Istället för löss

På begäran så skriver jag ett inlägg igen. Kom liksom lite av mig sist. Var så trött när jag skrev att jag inte riktigt visste efteråt visste vad jag hade skrivit. Med tröttheten kommer segheten. När jag träffar vänner numer som jag vill umgås med händer det ofta att jag inte riktigt orkar hålla uppe något slags konversationstempo. Jag klarar inte riktigt av att komma med följdfrågor, att dra igång nya ämnen, att vara rolig eller att byta vinkel på ett ämne. Samtidigt kan jag bli sällskapsjuk av att vara såpass mycket i hemmabubblan. Jag vill att samtalen ska flyta, sprudla och hoppa än hit och dit utan annat mål eller mening än att ha det trevligt ihop. En eller annan samtalsforskare har hävdat att samtalet kom till då vi blev så stora grupper att vi inte räckte till för att plocka löss ur pälsen på varandra som ett sätt att chilla. Jag vill bara åt just det - känslan av att ha det lite tryggt och skönt ihop. Samtalet blir medlet. Tyvärr behärskar jag det inte så bra längre som jag än gång gjorde.

I stort sett har det gått bra att vara hemma med två barn. I början planerade jag en hel del - lade upp dagarna och gjorde matlistor. Nu planerar jag ibland och skjuter en hel del från hösten. Den största avlastningen är att barnen är mycket mer sams nu än tidigare. De börjar förstå varandra. Ett antal gånger har Olov förklarat för mig vad Astrid leker. Hon dammsuger, kan han säga när hon bockar sig och petar med ett långt skohorn under bordet. Och när han säger det ser jag att det faktiskt är det hon gör.

Jag har varit med på en del kursdagar på jobbet. Senast igår var jag på en kurs om Afghanistan. Det var en av de bästa kursdagarna jag haft någonsin. Först såg vi en dokumentärfilm om en Khazar Fatemi, kurdisk kvinna, som efter sina första sju år i Afghanistan växt upp i Sverige. Hennes föräldrar var från Iran från början. Som vuxen återvänder hon till kvarteren hon bott i och träffar folk som känt hennes familj, den lokale bagaren och besöker skolan. Hon åker även ut i andra delar av landet. Alla berättar om livet nu och hur det var förr och hur det var under talibantiden. Gripande berättelser och en djupare bild av livet i Afghanistan. Kanske inte helt perfekt berättad, men första gången jag torkar tårarna på en kurs på jobbet. Filmen kommer på SVT i februari och heter Where my heart beats. Trailer här. Därefter berättade Anders Fänge om landet, kulturen, samhället, folk med mera. Han lät som en i Fråga Lund och var tillräckligt kunnig. Han har jobbat för Svenska Afghankommittén sen 80-talet och var inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Det var mycket tillfredsställande att höra någon så kunnig berätta så initierat om något jag velat veta mer om så länge. Hade kunnat höra på honom tre dagar i sträck.

Sådärja, Maria.