Solskenstur och renrace

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen så nu sitter jag här med svidande ögon och starr i vardande samt rött ansikte och en hudcancer i antågande. Vi tog turen från Ramundberget till Tänndalen och många timmars solsken i blick. Det verkade inte så mycket längre än att åka från Kariknallarna dit vesslan inte gick. Men det var nästan dubbelt så långt om man noga studerade kartan (det gjorde vi först på fjället) och vi hade tunna längdskidor med hårt spann på ett omväxlande isigt/mjukt före där klistret växlade mellan att inte fästa alls och att hugga i utförsbackarna. För min del blev det en fin tur och Petra svär på att vid fortsatt turåkning ska hon ha turskidor.

I lördags såg vi lite renrace som var en märklig upplevelse. Väldigt lång tid mellan varje heat. Målgången låg bakom presenningar så den såg man inte. Renarna gick ut hårt men slutade nästan springa ibland varför en ren som fortsatte springa kunde hämta in ett försprång på 20 meter. Kommentator var Ingemar Lind, han som hade sin storhetstid under 80-talet med stillsamma naturfilmer om strömstarar, gökar och ugglor. Mycket porlande bäckar, fågelsång och vindsus i de filmerna. Hans senaste alster heter Samtal med en lavskrika och jag tycker att han kunde nöja sig med att tala med fåglar och inte försöka hålla låda själv. Det blev lite mycket vindsus och ljud från smältande snö under hans kommenterande och lite lite action.