Ehuru planering skola hålla bitterhet, hopplöshet och kaos stången.

Imorgon smäller det. Eller. Petra börjar jobba. Jag börjar vara hemma med barnen. Själv. För första gången med båda barnen. När vi fick andra barnet sa någon att ett barn är ett barn och två barn är tusen barn. Någon annan sa att ett barn är ett barn och två barn är 1,5 barn. Jag håller oron för kaos stången med att göra upp planer. Jag har skrivit matlista för veckans arbetsdagar. Jag funderar på när jag kan förbereda olika delar till måltiderna i förhållande till när barnen sover och brukar ta det lugnt. Jag funderar på hur vi ska ta Olov till och från dagis i förhållande till sovtider mm.

Alltså. Jag har ju varit hemma med barnen kortare stunder. En dag eller en halvdag lite då och då. Men nu är det dag efter dag efter dag resten av året. Nu börjar nötandet. Utslitandet av det goda humöret och de där oväntade idéerna som kan få en två och ett halvtåring att vara förnöjsam och nyfiken istället för tjatig, motsträvig och våldsam. I två timmar klarar jag vad som helst. I tre också. Med en andningspaus kanske mer. Men dag efter dag efter dag. Samtidigt som ettåringen håller i mitt ben, vill bli buren, vill slå kullerbyttor i soffan som sin storebror och plockar sönder det han håller på att bygga i lego. Jag funderar hur det ska gå till, att klara ut detta utan att förlora sig i de små konflikterna med barnen. Att lyfta blicken och se att allt är ok egentligen och att vi har det ju rätt bra vi tre som är hemma. Att få till den där atmosfären som blir ibland när barnet som inte gjort illa sig eller inte är upprört stryker eller kanske pratar det andra barnet som för tillfället är en liten hög av misär och elände.

Jag behöver ett sammanhang som inte är jobbet eller hemma där jag lyfter blicken, släpper taget och kommer ifrån. Där det handlar om annat. Såna här gånger skulle jag ha spelat innebandy eller trummor i ett band där någon sköter allt det praktiska. Jag har en idé i alla fall. Får se om det blir nåt av.

Jon Söder i Odensala skrev detta blogginlägg. Han skrev det på uppmaning av Maria Nordvik i Skellefteå å alla människor som gått igenom en föräldraledighet med fler än ett barn med fattningen i behåll sin ära.

Sådärja

Sådärja då...

• Nu bloggar jag igen. Just nu alltså. I valet mellan att sova i alla fall fem timmar och blogga så verkar sömnen vinna. Den vinner över en hel del annat också.
• Nu är jag tillbaka på jobbet efter först 50% föräldraledigt i 4 månader och helledigt i 10 månader. Här går alla om varandra med föräldraledigheter, ut och resaledigheter, tjänstledigheter samt kriga i Afghanistanledigheter. Och sen kommer folk tillbaka. Vi - jag - försöker just nu fatta var vi har varandra och hur det blir framöver.
• Nu har Olov börja att intressera sig för vad text och bokstäver är. Jag är lätt chockad. Igår läste han och Petra mästerverket Kaj springer på pottan. Han frågade var i texten var det stod Kaj och efter var det var skrivet springer och så vidare. Efter ett tag kände han igen flera av orden och pekade ut dem i texten. Det hade jag inte ens föreställt mig att han skulle kunna göra. Han har precis fyllt två. Hade inte trott att han skulle prata så mycket som han gör heller. Eller att det skulle gå att förklara så mycket för honom. Jag är medveten om att föräldrar har till uppgift att vara imponerade sina barn. Men såhär alltså. Jag är förvånad.
• Nu är jag igång med vintercyklandet igen. Minus 20? Inga problem. Ishalka? Inga problem. 2 dm snö? Jo, lite problem. Jag lyssnar på böcker på mp3-spelaren, drar på mig störtkrukan och försöker lägga upp ett vettigt tempo. Det är min egentid numer. Motion, pendling och kultur i ett. Alltid lika svårt med klädvalet vid cykling eftersom temperaturen pendlar upp och ner ganska mycket och cyklingen värmer så mycket inifrån efter en 3-4 kilometer. Förra veckan var -21 och det är den gång jag träffat mest rätt hittills. Jag varken frös eller svettades så mycket. Kändes som en seger över elementen.
• Nu verkar jag ha blivit vädertåligare över lag. Nån timme om dan utomhus med barn verkar vara härdande. I julas åkte jag skidor en par-tre timmar i -30 ett flertal gånger och det var helt ok. Än så länge är det en kick varje gång jag tycker att vädret är helt ok fast det inte borde vara det.
• Nu har jag skrivit blogg också. Inte illa. Vilket år som helst kanske jag uppdaterar länkarna.

Bäbis 825

Säg pappa.

Sådärja! En fyra kilos dotter på dryga halvmetern. Hon föddes i tisdags. Och jämfört med förra förlossningens 35 timmar så var den här halvdan en promenad i parken. Åtminstone för min del. Varken jag eller Petra kan se att hon är lik någon av oss särskilt mycket. Men enligt de röster vi hittills fått in så leder Petra klart. Men en röst har jag minsann fått.

Svårt att förstå att jag och Petra är dubbelt så många nu. Vi har varit hemma ett dygn nu. Hunnit fika med grannarna och köra tre diskmaskiner. Tvättat lite. Sovit lite. Vi har ätit alla mål mat vi ska äta. Olov har klappat bäbisen, sagt godnatt till henne och härmat hennes gråt. Hon jobbar på att acklimatisera sig till nya omständigheter. Vi med. På lördag är hon dubbelt så gammal som nu.

I denna ljuva väntetid

Vi är på upploppet nu. Petra har föräldraledigt och jag har föräldraledigt och Olov är väl barnledig då. Det är slutet på en era eller eller två i våra liv. Min era som ensam hemma med Olov och Olovs era som enda barn och världens centrum. Snart ska vi pracka på honom ett syskon och hans första livskris. Och det har varit en kväll som det oftast bara är några få av per år när man bor i ett kallhål som Östersund. Villaidyll extreme med grillning, melon och nakenbad i uppblåsbara lilla poolen för Olov till två timmar efter hans äldre kusiners läggningstid. Det är lugnet just nu och jag vill att det aldrig ska ta slut och jag vill att han ska ha ett syskon. Det är såna här kvällar man skriver en sång eller en film om. När pojken leker lite barnsligt kan vi fnissa åt hans påhitt och mysprata om det som varit och om det som komma skall. Och det är just nu och just här och jag undrar om det egentligen - egentligen - blir bättre än så här.

Vad ska man kalla den?

Medan vintern rasar ut hjälper jag den på vägen. Det är en positivt tvångshandling som jag inte behöver bli av med. Först skottar jag ren uteplatserna. Sen gör jag gångar så att man kan gå runt huset. Sen börjar förströelseskottningen. Jag lägger snö på mark som redan är snöfri. Det tinar snabbare då. Vintern ska bara ha hjälp med sitt rasande. Det kanske är en av de bästa grejerna med att ha hus. Att jag får hjälpa vintern på väg. Jag har nånstans att skotta när det är 10 grader varmt och drivorna ligger kvar. Att ge sig på kommunens drivor skulle helt enkelt inte vara samma sak, även om jag inte kan låta bli att dika bort en och annan vattenpöl från promenadvägarna. För första gången är Olov med ute och tja - hjälper till. Han illustrerar skottandet med ljud, ramlar på näsan i snön, kan inte greppa sin spade för att han inte får in tummen i handskens tumme, tittar på hundarna. Men han är med på gården och det är som jag har tänkt mig. Och som jag tänker mig våren och sommaren. Vi ska hänga på tomten. Jag fixar med något. Olov tittar på fixandet, fixar lite själv sen kommenterar han en fågel, ett plan eller en cyklist, sen måste jag springa ikapp honom för att han är på väg att göra illa sig. Vi ska puttra på tillsammans ute helt enkelt och det ska vara lite mysigt och lite småtrevligt och lite småbesvärligt. Jag har tänkt att det ska vara så och glatt mig åt det.

En hangaround

Vi har köpt en Nordic Cab. Det är ett tält uppsatt på en störtbåge med en balja som golv. Två barn kan sitta i den. Den kan användas som cykelkärra, joggingvagn, skidpulka och barnvagn beroende på om man har hjul eller skidor på den och vilka hjul man har. Eftersom det är plastbotten kan man även köra packning utan barn. Vi har väntat ett tag på kärran/pulkan/vagnen eftersom den var försenad från tillverkaren. Förutom skidåkning har jag glatt mig åt cykelkärredelen. Att jag och Olov ska vidga våra cirklar. Det ska gå enklare att komma lite längre. Jag kan tänka lite mindre på busslinjer och bilen och att det är långt att gå. Vi ska bara sätta oss och åka. Och vi ska fika i skogen och träffa kompisar på stan och åka till Jamtli och titta på djuren. Och det ska vara lite småtrevligt och mysigt och kanske småbesvärligt för varför måste barnen ha hjälm när de sitter fastspända i en cykelkärra med störtbåge? Men vad ska man kalla den? Ska man ha olika namn olika säsong eller ska man hitta på ett samlingsnamn på den så att Olov vet vad han ska sitta i?

Och jag sitter och ser på när han äter. När han äter och jag inte äter. Och jag flänger inte runt och lagar något annat eller lyssnar på radio eller har tankarna någon annanstans. Jag tittar bara på när han äter. När han är helt fokuserad på att försöka lyckas använda gaffeln rätt och få maten i munnen och han fuskar lite genom att använda händerna. Jag sitter och ser på honom och blir rörd av hans koncentration. Han är så stor och så koncentrerad och vi kommer äta så många måltider tillsammans och prata om stort och smått. Jag ska fråga hur det var på skolan idag och han ska säga att det var väl inget särskilt. En gång kommer det vara vardag och kanske lite väl vardagligt men just nu är det stort att tänka sig.

Sömnchock och magsjuka

Vi satsar på överlevnad och tar en dag i taget, Olov och jag. Han har årets magsjuka. En seg jävel som inte tär så mycket, men som inte vill ge sig. Han kräktes en gång i lördags, en i söndags, två i tisdags och två idag, torsdag. Han segar på. Talar om att allt inte är helt OK, men står liksom ut. Nu får vi hålla oss hemma någon dag till. Vi lyssnar på hundarna som skäller, på flygplanen som flyger förbi som vi oftast inte ser. Olov tittar efter hundarna i grannarnas hundgård, vill se på TV, vi läser några böcker och någon tidning med fina bilder. Han stoppar fyrkantiga klossar i fyrkantiga hålet, trekantiga klossar i trekantiga hålet. Olov pekar på kylskåpet och vill äta mer, men jag följer varje husmors råd om att äta lite och kanske oftare. Och Olov pekar på kylskåpet. Han flyttar magneter från frysen till ugnen, till diskmaskinen till kylskåpet. Skatteverketmagneter. Varför nu Skatteverket ska behöva trycka sin logga på billiga plastprylar. Man kommer ändå inte ifrån deklarationen och de har (än så länge) inte blivit konkurrensutsatta med franskägda privata skatteverk som har sitt säte på Bahamas eller Guernsey.

Ingen öppen förskola, ingen barnrytmik, inget socialiserande. Vi sitter hemma och fiser och Olov blir less. Igår drog jag honom i plastpulkan till Lillsjön i finvädret, på små isrimpor som inte hunnit smälta bort än. Sen gick vi med vagnen till Storsjön och såg två tåg innan han somnade, pojken.

Pojken, morfar sa alltid det. Om hunden och om mig. Olov är min pojk. Det kommer till mig varje dag. Jag tror det gör något med mig att vara hemma så mycket med honom. Det gör något med Olov också. Han blir pappigare.

För någon dag sen sov jag två timmar vid Olovs läggning och gick sen upp och satt vi datorn och bara var för mig själv. Olov vaknade en timme tidigare på morgonen. Igår la jag om strategin sen jag sovit tre timmar vid läggningen. Jag gjorde de flesta kvällsprocedurerna och la mig igen. Jag struntade i floursköljning och tandtråd ifall jag skulle bli magsjuk under natten. Onödigt att ha använt tandtråd om sur magsaft ändå skulle skölja genom munnen. Jag sov en 10-11 timmar inatt. Rena drömmen kan man tro med det var en ren chock för kroppen och idag har jag haft ont i huvudet, varit lätt illamående och seg. Sovbakis. Sömnchock. Och allt som känts illa har jag försökt förstå om det är på grund av sömnchocken eller på grund av att jag blivit magsjuk. Jag gör som dagisfröknarna och äter vitpepparkorn och hoppas att det ska gå bra. Men enligt BVC-Inger så har den lång inhibitionstid, magsjukan. Fernet Branca har jag lite dålig erfarenhet av. Det är väl en 15 år sen jag verkligen blev hjälpt av den. Så vi tar en dag i taget och satsar på överlevnad.

Du och jag, föräldraledigheten. Du och jag.

Jag läser gamla blogginlägg och funderar på hur det ska kunna bli nåt mer skrivet här. Jag har ju fullt upp med äta-sova-tupplura-äta-fika-mellanmål-öppnis-bytis-rytmis och allt allt annatis som bara finns där utan att ta en paus. Nu sover Olov och jag hoppas att babyradion funkar som den ska för jag sitter i mammas och pappas källare i Sveg och jag tror inte att jag skulle höra honom.

Jag har blivit en som har åsikter om öppna förskolan. Testade en tredje "öppna" igår. Vi är på besök i Sveg, Olov och jag. Vi testade öppnis i Sveg. Det var några år sedan då jag kom på att jag inte riktigt vet vad det innebär att vara vuxen i Sveg. Så länge man går i skolan och är inblandad i föreningsliv är ju allt serverat. Man har ju tonårstråkigt ändå men det händer mycket och åtminstone mitt sociala liv var ganska uppbokat av inbokade aktiviteter. Försökte intervjua mammorna igår. Vi går även på babyrytmik - fortsättningen. Har inte hunnit bada mer än en gång fast jag la hela förra årets friskvårdspeng på badkort. Man ska ju äta-laga mat-plocka-tvätta-diska-ringa Försäkringskassan-ringa Länsförsäkringar-handla-skotta snö också. Jag är alltså föräldraledig. Fosterlandets belöning till oss som drar vårt strå till stacken för att få fram skattebetalare till framtida pensionsutbetalningar. Det är hur fint som helst att det finns - men ett tydligare och mer begripligt användargränssnitt (och då pratar vi hela FK, inte bara hemsidan) hade inte skadat. Jo. Jag har visst blivit en som har åsikter om Försäkringskassan också. Och utformning av barnvagnar. Och barnmat. Och barn-TV. Och barnleksaker som låter. Fast med barn-TV barnleksaker som låter har jag blivit betydligt mer liberal än jag hade tänkt mig vara. Allt som roar Olov en stund, som gör att maten kan bli klar, tvätten vikt, inköpslappen skriven kan eller att han går ner i varv inte vara så dåligt. Och det finns schyssta barnprogram för småbarn också.

Mister trädgårdsmästare

Jag har semester och bloggen med mig, vad det verkar. Kan konstatera att barn, hypersocial semester och blogg inte går ihop. Någon del måste maka på sig. En annan del som fått makat på sig är trädgården.

I våras var jag mister trädgårdsmästare med mig, Petra, delar av familjen och arbetskamraterna. Jag hade fått två trädgårdsböcker av Petra i födelsedagspresent. En tunn om beskärning och en tjock om köksträdgårdar. Jag pratade vitt och brett om planer och projekt. Jag funderade i alla fall på dem. Det är lättare att vara trädgårdsmästare innan snön smält bort. Typ en månad senare än jag tänkt mig började jag sätta frön i krukor inomhus. Typ ett antal veckor för sent satte jag ut de plantor som tagit sig. Det var fem grader varmt och regnade och andra veckan i juni och jag hade inte hunnit härda plantorna innan jag satte ut dem. Tanken är att de för varje dag ska få vara ute längre och längre tid innan de planteras i jord för att gradvis vänja sig med uteklimatet. Sen åkte jag bort en vecka, var hemma en kväll och åkte bort en vecka. Osv. Inte ens ärterna är vad de varit. Jag har bytt till en lägre sort eftersom den jag tidigare haft blivit så himla hög. Trädgårdsmästaren tänkte sig en gammal anrik sort med lila istället för vita blommor. En lågväxande sort. Det är en lågväxande sort. Inte en blomma har synts. Först nu behöver jag överväga något slags stöd.

Dessutom har jag anlagt ett potatisland ihop med Petras pappa. Svärfar. Säger man det om man inte är gift? Om man har barn med dottern till svärfadern? Har dock inte sett det på två veckor så jag vet inte riktigt hur det går.

Men. Det är helt fantastiskt att vara så mycket med Olov. Efter vad jag får höra från andra, som har mer erfarenhet än mig av barn, skriker han lite och skrattar mycket och har ovanligt många ansiktsuttryck. På en del kort vi tagit av honom ser han mycket äldre ut än han är. Jag vet inte riktigt vad han gör med mig – om han gör något. Eller om jag bara blir uppfylld ändå. Om det är något som hör till att bli förälder. Än så länge är det liksom inte svårt att ha tålamod med honom. Än är det inte svårt att vara nöjd eller stolt som en tupp.

Tåtilling in Podgora

Olov gråter och vi är i Kroatien. Han har blivit förkyld och när man är turist verkar Kroatien vara det perfekta landet om man kommer från Sverige. Det är rent och snyggt och civiliserat och god grillmat och man kan bo på hotell från 1924 – prekommunism. Lite mer kurorts- och luftsgästshotell. Samtidigt finns ett stänk från socialisttiden kvar med bunkerhus, dåliga vägar och allvarliga kassörskor på "snabbköpet" i lila och orange förkläden som allvarligt förklarar att det är pant på ölflaskan (men inte på burken) om du har med dig kvittot från inköpet när du pantar.

Och Olovmannen blev säkert förkyld av någon av de femtielva tanterna som petaade på honom på vägen hit. "Kor bli han ä" sa de eftersom vi flög från Trondheim och han log åt alla som pratade med och petade på honom.

Våra grannar är ett ungt par som inte lämnar rummet. De sitter på balkongen och dricker sprit och cola och röker. Jag råkade gå in till dem igår – tog lite lätt på det här med rumsnummer. Jag sa sorry och pep ut och mannen bara tittade på mig. Hade det varit på film hade de väntat på ett samtal som säger att det är dags att skruva fast ljuddämparen på vapnet och slutföra uppdraget. Men nu är det förmodligen bara ett ungt par från Norge som har lite tråkigt eftersom de hamnat på fel charterort – den där lite sömniga, loja utan minsta hålligång men med en strålande natur. Klart hav på ena sida och höga branta berg på den andra.

Jag berättar namnen på tårna för Olov – om och om igen. Då gråter han inte.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Han är bara tyst och tittar och jag sjunger lite och det är väl ok. Samtidigt som vågorna hela tiden slår in och lukten av grillat från restaurangen längst ned slår upp då och då. Jag pratar lite med Petra och då protesterar han igen.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa (alltid lite svårt att komma ihåg), Spafrua (betyder spader dam) och Stortuppa upp i väre'.

Några gånger. Och Olov blir lugnare. I vanliga fall gråter han bara när han är hungrig eller riktigt trött. Nu gör det inte så mycket att han är förkyld just idag. Det regnar till och från och vågorna slår in och det är inte så varmt men inte heller kallt.

Kanske ska vi gå till Makerska någon dag. Apolloguiden sa att det skulle vara fantastisk shopping där. Det enda jag vill köpa är en lite FM-sändare som man kopplar ihop med mobilen, mp3-spelaren och what not med vilken radio som helst. I Sverige får de max sända 5 meter vilket i praktiken betyder att man måste hålla sändaren mot antennen på mottagaren. Här får de visst sända längre. En sån vill jag ha. Annars har vi skrivit av alla utflykter. Dels vill vi bespara Olov fler resor. Dels är de apolloguider vi hittills hört fantastiskt avskräckande. Dåligt mellansnack liksom. Kommer inte till poängen och surrar om fel saker. Vi spar pengarna och bestämmer oss för att svull aupp dem på Podgoras restauranger. Igår gick vi till hotellets restaurang för lite efterrätt. Det slutade med att jag satte i mig 1 kg musslor innan jag kom till fruktsalladen.

Kan en vegan äta musslor? Är en musslas lidande större eller mindre än lidandet hos en morot som skalas?

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Ramsor och visor från när jag var barn har fått en renässans. Jag blandar Vem kan segla med Dover Calais, Beethovens femma och nån kisslåt som var populär när jag gick i tvåan. Beethoven och hårdrocksriff funkar bäst när Olov kinkar. Och just idag även tåramsan.

Paret bredvis spelar populärmusik på mobilen. Olov har ammat och somnat. Jag ska strosa iväg till internetcaféet och skriva in det här. Det är så skönt att skriva – att sjunka in i det. Har inte hunnit göra det på länge.

Jordå. Vi lever och har hälsan.

• Och det är fantastiskt med en pojke som ler - ibland bara för att man tittar på honom.
• Det är fantastiskt när han fastnar med handen i mobilen som hänger ovanför honom och han fascineras av att det rör sig och pinglar.
• Och när han, igår eller i söndags, precis upptäckt sin högernäve och håller den ganska still framför ögonen och stirrar stint på den samtidigt som vänsterhanden förblir fladdrandes och oupptäckt.
• Eller när han sover tre timmar i sträck för att jag gått en sväng med barnvagnen och han fortsätter sova av bara farten och jag hinner göra annat samtidigt som jag har uppsikt över honom.
• Och det är fascinerande hur vissa dagar bara försvinner utan att jag gjort något vettigt och ändå på något vis tyckt att jag har fullt upp.
• Och vad vi fastnar framför allehanda skidsport. Jag får känslan av att det inte varit såhär mycket skidor på TV sen Stenmark, Wassberg och Svan sin tid i pist och spår. Eller så beror det på att jag ser mer på TV på helgerna nu än förut.
  

Annars då? Tja. Det är inte så mycket annars. Jobbet och det kan jag ju inte berätta så mycket om mer än att det är ganska kul att jobba nu. Det känns som vi har medvind och är på rätt väg även om vi såklart har långt att nå innan vi är där vi vill vara. Och som besöksmål har jag och Petra verkligen ökat i attraktivitet. Det är mycket länge sen - om någonsin - som vi fått såhär många besök. Och det är riktigt kul. Vi är sociala hemmavid samtidigt som vi uppdateras på vad som händer bland vänner och fränder.

Dags att vinkla upp presiennerna

Mörkret har sänkt sig över Östersund och de nyblivna småbarnsföräldrarna tycker att det börjar bli dags att vinkla upp persiennerna, köra ännu en 60-maskin och dra på sig kläderna samtidigt som den lille somnar om efter ännu en lång session vid bröstet. Jag har lite svårt att tro att livet utanför tuffar på precis som vanligt. Alla har säkert lov när vi har det, sådär om det annars är när man vänder på dygnet. Jag har städat åtminstone porslinet i badrummet för att ge en känsla av att vi är med på banan. Och annars är det ganska bra. Han, pojken, tycker napp är finemang även om det är tradigt när föräldrarna försöker överanvända det. han gråter nästan inte alls utan gnisslar lite om det är något som inte är bra. Vårt största problem förutom att vi tappat bort dygnsrytmen är väl att han somnar när han äter och inte hinner rapa innan - vilket inte är mycket till problem.

Så finns förstås alla farhågor, om allt som kan gå illa. Men det är väl en del av förälderns vardag.

... och blöjor och oljor och pryttlar och artiklar. Med en rabattkupong i handen och mer än än hyllvägg med blöjor har jag tittar på jämförpriser och gissat på kvalitéer och märken. Och det lutar ganska brant mot tygblöjor bara han blir lite större. Men då finns också flera olika märken och material och dessutom har vi fått erbjudanden om bättre begagnade blöjor. Men orkar man tvätta och hur många behövre man för att vii ska räcka till?.

Nu har jag även blivit både bajsad och spydd på.

Jag går omkring och fånflinar hela dagarna och vill att det aldrig ska ta slut. Jag jollrar, trallar och snackar och hjälper till och stånkar och stönar när magen slår knut på sig själv. Jag kokar napp, smörjer med olja och tvättar navel. Jag fattar att det blir vardag av det här med en dag med hämtningar och lämningar och barnsjukdomar och läxor och träningar. Men än så länge är det en walk in the park, en dag på landet och fläkt av förväntan.

Ehuru Dan Andersson och Sofia Karlsson knyter ihop säcken och släkten

Vi dansade vals på förlossningen.Vi skulle skaka ned det där barnet som knackade på utan brådska. Vi dansade vals till Sofia Karlssons tolkningar av Dan Andersson mellan värkarna för att det skulle bli något. Och efter 36 timmars värkar kom en lång man med långa fötter och långa fingrar enligt många lik Petra och enligt många lik mig, men enligt min egen mamma stöpt i samma form som mig. Och inte grät jag vid födseln som jag tagit för givet att jag skulle göra. Jag kände mig som en i arbetslaget runt Petra så då var inte det att tänka på. Men jag har förundrats över hans gäspningar, nysningar, hostningar och miner, och av bajset och första kissfontänen. Och se mig mätt kan jag inte.

Svaret på veckans vanligaste fråga: Olov. Nils Olov Söder. Olov för att det är fint och inte kontaminerat med personer man inte vill associera till. Nils efter hans morfars andranamn och Söder efter - ja mig, min pappa och farfar och hans far och farfar och efter deras barn och fruar.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång", skrev Sara som kommentar till förra inlägget. Som jag har haft det på tungan denna vecka utan att varken kunna det eller finna det.

Så var det begravning på morfar i Ängersjö. Morgonen efter kvällen då Olov kom hem åkte jag för att ta farväl av den sista i släkten av far- och morföräldragenerationen. Bokslut och nytt kapitel. På vägen var det som kallast -26 och förstås - strax efter Rätan och blogginlägg på vägen - en hel hop med renar. På kyrkans parkering i Ängersjö var det bara -9 men det blåste fan när jag satte på mig de sista delarna av kostymen och bytte morfars snowjoggings till finskor. Och i kyrkan var det kallt och prästen kom fem i elva och kollade några sista detaljer som ändå kom på skam och Fridas Maja skrek inte helt diskret lite då och då. Emil sjöng "Helgdagskväll i timmerkojan" av Dan Andersson och då kom hulkningarna mina. Jag var lite stressad efter ombytet på parkeringen och av kylan utanför och i kyrkan. Och jag tror Emil inte fick ur sig sista versen där han stod med tårarna rinnande utför kinderna och jag höll tal vid kistan om vad vi fått av dem och vad vi vill ge vidare till de kommande och kunde inte annat än beklaga att de inte fick träffas, Olov och morfar. Och det var en brokig samling i allt från jeans och skinnväst till ja - kostym och dräkt. Fler än vi vågat tro och mer eller mindre långväga. Klädseln bekom nu knappast morfar som tyckte att det var väl inget fel på kostymen från 70-talet när de skulle vara finklädda. Och vi huttrade i kyrkan. Men i en omålad kista av furu, som det anstår en skogsarbetare, blev det ett värdigt farväl. Och att sitta på Vänsjö bygdegård och äta smörgåstårta tillsammans med släktingar som varit osams i årtionden men nu satt tillsammmans för att de ville ta farväl av honom och kunde lägga gamla oförätter åt sidan. Och att träffa barn till hans syskon som jag aldrig träffat och att knyta ihop säcken med att en släktings son var sambo med en av de barnmorskor som hjälpt oss. Och att bli uppletad av Fridas Erik när jag kom till bygdegården, där han varit under begravningen och han kom springandes med öppna armar och skrek hej Jon. Varje besökare kändes viktig.

Jag och Petra träffades första gången på Ransäterstämman år 2000. Vi pratade lite och hon skulle visst flytta till Linköping så vi kunde höra av varandra då. Hon tyckte att jag såg ut som en tomtenisse - har hon sagt senare. Jag tyckte hon verkade trevlig och vi pratade om att hon kunde vara med och hålla en danskurs. Petra åkte buss och fick hjälp av en då, inte helt men ganska, okänd Sofia Karlsson att bära tältet till bussen. Då vi träffades.

Så - vi verkar få hjälp av Dan och Sofia att strukturera de större skeendena i våra liv. Jag tackar dem för det. Det har varit en fantastisk och intensiv vecka men jag hoppas ändå att nästa blir lite mer normal och städad på liv- och dödfronten. Just nu är det helt OK och helt fantastiskt bara att bli kissad på om det är rätt person som gör det. Såna händelser räcker för mig just nu.

Ett förpliktande släktträd

Petra letar namninspiration i en gammal bok om Skärvången. Petras farmors farfar var bror till Louise Hoffstens mormors mormor. Dessutom var Petras farfars farmor oäkta barn till Carl XIV Johan - ni vet mannen med svampen och gatan och efternamnet. Och min pappas kusin - Östen Edlund - var svensk mästare i diskus. Som ni förstår har vi anledning att ha höga förväntningar på det kommande barnet.

Menlösa barns dag

Inte idag. Inte just idag vill jag att barnet ska födas. Visserligen har Menlösa barns dag bytt namn till Värnlösa barns dag och visserligen finns det en drös med framstående människor och än fler helt vanliga människor som är födda denna dag. Men barnet behöver helst inte födas idag och helst inte på någon annan dag i år. Det vore bra om det inte blev yngst i klassen och det är bra att det inte föddes på julaftonen. Och det här tänkte vi inte alls på när vi gjorde allvar av planerna att skaffa barn. Som Hummel sa hade det räckt med att se i kalendern när Marie bebådelsedag inträffar för att veta när man är i farozonen för att få barn kring juletid. Om barnet föds före eller efter nyår får vi se nu. närmsta dagarna. Sen kommer det ha betydelse för barnet åtminstone de närmsta 20 åren. Yngst eller äldst i klassen betyder en del.

Och fortfarande kan jag inte fatta hur det ska bli att bli förälder. Åtminstone säger alla det - att man inte kan ana hur det är att bli småbarnsförälder. Vi går och väntar på en stor förändring som vi inte vet så mycket om. Men vi har i alla fall köpt kombi. Frida - syster - och Johan berättade igår att när första barnet kom ägnades all uppmärksamhet och hur de försökte tyda minsta tecken som Erik gav ifrån sig. Nu med andra barnet så får hon bara hänga med eftersom det första barnet fortfarande tar så mycket uppmärksamhet. Det går tydligen bra det med. Vi kanske ska låtsas att vi får andra barnet på en gång.

För övrigt är barn på gång något att prata om. Det drar igång de flesta som någon gång varit föräldrar så man blir ibland - och särskilt Petra - överröst med babysnack. Vi kanske blir likadana själva men just nu är det där med barn fortfarande diffust, obegripligt och avlägset. Och vi har gått i en pytteliten föräldragrupp som för oss har varit bra eftersom vi inte har funderat så mycket på hur saker ska vara - födsel, bli förälder, amning och sånt. Nu ställde andra frågor och barnmorskan berättade om sånt vi inte tänkt på att man kunde tänka på. Bara det inte blir idag. Det kan gott få vänta några dagara till. Jag förväntar mig några sköna lata dagar nu och vill helst inte bli störd i det. Någon dag kan jag gott vänta med att bli förälder. Sen ska jag vara det resten av livet. Om allt går bra. Ständigt denna besvärjelse. Om allt går bra. Törs inte ta ut något i förskott. Jag gör mig beredd på att bli vän med oron. Om allt går bra.

Midvinter före och efter livet som vi räknar det

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Istället för att blogga (2)

Istället för att blogga har jag:

• Bakat tunnbröd en dag i Skärvången i bakstugan som Petra var med och timrade.
• Cyklat och lyssnat på ljudbok till och från jobbet.
• Städat hela huset.
• Varit på dop i Sveg - systerdotter Maja.
• Varit i Sveg och hälsat på när Frida ändå var där med barnen - två svegsresor alltså.
• Häpnat över hur lite nya bilen dra på landsvägskörning -ca 0,5 l/mil med dubbdäck på.
• Jobbat.
• Adventspyntat och allmänt julfetischerat i förtid.
• Till exempel druckit tre liter julmust, ätit pepparkakor med ädelost, risgrynsgröt och skinkmackor med hädiska färdigskivade julskinkskivor.
• Pillrat med adventsljusstakar, mest på jobbet där vi har en hel drös. Varför är lamporna inte parallellkopplade i ljusstakar? Visst, mer sladd istaken (det lät det), men så mycket lättare att använda. Då skulle alla lampor utom en lysa när en lampa pajat. Så mycket enklare att byta lampa. Särkilt när man ska serva en 10-12 stakar.
• Börjat i föräldragrupp.
  
• Var får barnmorskorna sina läromedel ifrån? Stickad livmoder med navelsträng av garn. Vem stickar livmoder? Barnmorskorna själva eller finns det ett företag som gör dem? (Vad heter livmoder i plural? Livmödrar? Livmodrar?)
• Lärt mig att Östersunds kommun tycker att det räcker om mammorna går i föräldragrupp. Mammor får betald ledighet för två tillfällen. Pappor ingen alls.
• Skottat snö. Ordentligt och kraftfullt.
  

I vilken ände?

I vilken ände ska man börja när man inte skrivit på länge? Man kan ju låtsas som ingenting och bara dra några schyssta bilskyltar jag såg på väg till jobbet: MMA, MOA, RTF och sen var det förstås några fler som jag bara inte kan komma ihåg.

Eller så kan man gå på och tjata om vädret och vad man gjort på sistone. Det är så mycket höst här nu även om det är lite varmare idag. Vädret känns jättemycket som när man hade de där första utelektionerna på gympan. Orientering – jag minns bara att vi hade orientering på hösten och bad i utebassäng. Någon morgon var det fortfarande frost i gräset och det rök av bassängen. Vi simmade lite fram och tillbaka och någon gång på tid annars var det mest planlöst badande med hopp från femman och andra höjder. Vädret kan vara som musik på det viset. Att en viss låt plockar fram en stämning eller händelse från förr. Någon enstaka gång när jag bodde i Linköping och det var senare på hösten än nu längtade jag älgjakt. Frost, gröna blad som blivit röda och lite dimma som sakta lättar. Morfar frågar alltid när jag ska börja jaga. Han tycker väl att jag börjar bli gott vuxen nu och borde sätta igång. Och jag tänker kanske. Kanske ska jag det. Men det måste bli lite mer ekonomiskt. Och jag skulle vilja ha lite mer semester så att inte den äts upp av jakt.

Eller så kan man älta lite om nuläget. Just nu känns det väldigt långt till nästa semester. På jobbet händer det inte så mycket nu innan skolan börjar så jag går på tomgång.

Eller så kan man droppa en nyhet som Emil i och för sig yppade i början på sommaren. I början på januari ska vi bli föräldrar om allt går väl. Vi var på ultraljud förra veckan. Huvudet var drygt 40 mm brett och lårbenet bra precis en tum långt. Det första vi såg var ett litet spöke som kliade sig i huvudet. Så under en tid har vi bara spanat in småbarn, magar och hela prylberget som man bara måste ha om har barn nuförtiden. Hur det känns? Abstrakt. Roligt. Och förväntansfyllt. Jag bidar min tid.

Istället för att blogga

Jo. Jo. Det händer jättemycket. Och det gäller ju att smida medan järnet är varmt. Min lillasyster har gift sig och min bror har tagit examen och jag har varit på både bröllop och examensföreställning. Först show i Göteborg och sen bröllop i Eksjö två veckor senare. Och jag har träffat en som heter Sponge på riktigt och vi har satt in en helglasad altandörr och det har blivit sommarlov och det har först varit tokvarmt länge och sen inte så långt från minus och regn mest varje dag och jag har satt i landet. Så jag har haft att skriva om till typ tio blogginlägg senaste veckorna. Minst. Men jag har bara inte hunnit. Eller, jag kunde ju ha sovit lite mindre. Och vi bodde hos Karin och Mikael i Göteborg och jag kunde ha skrivit om Majorna och att det är allt som Söder verkar vilja vara och om den flottiga älgen i Slottskogen och Azaleadalen som blommade så fint. Och att jag mer och mer blivit en trädgårdsspotter som vrider nacken ur led så fort jag ser en planterad blomma.

Istället har jag poat på både hemma och på jobbet och fått en del saker gjorda och sett lite mindre fotboll än vad jag är bekväm med ety jag är fotbollsintresserad in disguise men det ingår inte i min välplanerade image så jag låtsas som ingenting. Idag har vi hämtat två obromsade släpvagnar med skiffer i Ås och återigen konstaterat att det är hur bra som helst att vi inte byggt vårt eget hus oavsett hur fin utsikt vi skulle ha haft. Vi är inte rätt personer att göra det. Vi är rätt personer att läsa några böcker i solskenet på en schysst altan. Vi ska bara först.

Dining with Rolf Lassgård

En drömkille vid middagen

Och som en händelse dök Rolf Lassgård upp i en dröm. Han kom på middag hos mig och familjen. Vi var lite spända. Ville att han skulle tycka att vi var bra. Tyvärr gjorde Rufus, hunden, bort oss. Han for och bar något i munnen som han inte skulle ha och när jag eller pappa (minns inte vem) försökte få honom att släppa det blev han aggressiv och morrade och skällde. Det hjälpte inte att brotta ner honom och hålla fast honom. Han fortsatte morra och vara otäck. Så vi (jag eller pappa) släppte honom och vågade inte riktigt göra något. Klart pinsamt.

Kvicksilversalva och ärvda godbitar

Idag gick jag till jobbet och kände mig fantastiskt duktig. Det är 7 km landvägen, men jag genade över sjön. Tyvärr är det inget upptrampat från Odensala till Frösön, så jag gick nästan hela sträckan. Och det tog en timme prick och jag kom på minuten i tid. Nu är väl 7 km inget att skryta med för morfars generation precis. Han brukar skryta om när han åkte skidor två mil till en skidtävling. Själva tävlingen var på två mil. På kvällen var det dans och sen skulle han få skjuts hem. Men skjutsen stack så han fick åk skidor hem också. På natten. 7 km i dagsljus och blidväder. Löjligt.

Förra helgen frågade jag pappa om vad hans far- och morföräldrar brukade berätta om. Han berättade om hans morfar som led av en fruktansvärd fotsvett och hört att kvicksilver var grejen. Axel, som han hette, köpte kvicksilversalva på apoteket och smorde på ganska tjockt, fast instruktionerna underströk att det skulle vara tunt. Axel blev ordentligt sjuk och dog nästan men när han väl repade sig var fotsvetten borta. Kvicksilversalva verkar även haft andra användningsområden.

Jag läser just nu Den stillsamme amerikanen av Graham Greene. Den utspelar sig under vietnamkriget, men inte det vanliga utan kriget då Vietnam frigjorde sig från Frankrike. Jag gillar själva känslan i boken även om jag inte kommit så långt i handlingen. Men det är lite tungläst, för det är så fullproppat med semikolon, kolon och bisatser att det blir svårt att hålla reda på vem som säger och gör vad ibland. Nu när jag googlade titeln ser jag att den kom på film så sent som 2002.

Och det känns så löjligt lyxigt att kunna gå ner i gillestugan och känna efter vilken typ av bok jag vill läsa. Ska jag läsa en samtida pocket som Petra köpt eller ska jag ta någon av de ärvda böckerna från pappas moster Birgit; fyra banankartonger med böcker av flera tider och inriktningar, några av dem från de senaste åren och flera äldre som jag bara vagt har hört talas om (jag kanske ska ge mig på att använda semikolon lite mer).

Uppdatering: Pappa rättar: Pappas morfar hette Otto. Axel var farfar.