner och längst in på Jocks med jobbet på förmiddagen. Nersläckt ljus med bara några halogenspottar, eurodisco och en ledare som tjoar och tjimmar och tycker att vi som cyklar på fläck är rent fantastiska och det blev nästan Lars Vegas-känsla med Ni är den bästa publik vi nånsin spelat för och det är inget som vi säger varje gång. Och det var pulsklockor också och jag höll å dö av tristess men hur mycket mer i-landsproblem kan det egentligen bli? Bättre med betald trist friskvård än ingen alls och kommer jag alltid vara en obstinat tonåring i de här lägena som tittar ner i backen och muttrar för mig själv? I Irak kan ett sommarjobb vara att langa sten upp till murare på byggnadsställningar i solen (den irakiska solen) i tio timmar per dag och är det fel stenar så kastar de ned dem på en så varför kan jag inte bara gilla läget? I alla fall, lite spökboll skulle friska upp. Eller brännboll. Varför kan inte Korpen eller Friskis och Svettis ha lite skolgympasporter? Spökboll, brännboll, skeppsbrott eller mattrugby? Kramkull? Jag är med på en gång. Men de måste byta sport ofta och hitta på nya lite då och då så inga lag blir för bra. Tokallvarliga grabbgäng som ska visa de andra jävlarna vilka som regerar. Jag blir så matt på sånt. Som skulle tycka att kramkull var rena finalslutspelet i Stanley Cup.

För övrigt börjar husmoren i mig vakna till liv igen. En stor klump med älgkött kokar sakta på spisen. Det ska bli en rejäl laddning köttsoppa med husets egna rotfrukter. Hur många vuxenpoäng får jag för det?

Jon har inte en trädgårdsdag

Ute skiner solen och på fönstret är det 30 grader i solen men på backen ligger 2-3 dm snö. Och det är fint med snön och om jag bara kom mig för så skulle jag ge mig ut och åka skidor på skaren någon morgon, men när schemat som igår var till 24.00 så blir det liksom inte av innan dagen blir för varm. Så nu får det faktiskt gärna ge sig. Det är OK om det blir vår och sommar nu till och med för en som gillar vintern. Nu när det är soligt ute vill jag låtsas vara duktig på tomten. Gå lite fram och tillbaka. Flytta en nedrasad pinne hit, bära en hink dit. Kratta lite här och köra lite skottkärra där, kasta på lite täckbark här och muttra lite över mossan där samtidigt som fåglarna kvittrar, grannhundarna i hundgården skäller och det passerar någon utanför tomten lite då och då. Sen ska jag stå och hänga på krattan/spaden/kvasten och småprata med någon granne om det vi gör eller om andra grannars beteende. Och jag ska fundera på om och var vi ska flytta bärbuskarna för att få en uteplats på morgonsolsidan och om det kanske börjar bli dags att måla om och vad jag ska sätta i landet i år och hur vi ska göra med häcken som vätter mot grannarna eftersom förra ägaren började på att byta ut dubbla rader ölandstok mot syrén. Nu står fyra höga buskar i mitten på häckraden. Det vill jag göra en dag som denna. Istället sitter jag inne och väntar på att snön ska smälta och skriver om det.

Trädgården 15 april 2008. Potatisen får vänta inne och jag med den.

Trädgården 18 juli 2007. Det prunkar och har sig.

Jag gör så att blommorna blommar, för jag har just tagit bort snön

Såja, nu har björkriset som jag hämtade hem till påsk äntligen börjat grönska.

Det är skitfina vårdagar men jag jobbar. Tulpanerna på sydsidan av huset är på väg upp och jag har hunnit med att hacka lite is på gångarna och garageuppfarten. Att hacka is borde vara en mänsklig rättighet. Just nu skulle jag helst vilja att det var grusvägar och grusgångar och grusgarageuppfart så att jag skulle få dika ut alla små vattenpölar. Det var en härlig vårsysselsättning hos mormor och morfar och jag gillar det än. På våren brukade morfar lasta upp snö från gården på Skogisen (som skoter men kan lasta mycket mer) för att köra ut och tippa på myren nedanför huset. Pappa kastade ut snö på gatan. Här har jag inte riktigt sett någon kasta ut snö på gatan, så jag törs inte riktigt. Jag nöjer mig med att kasta snö från uteplatsen ut på garageuppfarten. Det ska bara tina fortare. På samma sätt som det ska vara snö på vintern så ska man hjälpa våren på vägen när den kommer. Och jag bara gillar det. När jag tar bort snön kommer blommorna fram fortare och det bara att hoppas att de inte fryser.

Supa, knulla och travet

Att ta en promenad på vintern behöver inte vara detsamma som att göra det på sommaren. Långkalsongerna i ett par byxor som i vanliga fall passar precis och ett underlag av snö som är mer eller mindre packat och mer eller mindre ojämnt gör att kaloriförbrukningen, arbetsinsatsen och andhämtningen ökar. Vi har alltså kommit till den punkten att vi känner oss lite duktiga när vi varit ute och gått. Att vi skottat lite snö gör inte saken sämre.

Ok. Det finns ett Storsjön. Självklart finns då också Lillsjön. Bryggorna ligger ute men annars är badförutsättningarna lite sådär.

Skogsstig för rullstolsburna, rullatorgångare och småbarnsföräldrar. Inte prio 1 när snösvängen är ute.

Vi längtar snö och nästan avgudar kyla. Vi grämer oss när det är plusgrader och förbannar vägsalt. När det blir stora högar av snö i korsningarna så man inte ser om det kommer någon förrän bilnosen är långt ute i gatan så gläder vi oss åt att det ser ut som när vi var barn. Men. När stan ser ut som ett julkort så är det fullt upp både hemma och på jobbet och det blir liksom inte av att man kommer ut på de där turerna som man drömmer om då när första snön kommer och man önskar att det var socialt acceptabelt för 30-nåntingare att fånga snöflingor på tungan eller göra snöänglar.

Kraftledning. Skidspår som inte dras upp med maskiner. Detta är 100 m från ett industriområde och spåret går till campingen och travet. Här åker en hel del av Sveriges blivande skidstjärnor eftersom det på vintern är studentboende på campingen.

Och här får studenterna reda på att de måste lämna skotern om de ska åka vidare.

I alla fall. Nån promenad blev det i alla fall även om det i vårt fall är lite av ett projekt innan vi kommer iväg. Och idag var stan som ett julkort och ljuset var sådär grönorange och det hade varit en perfekt dag att spela in julkalendrar eller för den del engelska filmer där delar av den utspelar sig i Chicago (jo, det är sant, det var ett filmteam här i stan och gjorde just det före jul). Och jag hade en Allan Edwalllåt (hur sätter man ihop ett sånt ord, Enar?) på hjärnan och gick och sjöng ”supa, knulla och travet och sprit har jag haft som tidsfördriv och ont i skall´n fick jag av ’et” om och om igen tills jag helt plötsligt nynnade på Inner Circles Copssignaturmelodi. Cops och Americas Funniest Home Videos är två program som visas nästan varje dag på mitt jobb. Man behöver inte fatta språket för att uppskatta dem.

Petra posar framför en del av Östersunds snötipp, kanske ett blivande turistmål för Vinterstaden? Här smälter snö hela sommaren. Vattnet rinner sedan sakta sakta ut i Storsjön och ska tillsammans med lakvatten renas i sedimentdammar, bäckar mm innan det släpps iväg med Lillsjön som första anhalt. Rening genom långsamhet - ett schysst koncept som sköter sig själv.

Spikbodarna söndag vecka 3

Å bara sådär så blev det vinter. Idag har det varit helt perfekt. Jag har inga övriga önskningar mer än att det kan få hålla i sig. Och just nu pratar alla i Östersund väder, mer än någonsin (Ok, jag har inte pratat med så många, men de jag har pratat med har inte kunna låtat bli att nämna vädret).

Vi åkte skidor i Spikbodarna, den här gången lite var för sig. Och allt möjligt folk var ute, från farmor med 4-årigt barnbarn barnbarn till medelålders sakta-och-försiktigt-glidare till par med turskidor till flåsmotionärer i tajta dräkter från 80-talet till vad som verkade vara elitåkare. Jag såg unga vältränade med skiddräkter från Östersund, Åsarna och Domnarvet. Petra tyckte att hon såg självaste Charlotte Kalla. Och många var ute. Men spåren var inte uppkörda av maskiner sen de senaste snöfallen och träden dignade av nyfallen snö. Jag lyssnade på radio i en salig blandning: Mammas nya kille, lite radio Riks, P4 Extra, Lunchekot, och nåt slags Lantbruksnytt. Fan vad jag kan vara akademikertyp. Lyssna på radio om försurade skogar och lapptäckesmässor i Tokyo och åka längd.

Spikbodarna. Det är där jag har min skidåkningsvagga. En av mina tidigaste skidminnen är därifrån. Jag åker utför en lång, stor och brant backe som jag brukar ramla i. Luften viner i öronen, ögonen tåras och jag kan knappt se för hastigheten, fartvinden och alla synintryck som susar förbi och den här gången ska jag inte ramla och det går ju bra, jag står, jag kan åka skidor och hupp. Sen ramlade jag igen. Nu är det en backe jag stakar utför i. Typ.

Vi slog till på ytterligare en TV igår, denna gång en platt 32-tummare till gillestugan. Vi vältrar oss i materiell välfärd. Vi gick in på affären en kvart före stängning och lät oss övertalas till ett märke vi inte tänkt på igår. När vi kom hem kollade vi på nätet och hittade den för 1500 billigare. De pengarna har vi idag fått avdrag för.

Expressens löpsedlar med nya regnstormar som hotar. Ja. Jo. Mm. Jag säger då det. Vädret är en nyhet. Det är inte bara jag som tycker det.

Nycklar i dörren men ingen bilägare. Jon hugger till med kameran omdelbart. Ett sånt bildscoop kan man inte missa.Övriga detaljer att lägga märke till: Snö, så ser det ut, sydliga vänner. Snöhög, jojo, det finns i överflöd. På bilden är det även en korsning där skidspåret korsar cykelväg och bussgata, med andra ord en orgie i miljövänliga transportmedelsinfrastruktur och politisk korrekthet. Förutom det där miljömonstret 740:n som verkar slumpas ut till den som vill ha (det är inte vår, den är blå och repig). Ok. Kreosotstolpen ska också bort. Om du vill uppleva platsen själv, ta buss 4 eller 6 mot Torvalla och kliv av vid Tjädervägen.

Och bara sådär. En hel snögubbsarmé vid skidspåret.

Fler snögubbar. Och en rest långst bort i bilden från den tiden då månen gick sin tysta ban och snön lyste vit på taken och tall och gran. Nu är ju hur många som helst vaken på natten. Och snön, ja ni vet ju hur det är med den.

Och där. Tomten. I fjompig skiddräkt. Obs. Det är inte fuskspröjs i fönstret.

Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det

I söndags. I söndags sken solen. Snön gnistrade och knarrade och det rök ur munnen. Vi gick i parkområdet mitt i Odensala, ner mot Storsjön, mellan järnvägen och gamla E 75. Det hade snöat mycket och vi fick pulsa fast vi gick i andras spår. I skoterspår som gick varv på varv i den lilla parken och rivit upp snö, is och gräs. Och folkspår ackompanjerade av snirkliga hundspår och oupplockad skit. Och en man med fru som sa ”vilket väder” till oss när vi mötte dem. ”Ja vilket väder”, sa vi och sen skojade vi om gemytligheten. Och barn som åkte pulka och föräldrar som åkte med. Och en jättestor pappa som hoppade i jättestort hopp med en pytteliten snoräjser. I motljus. I gnistrande djup nysnö. Mellan koloniträdgårdar, park, järnväg och villaområde. Med utsikt över Storsjön, Annersia, Oviksfjällen och Sveriges största ö i en insjö.

Det var i söndags och det var ett undantag för sen i måndags har det varit takdropp och hopsjunken snö. Idag snöar det blötsnö som är så blöt att det droppar av träden. Och på bussen, på stan, på möten och på jobb pratar man om vad som hänt med vintern och med januari. Det sägs vara en världslig sak att prata om väder. Men just nu saknar jag kalla tår, snor som fryser i näsan och ögon som tåras fast det nästan inte blåser och rädslan för förfrysta örsnibbar. Snart kommer jag romantisera om knarrande snö och ljudet från när man sparkar på en snöklump som är minus 35. Jag kommer få en anledning att låta som att jag verkligen kommer från en tidigare generation och säga att när jag var barn fick vi alltid gå till skolan om det var varmare än minus 35. Och jag ska dra mig till minnes den gången när jag gick i tvåan och det var minus 42 i Sveg och på TV var det reportage om kylan för det var minus 25 i Stockholm och det var ju kallt för dem. Stockholmarna. Så kallt är det inte ens här på hela vintern. Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det.

Myskoketterier

Söndagkväll igen men ingen söndagsångest inför veckan som ska komma. Efter svinhelgen förra veckan så är jag nu i go' veckan i schemat. Natten mellan måndag och tisdag sover jag över (jag är på jobbet i 22 timmar och) och sen är det bara två möten. Det gäller bara att inte falla in i något slags arbetslöshetslunk utan istället göra sånt som jag vill göra. Inte så att jag behöver vara duktig och nyttig. Men ibland (ganska ofta är jag rädd) så såsar jag till framför datorn och blir sittande. Sen när det är läggdags på kvällen får jag krypningar i kroppen och undrar vad jag gjort av dagen. Så inte denna helg. Igår åkte vi skidor i Torråsen som ligger på en höjd utanför stan. Det finns sjukt mycket och många och långa preparerade skidspår i den här stan. Jag undrar om det finns någon stad i världen som har fler. Dessutom ska de dra 2,5 mil på Storsjön senare i vinter. Torråsen är en avstickare på ett 15 km-spår där vi åkte valda delar av det spåret. Det är inte så brant där. Dessutom ligger parkeringsplatsen på ett hygge med utsikt över stan, sjön och fjällvärlden. Den här helgen har stan varit som ett julkort. Det kom bra med snö natten till idag så jag fick köra julklappssnösläden. Sa jag att jag känner mig som en riktig vuxen när jag skottar snö på egen uppfart? Det gör jag.

Och vi har promenerat idag och tänkt på människor som bor vid Norrlandskusten där det visst skulle regna istället för snöa. Det kanske blir lite tjatigt detta, men vi är sjukt glada i snö. Petra är dessutom sjukt glad i kyla och en av mycket få som myser åt att det är 35 grader kallt. Vad jag minns så var 35 grader kallt det vanliga under december-januari-februari när jag var barn, men det kanske är helt fel. Det brukade vara en treveckors period med den temperaturen.

Igår bastade vi och sen var det kakelugnsmys. När vi bastar brukar Petra förundras över att vi helt plötsligt har en bastu. Och jag förundras över kådan som tränger upp ur lavarna (visst kallar man bastubänkar för det?). Förra gången small det till när jag reste mig från banken. Nu hittade Petra hår som hade ryckts loss. Som satt fast i kådan. På långtids-att-göra-listan under rubriken högst eventuellt finns en ombyggnation av bastun. Dels bygga lavar som inte kådar av sig och dels flytta om dem. Jag vill ha plats för fler på dem och jag vill ha högsta bänken högre upp. Nu har man en massa luft ovanför huvudet där det är varmare än där man sitter och det känns inte helt bra. Det gör däremot själva bastandet. Det är få saker som klår känslan av att som kall sätta sig i bastun och slå på riktigt mycket vatten så man knappt kan andas. Det river i lungorna och skinnet och sen öppnas porerna för fullt, så mycket att det på ett sätt känns kallt. Jag måste ta på huden för att känna hur het den är. Just under uppvärmningsfasen njuter jag som mest. Det är som när man är kall på våren och råkar stå eller sitta i solen inomhus och sakta värms upp. Fast varmare. Fast utan solljus.

Eer. Hmm. Det här håller visst på bli någon slags mysblogg med långa vinterpromenader, kakelugnskoketteri och nu bastande. Säg ifrån när jag börja skriva om vinsorter i 200-kronorsklassen och över eller promenader i vinlundar i Provence.

För övrigt har jag just läst ut Peter Robinsons En märklig affär. Det är första boken jag läser i den serien men det är väl typ fjärde boken i serien. Jag brukar gillar deckare även om jag inte gillar alla. Den här var ganska tråkig och ospännande och det var stora textsjok som jag gärna strukit helt och andra som jag hade komprimerat helt. Tidigare böcker i serien kanske är bra. Kanske senare också. Den här var tråkig, ospännande, seg och figurerna kändes platta även om fokuset på trafficking var skrämmande. Nu har jag gett mig på julklappsboken Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson och det känns betydligt roligare.

Som på film

Jag har börjat lyssna på P2 när jag ska åka på jobbet. Av någon anledning så ska jag alltid hålla på att dra på att åka iväg till jobbet. Någonstans långt in i reptilhjärnan finns en klar ovilja mot att komma fem minuter för tidigt till jobbet, och alla andra ställen, och så har det alltid varit. Därför sitter jag alltid lite halvstressad i bilen när jag ska till jobbet. Och ja, det blir nästan alltid bil nu. Den höga cyklingsmoralen har kommit av sig och bussarna är för få och för oförutsägbara vid elvatiden på kvällen när jag oftast slutar. Så då sitter jag där, lite oppi orra (som blivit ett modeuttryck på mitt jobb) eftersom jag inte heller vill komma försent. Nån gång har jag då rattat in P2 och helt plötsligt befinner jag mig i en finkulturfilm från kanske Frankrike eller Tjeckien. Jag ser stan utifrån och då är det inte längre grå vardag utan sådär exotiskt som det kan vara på film. Bilarna som väntar vid rondellen. Folk som avvaktar vid övergångsställen för att se att bilarna saktar innan de törs gå över. Dagisbarn i gula reflexvästar som går lydigt på led med en fröken först och en fröken sist. Ena dagen speglar sig solen i fönstren på Frösön så att det syns över Storsjön till stan och andra dagen är det dimma som gör att man bara ser delar av stan men genom en öppning kan se ända till Annersia. Och tredje dagen är det stora tjocka flingor som sakta singlar ned och gör det extra lätt att få bredställ genom rondellerna samtidigt som någon P2-orkester spelar The End med The Doors. Och jag vet att såhär ser det ut överallt när folk åker till jobbet men ingenstans är det precis såhär.

Tecken på att folk tycker att det är vinter

Tog en promenad. De har liksom kommit bort ett tag, promenaderna. Kanske för att jag har andra saker att göra ute på gården. Det var mest jag och 60+are, gärna med hund. Det ligger snö och jag såg flera tecken på att folk tycker att det är vinter.

• skidåkare med hund längs cykelvägen
• spår av kälke
• folk med täckbyxor

Det ligger is på Lillsjön, men ingen har vågat gå på den. Och jag såg en järpe. Den flög upp, men inte iväg utan satte sig på en böjd björk och burrade upp sig och jag kunde inte låta bli att tänka jakt.

Novembersnö

Det har snöat igen. Lite förut i veckan och mer igår. Och nu är det en annan snö och en annan vinterkänsla än den som var för en månad sen. På väg hem från jobbet igår gladdes jag åt alla sladdspår efter bilar längs vägarna. Jag minns när det kommit ordentligt med snö i Gävle och en liten lastbil från gatukontoret kom sladdandes genom kurvorna och farbröderna som satt i såg helt nöjda ut. Det var ett fint tecken på att man var i Norrland (om än knappt). Kunde inte låta bli att dra på några sladdar själv heller med 740:n igårkväll. Bakhjulsdrivna bilar är så mycket roligare när det är vinter. Idag tänkte jag sladda iväg med cykeln till jobbet.

Jag tände upp i kakelugnen nu på morgonen. Funderar på att börja äta frukost i skenet av den när jag har tid att elda.

Äntligen!

Det är inte helt vanligt att jag har hört talas om en nobelprisförfattare innan Horace presenterar pristagaren och Gert Fylking upprepar sitt gamla skämt. I år däremot har jag faktiskt det. Jag tror det var en faktatext på engelska när jag gjorde högskoleprovet någon gång förra millenniet. Dessutom tror jag att jag fick översätta ett utdrag ur en bok av henne på en kurs om översättningsprogram för datorer i olika skepnader och att översätta datorprogram. Dessutom har jag dragit bokjackpoten då pappas moster Birgit hade en hel hög med böcker av henne och jag och mina kusiner fick plocka vilka böcker vi ville när hon hade begravts. Dessutom hade Petra tre. Löp och köp ni andra. Jag går ner till gillestugan.

Lessing is moore kanske nån sätter som rubrik

För övrigt snöar det i Östersund och jag vill tända ljus och ha temys. Istället ska jag packa och åka nattåg ikväll mot Linköping för Linköpings folkmusikfestival och ett halvårsmöte med RFoD. Det kommer bli extremt lite sömn. Som tur är har jag precis jobbat 28 timmar i sträck, så jag är uppvärmd.

Snö!

Jajjamensan. Då kom första snön. Inte för att stanna men för att visa vem som bestämmer. Och såklart. Även i år känslan av eufori. Det blir en vinter med skidor, skridskor och snöskottning. Jag kommer skotta min egen gård i vinter och än så länge är det något jag ser fram emot. Jag förstår om man inte gillar snö i södra Sverige. I Linköping var det roligt första gångerna det snöade. Men sen smälte det bort eller så smälte det bara lite och frös till. Det blev besvärligt att cykla. Snön blev till saltmodd och var mer gråbrun än vit och skimrade. Men jag minns fortfarande glädjen av att cykla till min första eller andra tenta. Det var minus 25 (i Linköping!) och det hade snöat ganska rejält. Jag bylsade på mig och åkte iväg och gladdes åt luften som rev i halsen och nöp i kinderna och ändå var jag klädd så att jag var helt varm. Men annars var det mest besvärligt. Här är första snön ett löfte om snökojor, snöänglar och ett vinterlandskap som man aldrig blir mätt på. Jag vill ställa fram adventsljusstakar och hänga upp stjärnan, sladda med bilen och slira med cykeln. Tända ljus, koka te, gå i kofta (som om jag inte gör det året runt) och börja tjata om julmust. Men först måste jag ta upp allt ur landet. Trots att gillestugan fortfarande har allt kvar att göra så har jag tänt upp i kakelugnen. Lite värme kanske sprider sig till resten av huset och sparar in på elräkningen.

En musicerande bekant berättade att han alltid blir så inspirerad av första snön att han skriver en låt och går ut och vill fånga snöflingor på tungan. Jag nöjer mig med att knäppa kort. Som om jag aldrig har sett snö förut. Mys. Mys. Mys.

Solskenstur och renrace

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen så nu sitter jag här med svidande ögon och starr i vardande samt rött ansikte och en hudcancer i antågande. Vi tog turen från Ramundberget till Tänndalen och många timmars solsken i blick. Det verkade inte så mycket längre än att åka från Kariknallarna dit vesslan inte gick. Men det var nästan dubbelt så långt om man noga studerade kartan (det gjorde vi först på fjället) och vi hade tunna längdskidor med hårt spann på ett omväxlande isigt/mjukt före där klistret växlade mellan att inte fästa alls och att hugga i utförsbackarna. För min del blev det en fin tur och Petra svär på att vid fortsatt turåkning ska hon ha turskidor.

I lördags såg vi lite renrace som var en märklig upplevelse. Väldigt lång tid mellan varje heat. Målgången låg bakom presenningar så den såg man inte. Renarna gick ut hårt men slutade nästan springa ibland varför en ren som fortsatte springa kunde hämta in ett försprång på 20 meter. Kommentator var Ingemar Lind, han som hade sin storhetstid under 80-talet med stillsamma naturfilmer om strömstarar, gökar och ugglor. Mycket porlande bäckar, fågelsång och vindsus i de filmerna. Hans senaste alster heter Samtal med en lavskrika och jag tycker att han kunde nöja sig med att tala med fåglar och inte försöka hålla låda själv. Det blev lite mycket vindsus och ljud från smältande snö under hans kommenterande och lite lite action.