Giant kålrot (a.k.a. råkost)

Den här grönsaken fick Petra av sin arbetskamrat Maj. En del har använts att knapra på. En annan del har blivit ugnsstekt. Hörde på Urkult hur en bäckedalare gjort calvados på en kålrot då sirap lagrats i en urgröpt kålrot och sedan råkat jäsa (Minns inte varför de hällt sirap i en urgröpt kålrot.). Detta destillerades sedan till sprit.













För övrigt förknippar jag kålrot med en film som pappa gjorde kring 79-80 typ då det tas upp kålrötter med farbror Carl-Görans traktor med maskin och på maskinen står det folk och skär av blasten till ragtimemusik av Scott Joplin. Kålrötter och ragtime är sen dess intimt förknippat för mig.

En till sak om kålrötter; de passar lika bra till att knapra på råa som morötter. Som student bjöd jag gång på gång förvånade kompisar på rå kålrot som erkände att det var gott. Jättekålroten ovan är en av de godaste jag kan minnas att jag ätit - inte träig alls. För övrigt är den ovanligt stor - by far. Just nu väger den 3,3 kg efter att vi ätit av den i omgångar.

Det om kålrötter.

Nyheter

1. Borde inte detta bli en nyhet? Någon har fastnat upp och ned i en ventilationstrumma och förmodligen dött på det viset. Som gjort för publicering i Expressen eller Aftonbladet. Eller har det redan publicerats? Minns från när jag bodde i Linköping att jag först kunde läsa något i Tidningen Härjedalen och att det sedan blev en riksnyhet några veckor senare. Och då ska man veta att TH är en sammanfattning av senaste veckans nyheter i Länstidningen.

2. I dagens ÖP står det att Sverige klättrar på världsrankingen, nu 3:a i att vara konkurrenskraftigast. Hurdå konkurrenskraftigt? Hur är ett land konkurrenskraftigt? I vadå? Det är en TT-nyhet och står säkert med i många andra lokaltidningar. För många nyheter berättar inte vad de handlar om.

Ranarim: Utveckling och identitet

Utan några djupare funderingar är det kul att se hur man framställer bilden av sig själv. Tänkte på det när jag såg omslaget till Ranarims nya skiva. På deras första skiva försökte de se lite city ut - en fråga att brottas med för alla folkmusiker är ju om man är om skog, rötter och mossa. Andra skivomslaget är mer sofistikerat och typ barockt och slottligt. Nu på tredje skivan har man till slut flyttat ut i skogen och man kan nästan ana en antydan till näbbstövlar. Samma utveckling anas i det typsnitt man valt för bandnamnet. Verkar som att Ranarim förlikat sig med skogsstämpeln. Omslagen nedan är från Drones hemsida och i kronologisk ordning:

Bilande och skrivande och brev

Kom från Funäsdalen efter att ha jobbat 7 dagar i sträck igårkväll. För mig, som under ganska lång tid bott i en stad och tagit mig fram på cykel eller genom att gå eller möjligen åka buss och ibland unedr längre tider inte lämnat staden, är det speciellt att ha blivit långdistanspendlare. Jag lever i bilen någon timme. Då lyssnar jag på radio och om det är möjligt på skivor (Åker i morfars 740 från -86 som bara har bandare, tänkte inte på att ta med band.) Jag pratar i telefon, käkar äpplen och fikar. Jag bländar på och av, kör om och blir omkörd, saktar in för tjädrar som spelar vid vägkanten och konstaterar att det verkar vara säsong för att köra på ekorrar just nu. Rattar på radion. Ibland kommer jag på mig själv med att vara trafikfarlig när jag just hällt upp kaffe ur termosen samtidigt som jag kör (detta utan någon annan kopphållare än låren) eller pillat ur Läkerol ur asken samtidigt som jag pratar telefon(no handsfree).

Två gånger har det varit klart och soligt från Östersund fram till Vemdalsskalet. När jag sedan kör ner mot Vemdalen så åker jag ned bland dimma och moln som sedan håller i sig till Funäsdalen. Som ett lock över Härjedalen.

Igår pratade jag med Carina mellan Funäsdalen och Vemdalsskalet. Hon ska jobba i Storbritannien nånstans. Vi konstaterade att det är skillnad nu mot för 12 år sedan att leva i ett annat land. Nu har hon Skypenummer och ringer hem för vanligt lokaltaxapris. Och mail och allt det där. När jag var i Texas hade jag några få kompisar som just fått tillgång till email. De hade långa konstiga e-postadresser. Det kunde ta 40 minuter för modemet att ringa upp servern i Waco. Det var inte ens World Wide Web utan något textbaserat system som kanske hette Gopher (eller?) som var gränssnitt på datorn jag använde. Jag har en bag med pappersbrev kvar från den tiden. Även om morfar fick gå sex mil till skolan i snö upp till midjan så var det inte så lätt när jag var ung heller.

Delvis tänker jag mig bloggen som ett alternativ till några av de massbrev jag skickade hem då. Eller i alla fall ett. När jag varit där ett tag skrev jag ett brev som drog läget och några av mina funderingar som jag sedan kopierade upp. En lägesrapport från någon annanstans. Skillnaden var att jag fick kanske 20 svar på bara det brevet. Jag skrev väldigt mycket brev det året, jag skrev ett nästan varje kväll, ibland fler. Jag tror att det året har bidragit ganska mycket till min fascination för skrivande, att börja på en text utan plan och att bara befinna sig i skrivandet som ett flow. På samma sätt som att dansa eller åka telemark eller köra skoter eller vad som helst när det är som bäst. Jag hade många bra skrivupplevelser det året.

Carina berättade om en fest hon varit på där en som inte så många kände inledde med "Var det bara jag som röstade på moderaterna?" varpå alla blev tvärtysta och ingen visste vad de skulle säga. Efter en stunds tystnad "Äh, jag skämtade bara.". Jag tycker det är väldigt komiskt, att vi ofta befinner oss i så homogena grupper att folk blir helt ställda av någon som tänker annorlunda och att det dessutom är så kompakt homogent att man kan använda det som skämt för att man vet att ingen har den åsikten. Var sker denna åsiktsskiktning någonstans?

Hon berättade detta när jag åkte genom Hede. Skoj detta - hur en berättelse kopplas till en plats. Jag tror att jag skulle kunna återskapa mycket av samtalet bara genom att tänka på de platser resan passerade.

När jag läste böcker i tonåren lyssnade jag för det mesta på musiken, både för att stänga ute omvärlden och för att komma in i ett läsarflow. Än idag kan vissa skivor väcka minnet av olika böcker eller resor som gjorts med musiken i lurarna.

Lite såhär skrev jag brev, en tanke hoppade till en annan utan något särskilt mål. På samma sätt är det med de roligaste samtalen. Att när man funderar på hur det kommer sig att man pratar om det man nu pratar om så kan man spåra samtalet bakåt till något helt annat. Röd tråd är för premodernister.

Folkmusik och media (2)

ÖP skrev recension av konserten på Hoven Drovens släppfest och lyckas träffa in några av de mer typiska recensentkommentarerna av den typiska folkmusikrecensionen. Typ: Musiken är bättre än vad man kunde tro. Besökarna är olika. Artikelförfattaren blandar ihop polka med polska.

Men, ändå klart godkänt.

Hm, jag håller på bli folkmusikrecensionsrecensent.

Valintervju med mig själv

Hur det känns efter valet:
Blä. Det här trodde jag inte. Jag blir mordisk när jag ser alliansens partiledare i samma soffa.

Mer då?
Ja, hur ska det gå egentligen? Jag har inte ens vågat tänka på allt som borgarna ska kunna förstöra den här gången. Det konstiga är att senast det var maktskifte så fortsatte sossarna i ungefär samma takt med nedmonteringen.

Några prognoser om framtiden?
Det enda ljuset i det stundande mörkret är en blivande högkonjunktur för arg musik så som punk, politisk hip hop och kanske till och med folkmusik. Senast borgarna hade makten hade både punk och folkmusik en blomstringsperiod.

Släppfest och släkt

Jag är trött och borde sova istället för att skriva på en blogg som varken gör från eller till här i världen. Idag har egentligen två saker hänt. Förra veckan när jag kom hem hade jag fått en inbjudan om att vara med på Hoven Drovens släppfest. För mig är det en väldigt stor sak. Jag har varit fan sen 94-95 nån gång och sett dem så fort jag har kunnat. Jag har uppträtt med dem och varit med och arrangerat konserter med dem i Linköping. Så fort det har varit möjligt att se en konsert har jag gjort det och när de släppt en skiva har jag köpt den fortast möjligt. Andra band har jag köpt skivor av fortast möjligt under några år kanske, men jag har inte följt något band så länge. Idag lördag (Ok, det är söndag nu men jag har inte lagt mig än) har jag alltså besökt släppfest/15-årsjubileum.

I morse dog farfar. Mamma ringde och berättade. Det var inte direkt oväntat. Men det var inte heller självklart att det skulle ske just nu.

Jag har dumsurfat, sett på TV och sett Emma hjärtar Olle som SVT visat i veckan. Det är kanske den vackraste film om kärlek jag sett.

På festen satt jag med Kiki och hennes nya arbetskamrater och Monika. Vi pratade, åt och drack. Dagens lilla överraskning för mig var att arbetskamrat Markus är med i Komeda som för några år sedan ändå inte var helt okända. Jag såg dem på Herrgår´n i Linköping och gillade särskilt extranumret Disco som aldrig ville ta slut och var bättre än resten av konserten. Minns att jag sett videos med dem på ZTV.

Festen var på O´learys. Det blev med tiden väldigt hög bakgrundsmusik och liksom den förra gången jag var där (jag går visst inte på lokal så ofta) så var det mycket fylla och kladdiga golv sen dörrarna öppnats för alla. Konserten var bra, men tyvärr var O’learys inramning inte lika OK. Det är mer en disko- och publokal än konsertlokal.

Före konserten, men efter maten, träffade jag kusin Lena och kusin Christina. Lena hade fullt upp bakom croupierbordet så vi hejade i princip bara och jag tittade imponerat på hur hon skötte spelet. Nere vid Christinas bord var det lugnt när jag passerade och jag fick en lång och stadig kram och hon berättade att hon fått kämpa lite under kvällen särskilt när ingen spelade och hur det var sista gången hon träffade farfar, som är hennes morfar. Var. Det kändes så bra att få lite tid med henne där och då även om det var den konstigaste inramningen att dela sorg på. Jag hade inte vågat känna något förrän då.

När farmor dog kom alla känslor på begravningen. Vid avskedet stod farfar vid kistan och pratade till henne och grät och runt kistan stod barn och barnbarn och alla storgrät och jag var jätteledsen och grät jag med men kände samtidigt glädje åt att stå där vid kistan tillsammans med de andra och storgråta. Vi var liksom Släkten eller Klanen. Som i en italiensk film. Med tjockt blod i ådrorna. Då träffade jag inte dem ens varje år och helt plötsligt hade jag en släkt som ju funnits där hela tiden utan att jag riktigt tänkt på det. Det var lite så om än i mindre skala att stå där på O´learys och hålla i Christina att prata lite. Att mitt i vimlet fanns det en släkting som visste något mer om hur jag hade det och jag något om henne. Det kanske är självklart för andra, men för mig är det inte det. I Sveg har jag inte haft några jämnåriga släktingar utom mina syskon och inte heller i Linköping, Gävle eller Trondheim. Därför är det fortfarande väldigt roligt att träffa på kusiner på stan om än bara i förbifarten. Jag får ett annat sammanhang.

Folkmusik och media

Var upp och ner till Helags å tjänstens vägnar under veckan. Sprang ned från Helags igår, åt på den lite konstiga pizzeriarestaurangen ("man ska sitta när man beställer") i Ljungdalen (dryck till maten och kaffe ingår inte i Dagens) och körde på den som vanligt dåliga vägen till Åsarna (dock under upprustning) och sen vidare till Östersund för att hålla lite danskurs och se konsert med Göran Månsson (Gjallarhorn) och Roger Tallroth (Väsen) samt Peter Roos (Blue Mountain Boys) och Kjell-Erik Eriksson (Hoven Droven och Triakel).

I alla fall, konserten var kul och bra och fin trots barnskrik. Göran Månsson var som en liten svamlig professor med alla sina flöjter som han stod och valde mellan och flyttade micken från och till. Roger Tallroth styrde upp scensnacket. ÖP var där, vilket alltid är kul när man är arrangör. Lika kul är det inte att läsa recensionen som - förstås när det gäller folkmusik - handlar om gröna ängar och fjälltoppar. Kul att reportern gillar det hon hör och ser. Tråkigt att hon ser på det som något fosterlandsexotiskt mer än att försöka gå in på själva musiken. Överhuvudtaget verkar det vara helt OK att recensera folkmusik med helt okunniga recensenter. Om det tas en bild från ett dansgolv ska det vara på det enda par som hittat ett par gamla näbbskor att dansa i och gärna har hängslen och blommiga kläder.

Tre år i rad har Corren skrivit ungefär samma recension till Linköpings folkmusikfestival:

• Tänk att folkmusik kan var så här olika och så många olika typer av musik.
• Va? Ingen har folkdräkt?
• Va? Folk i olika åldrar och med olika stilar? Och vad många mellan 15 och 30 år???

En annan recensentklassiker är att börja med: Ja, nu lyssnar ju inte jag på folkmusik i vanliga fall, men det här var ju faktiskt bra.

Göran Månsson inte jämte och inte heller Roger Tallroth, vilket reportern tycks tro. Dessutom finns det en hel del levande folkmusik i Västerbotten med, till exempel Kraja, Petterson och Fredriksson och Trio Moivi.

Slutligen finns det förstås många undantag. Henrik är ett.

Ikväll ska jag på Hoven Drovens släppfest med buffé och allt. Stalkern Jon är mer än exalterad.

Dop mm

Det var ett sött dop med fin sång av Emil och mat som gästerna tyckte var exotiskt precis som de ska tycka - älgkött och potatis med bl. a. kantareller till. Och jag kunde berätta hur vanligt älgkött var när jag var barn och vi pratade om det är ju så mycket björn nu också. Och hjortron till glassen också. Jordå.

Men mest är jag snorig och harklig och näsan rinner, halsen kittlar, ögonen vill rinna och iobland andas jag med öppen mun. Sist jag var såhär blev jag så hes att jag blev åksjuk av vibrationerna från min egen röst. Jag tålde inte min egen bas.

Och inte har jag köpt någon bil. Jag är rädd för att inte upptäcka dolda, eller för den delen, helt uppenbara fel. Så nu är det älgjakt och pappa vill ha 245:an och jag lånar morfars 740 istället.

Besökte Blue Mountain Boys släppfest igår. Konge - skulle jag sagt om jag var norrman.

Jag har tackat ja till lägenheten i Funäsdalen.

På lördag är det släppfest igen. Jag är inbjuden och är stolt som en tupp.

Trippel

På fyra helger hinner jag med livets skeden i kyrkoformat. För tre veckor sedan var jag på bröllop i dagarna tre i Göteborg då Karin och Mikael gifte sig i Masthuggskyrkan. Det var pampigt och tydligen lite okonventionellt (vad vet jag som knappt varit på bröllop tidigare?). I fredags var det begravning. Så nu blir det dop av Lill-Erik på söndag i Sveg. Han har tydligen slutat vara helt lila utan har blivit mer människofärgad.

Moster Birgit

Min släkt är fylld av bönder, skogsarbetare, fruar som sköter djur och hem och en och annan handlare. Först ut på banan att bryta mönstret var min pappas moster, Birgit Amrén. Redan i skolan gick hon sin egen väg och vägrade textilslöjd. Hennes pappa, Otto (efter Bismarck?), såg till att hon skulle få ge sig på trä och metall istället. Hon var då ensam flicka som gjorde detta på sin skola och troligen en av få i landet.

Jag kan inte hennes levnadshistoria sådär exakt. Men någon gång på 40-talet, efter att ha jobbat i flera år i Krångede och Östersund flyttade hon till Stockholm och gick på läroverk och var klart äldst. Därefter fortsatte hon på universitetet och läste bland annat litteraturhistoria och psykologi och blev psykolog. Tillsammans med två andra kvinnor startade hon en praktik för att styra ut folk i arbetslivet efter deras förmågor. Jag tror att hon någon gång samarbetet med Tomas Tranströmer, hon pratade om det någon gång.

Detta var alltså på 40- och 50-talet när alla var ordentliga, välkammade och levde i kärnfamilj och gjorde det som förväntades av dem.

Birgit pluggade, vägrade laga mat annat än på helgerna, reste, drack öl och skrev poesi. Under pseudonym publicerade hon poesi i Såningsmannen som jag tror var en ganska populär tidning på den tiden.

Efter pension tog hon över ett hus i Pålgård, Hammarstrand, rustade det och band in böcker. Dessutom gav hon ut en ordlista över ragundamålet.

Vad jag vet bodde hon aldrig ihop med någon man. Ärligt talat vet jag inget om hennes relationer. Hon hade tre hundar som alla hette Fia och sen en som hette Dilba och som slapp namnbyte för att det skulle kunna ge upphov till en identitetskris.

Birgit dog under senaste Urkult. I fredags var det begravning. Prästen berättade under begravningsakten om vad hon trodde skulle hända med Birgit efter döden. Hon sa också att hon inte var säker på om Birgit trodde på det. Just det tycker jag symboliserade mycket av vad hon var. Vem annars skulle lyckas lägga in en reservation mot Guds rike som tas upp i själva begravningen? All heder till prästen som berättade det. Har aldrig sett en präst så ledsen på en begravning. En präst som verkligen biter ihop. Det var vackert. Och Birgit hade undanbett sig avsked vid kistan.

Vad jag hört och förstått var hon i princip helt kompromisslös i att säga vad hon tyckte, vilket gjort att hon å ena sidan blivit ovän med många och att man å andra sidan visste att beröm och uppmuntran inte var fjäsk utan ärligt menat.















På begravningen träffade jag Helene Richardsson, som hon pratat mycket om och som forskat på äldre och IT och använt Birgit som det goda exemplet. Bilden har hon tagit och använt när hon pratat om Birgit på olika konferenser runt om i världen.

Efter begravningen fick vi syskonbarnbarn som var där välja ut de böcker som Birgit lämnade efter sig. De flesta av kusinerna nöjde sig med några böcker var. Själv har jag bagagen full med böcker och vet inte vad jag ska göra av alla. Hon läste mycket och brukade undra om jag läst något bra på sistone. Dessutom läste hon gärna av det jag läst. Och jag ångrar att jag inte skickade fler texter till henne sista året.

Förutom begravningen hann jag med att besöka älghägnet i Hammarstrand, träffa amerikanska släktingar som dök upp på begravningen då de ändå var i Sverige samt en tysk smålänning som berättade om hur han blev kidnappad i Algeriet för några år sedan under 54 dagar och att han sedan skrivit en bok om detta på tyska. Han passerade Döviken och Zorbcenter i våras som guide för ett tyskt Offroadsällskap, trivdes så bra att han bestämde sig för att flytta dit.

Under de gånger jag träffade henne senaste åren tog hon alltid upp en fråga. Hon tyckte aldrig att det var någons fel. Ingen är ond. Den som begått onda handlingar är inte ond för det. Följaktligen var hon tveksam till straff och fängelser. Hon menade att de som gjorde fel inte kunde bättre. Jag tror att hon menade så. Den frågan verkar hon ha funderat mycket över.

Härliga Härjedalen

Ett tecken på att man är i Härjedalen är att det generellt kan vara lite softare attityd. Jag har sökt lägenhet hos kommunala bostadsbolaget Härjegårdar. De ringde i måndags och erbjöd bostad. Jag måste bestämma mig till på fredag. Om jag fortfarande är rådvill på fredag tycker de att jag ska ringa och säga det så får jag fundera lite till. Det känns sötmysigt.