Ehuru Dan Andersson och Sofia Karlsson knyter ihop säcken och släkten

Vi dansade vals på förlossningen.Vi skulle skaka ned det där barnet som knackade på utan brådska. Vi dansade vals till Sofia Karlssons tolkningar av Dan Andersson mellan värkarna för att det skulle bli något. Och efter 36 timmars värkar kom en lång man med långa fötter och långa fingrar enligt många lik Petra och enligt många lik mig, men enligt min egen mamma stöpt i samma form som mig. Och inte grät jag vid födseln som jag tagit för givet att jag skulle göra. Jag kände mig som en i arbetslaget runt Petra så då var inte det att tänka på. Men jag har förundrats över hans gäspningar, nysningar, hostningar och miner, och av bajset och första kissfontänen. Och se mig mätt kan jag inte.

Svaret på veckans vanligaste fråga: Olov. Nils Olov Söder. Olov för att det är fint och inte kontaminerat med personer man inte vill associera till. Nils efter hans morfars andranamn och Söder efter - ja mig, min pappa och farfar och hans far och farfar och efter deras barn och fruar.

"Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång", skrev Sara som kommentar till förra inlägget. Som jag har haft det på tungan denna vecka utan att varken kunna det eller finna det.

Så var det begravning på morfar i Ängersjö. Morgonen efter kvällen då Olov kom hem åkte jag för att ta farväl av den sista i släkten av far- och morföräldragenerationen. Bokslut och nytt kapitel. På vägen var det som kallast -26 och förstås - strax efter Rätan och blogginlägg på vägen - en hel hop med renar. På kyrkans parkering i Ängersjö var det bara -9 men det blåste fan när jag satte på mig de sista delarna av kostymen och bytte morfars snowjoggings till finskor. Och i kyrkan var det kallt och prästen kom fem i elva och kollade några sista detaljer som ändå kom på skam och Fridas Maja skrek inte helt diskret lite då och då. Emil sjöng "Helgdagskväll i timmerkojan" av Dan Andersson och då kom hulkningarna mina. Jag var lite stressad efter ombytet på parkeringen och av kylan utanför och i kyrkan. Och jag tror Emil inte fick ur sig sista versen där han stod med tårarna rinnande utför kinderna och jag höll tal vid kistan om vad vi fått av dem och vad vi vill ge vidare till de kommande och kunde inte annat än beklaga att de inte fick träffas, Olov och morfar. Och det var en brokig samling i allt från jeans och skinnväst till ja - kostym och dräkt. Fler än vi vågat tro och mer eller mindre långväga. Klädseln bekom nu knappast morfar som tyckte att det var väl inget fel på kostymen från 70-talet när de skulle vara finklädda. Och vi huttrade i kyrkan. Men i en omålad kista av furu, som det anstår en skogsarbetare, blev det ett värdigt farväl. Och att sitta på Vänsjö bygdegård och äta smörgåstårta tillsammans med släktingar som varit osams i årtionden men nu satt tillsammmans för att de ville ta farväl av honom och kunde lägga gamla oförätter åt sidan. Och att träffa barn till hans syskon som jag aldrig träffat och att knyta ihop säcken med att en släktings son var sambo med en av de barnmorskor som hjälpt oss. Och att bli uppletad av Fridas Erik när jag kom till bygdegården, där han varit under begravningen och han kom springandes med öppna armar och skrek hej Jon. Varje besökare kändes viktig.

Jag och Petra träffades första gången på Ransäterstämman år 2000. Vi pratade lite och hon skulle visst flytta till Linköping så vi kunde höra av varandra då. Hon tyckte att jag såg ut som en tomtenisse - har hon sagt senare. Jag tyckte hon verkade trevlig och vi pratade om att hon kunde vara med och hålla en danskurs. Petra åkte buss och fick hjälp av en då, inte helt men ganska, okänd Sofia Karlsson att bära tältet till bussen. Då vi träffades.

Så - vi verkar få hjälp av Dan och Sofia att strukturera de större skeendena i våra liv. Jag tackar dem för det. Det har varit en fantastisk och intensiv vecka men jag hoppas ändå att nästa blir lite mer normal och städad på liv- och dödfronten. Just nu är det helt OK och helt fantastiskt bara att bli kissad på om det är rätt person som gör det. Såna händelser räcker för mig just nu.

Istället för att blogga

Jo. Jo. Det händer jättemycket. Och det gäller ju att smida medan järnet är varmt. Min lillasyster har gift sig och min bror har tagit examen och jag har varit på både bröllop och examensföreställning. Först show i Göteborg och sen bröllop i Eksjö två veckor senare. Och jag har träffat en som heter Sponge på riktigt och vi har satt in en helglasad altandörr och det har blivit sommarlov och det har först varit tokvarmt länge och sen inte så långt från minus och regn mest varje dag och jag har satt i landet. Så jag har haft att skriva om till typ tio blogginlägg senaste veckorna. Minst. Men jag har bara inte hunnit. Eller, jag kunde ju ha sovit lite mindre. Och vi bodde hos Karin och Mikael i Göteborg och jag kunde ha skrivit om Majorna och att det är allt som Söder verkar vilja vara och om den flottiga älgen i Slottskogen och Azaleadalen som blommade så fint. Och att jag mer och mer blivit en trädgårdsspotter som vrider nacken ur led så fort jag ser en planterad blomma.

Istället har jag poat på både hemma och på jobbet och fått en del saker gjorda och sett lite mindre fotboll än vad jag är bekväm med ety jag är fotbollsintresserad in disguise men det ingår inte i min välplanerade image så jag låtsas som ingenting. Idag har vi hämtat två obromsade släpvagnar med skiffer i Ås och återigen konstaterat att det är hur bra som helst att vi inte byggt vårt eget hus oavsett hur fin utsikt vi skulle ha haft. Vi är inte rätt personer att göra det. Vi är rätt personer att läsa några böcker i solskenet på en schysst altan. Vi ska bara först.

Postsemestrig stress

Ett Urkult, en avslutad semester, några kilo svartvinbär och en ny jobbvecka senare... Troligen blir detta ett sånt där aslångt inlägg som borde vara indelat i flera delar för att vara sökbart och för att folk inte ska trötta. Men eftersom jag är uppfödd med andra upplagan av Nordisk Familjebok så tänker jag inte förenkla det hela för någon.

I dagens LT har lillebror Emil trätt fram som ännu en av alla bygdens lovande söner. Att han löptränar med en lanslagsskidåkerska gör knappast saken sämre. För övrigt kommer denna musikalstjärna in spe förära yours truly med ett besök i helgen. Då ryker långvolvon som vi haft på långlån och jag får lov att cykla att cykla i jobbet även om det känns lite raspigt i halsen eller molnen ser tunga och hotande ut.

Jag lyssnar just nu på NOFX skiva Punk in Drublic som motvikt till allt Urkultande. Låten just nu är Don´t call me white. Känns aktuellt nu när jag är tillbaka på jobbet. Men mångkultur är inte alltid så lockande som det låter i teorin och att tota ihop unga killar som är mer eller mindre uppväxta i krigshärdar innebär inte bara en tillvaro med harmoni och samförstånd. Men nyheterna känns så mycket mer aktuella när jag jobbar med människor som bott och har släkt kvar i just de städer som nyheterna nämner varje dag när de pratar om självmordsbombningar, kidnappningar och övergrepp. Jag har inte varit där men jag lever med det varje dag på jobbet. Världsläget är min vardag och just nu vill jag inte jobba med något annat.

Bäst på Urkult var förutom festivalstämningen farbröderna i JP Nyströms och bönorna i Big Ass Barbeque. JP Nyströms spelar klämmig gammeldansmusik och folkmusik från Norrbotten. Bara. Men med ett suveränt mellansnack som tar lika mycket plats som musiken och pendlar mellan hjärtlig humor, vemod och en fullständig självklarhet om vilka roller man har på scenen så lyckas de vinna publiken och bygga upp en stämning som man sällan upplver och då ser jag ändå väldigt väldigt många konserter. Big Ass Barbecue var tre tjejer som gjorde det man alltid ser män göra, att ta ut svängarna i både ord och handling på det där tokroliga sättet som till exempel Lars Vegas Trio och Sirqus Alfon är. Med texassvada, piskor, country och gangstarap, lasso, en korv och en naken stjärt var det svårt att inte ryckas med och bara tokskratta.

För övrigt har vår självhushållning fortsatt med att göra sylt, saft och marmelad av svartvinbär och ändå är nästan hälften kvar. Morötterna är goda och lagom stora, jag mumsar lite ärter mest varje dag och kålrötterna är klara. Gurkorna och squashen var kommit av sig lite efter upprepade snigelangrepp. Men inte av mördarsniglar utan av vanliga små grå trädgårdssniglar. Och potatisen. Förutom de i landet satte jag en överbliven i komposten och den har blivit stor som your average ölandstok. Och jag har lärt mig att själva kålrabbiknölen bildas ovan jord och inte under till skillnad från t.ex. kålrötter. Så Maria (som kommenterade i förra inlägget). Satsa på ätbart istället för blommor och buskar utan bär.