Ehuru Dan Andersson och Sofia Karlsson knyter ihop säcken och släkten

Vi dansade vals på förlossningen.Vi skulle skaka ned det där barnet som knackade på utan brådska. Vi dansade vals till Sofia Karlssons tolkningar av Dan Andersson mellan värkarna för att det skulle bli något. Och efter 36 timmars värkar kom en lång man med långa fötter och långa fingrar enligt många lik Petra och enligt många lik mig, men enligt min egen mamma stöpt i samma form som mig. Och inte grät jag vid födseln som jag tagit för givet att jag skulle göra. Jag kände mig som en i arbetslaget runt Petra så då var inte det att tänka på. Men jag har förundrats över hans gäspningar, nysningar, hostningar och miner, och av bajset och första kissfontänen. Och se mig mätt kan jag inte.

Svaret på veckans vanligaste fråga: Olov. Nils Olov Söder. Olov för att det är fint och inte kontaminerat med personer man inte vill associera till. Nils efter hans morfars andranamn och Söder efter - ja mig, min pappa och farfar och hans far och farfar och efter deras barn och fruar.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång", skrev Sara som kommentar till förra inlägget. Som jag har haft det på tungan denna vecka utan att varken kunna det eller finna det.

Så var det begravning på morfar i Ängersjö. Morgonen efter kvällen då Olov kom hem åkte jag för att ta farväl av den sista i släkten av far- och morföräldragenerationen. Bokslut och nytt kapitel. På vägen var det som kallast -26 och förstås - strax efter Rätan och blogginlägg på vägen - en hel hop med renar. På kyrkans parkering i Ängersjö var det bara -9 men det blåste fan när jag satte på mig de sista delarna av kostymen och bytte morfars snowjoggings till finskor. Och i kyrkan var det kallt och prästen kom fem i elva och kollade några sista detaljer som ändå kom på skam och Fridas Maja skrek inte helt diskret lite då och då. Emil sjöng "Helgdagskväll i timmerkojan" av Dan Andersson och då kom hulkningarna mina. Jag var lite stressad efter ombytet på parkeringen och av kylan utanför och i kyrkan. Och jag tror Emil inte fick ur sig sista versen där han stod med tårarna rinnande utför kinderna och jag höll tal vid kistan om vad vi fått av dem och vad vi vill ge vidare till de kommande och kunde inte annat än beklaga att de inte fick träffas, Olov och morfar. Och det var en brokig samling i allt från jeans och skinnväst till ja - kostym och dräkt. Fler än vi vågat tro och mer eller mindre långväga. Klädseln bekom nu knappast morfar som tyckte att det var väl inget fel på kostymen från 70-talet när de skulle vara finklädda. Och vi huttrade i kyrkan. Men i en omålad kista av furu, som det anstår en skogsarbetare, blev det ett värdigt farväl. Och att sitta på Vänsjö bygdegård och äta smörgåstårta tillsammans med släktingar som varit osams i årtionden men nu satt tillsammmans för att de ville ta farväl av honom och kunde lägga gamla oförätter åt sidan. Och att träffa barn till hans syskon som jag aldrig träffat och att knyta ihop säcken med att en släktings son var sambo med en av de barnmorskor som hjälpt oss. Och att bli uppletad av Fridas Erik när jag kom till bygdegården, där han varit under begravningen och han kom springandes med öppna armar och skrek hej Jon. Varje besökare kändes viktig.

Jag och Petra träffades första gången på Ransäterstämman år 2000. Vi pratade lite och hon skulle visst flytta till Linköping så vi kunde höra av varandra då. Hon tyckte att jag såg ut som en tomtenisse - har hon sagt senare. Jag tyckte hon verkade trevlig och vi pratade om att hon kunde vara med och hålla en danskurs. Petra åkte buss och fick hjälp av en då, inte helt men ganska, okänd Sofia Karlsson att bära tältet till bussen. Då vi träffades.

Så - vi verkar få hjälp av Dan och Sofia att strukturera de större skeendena i våra liv. Jag tackar dem för det. Det har varit en fantastisk och intensiv vecka men jag hoppas ändå att nästa blir lite mer normal och städad på liv- och dödfronten. Just nu är det helt OK och helt fantastiskt bara att bli kissad på om det är rätt person som gör det. Såna händelser räcker för mig just nu.