Ehuru planering skola hålla bitterhet, hopplöshet och kaos stången.

Imorgon smäller det. Eller. Petra börjar jobba. Jag börjar vara hemma med barnen. Själv. För första gången med båda barnen. När vi fick andra barnet sa någon att ett barn är ett barn och två barn är tusen barn. Någon annan sa att ett barn är ett barn och två barn är 1,5 barn. Jag håller oron för kaos stången med att göra upp planer. Jag har skrivit matlista för veckans arbetsdagar. Jag funderar på när jag kan förbereda olika delar till måltiderna i förhållande till när barnen sover och brukar ta det lugnt. Jag funderar på hur vi ska ta Olov till och från dagis i förhållande till sovtider mm.

Alltså. Jag har ju varit hemma med barnen kortare stunder. En dag eller en halvdag lite då och då. Men nu är det dag efter dag efter dag resten av året. Nu börjar nötandet. Utslitandet av det goda humöret och de där oväntade idéerna som kan få en två och ett halvtåring att vara förnöjsam och nyfiken istället för tjatig, motsträvig och våldsam. I två timmar klarar jag vad som helst. I tre också. Med en andningspaus kanske mer. Men dag efter dag efter dag. Samtidigt som ettåringen håller i mitt ben, vill bli buren, vill slå kullerbyttor i soffan som sin storebror och plockar sönder det han håller på att bygga i lego. Jag funderar hur det ska gå till, att klara ut detta utan att förlora sig i de små konflikterna med barnen. Att lyfta blicken och se att allt är ok egentligen och att vi har det ju rätt bra vi tre som är hemma. Att få till den där atmosfären som blir ibland när barnet som inte gjort illa sig eller inte är upprört stryker eller kanske pratar det andra barnet som för tillfället är en liten hög av misär och elände.

Jag behöver ett sammanhang som inte är jobbet eller hemma där jag lyfter blicken, släpper taget och kommer ifrån. Där det handlar om annat. Såna här gånger skulle jag ha spelat innebandy eller trummor i ett band där någon sköter allt det praktiska. Jag har en idé i alla fall. Får se om det blir nåt av.

Jon Söder i Odensala skrev detta blogginlägg. Han skrev det på uppmaning av Maria Nordvik i Skellefteå å alla människor som gått igenom en föräldraledighet med fler än ett barn med fattningen i behåll sin ära.