I denna ljuva väntetid

Vi är på upploppet nu. Petra har föräldraledigt och jag har föräldraledigt och Olov är väl barnledig då. Det är slutet på en era eller eller två i våra liv. Min era som ensam hemma med Olov och Olovs era som enda barn och världens centrum. Snart ska vi pracka på honom ett syskon och hans första livskris. Och det har varit en kväll som det oftast bara är några få av per år när man bor i ett kallhål som Östersund. Villaidyll extreme med grillning, melon och nakenbad i uppblåsbara lilla poolen för Olov till två timmar efter hans äldre kusiners läggningstid. Det är lugnet just nu och jag vill att det aldrig ska ta slut och jag vill att han ska ha ett syskon. Det är såna här kvällar man skriver en sång eller en film om. När pojken leker lite barnsligt kan vi fnissa åt hans påhitt och mysprata om det som varit och om det som komma skall. Och det är just nu och just här och jag undrar om det egentligen - egentligen - blir bättre än så här.