Stalker

Eeh. Hrm. När jag tycker inte att jag är en stalker. Bara hemma vid datorn kanske. Jag hörde det först i någon större utsträckning när jag lyssnade på en Fredrik Strages Fans. Då sa inläsaren ståkerr (ståkkolms-r). För några veckor sen diskuterades en ny stalkerlag. Då sa uttalade man på samma sätt som när man säger kalk. Intressant det där hur man ska göra låneord svenska. Det verkar finnas tre sätt. Om de är engelska: Antingen uttalar man dem på ett svengelskt sätt och stavar dem engelskt, tex e-mail (ja, Sv språknämnden rekommenderar e-post, men det har väl inte slagit helt 100 %). Eller så uttalar man dem svengelskt och stavar svenskt, t. ex. tejp. Eller så stavar man enligt ursprungsstavning och uttalar det som man läser ut det på svenska, t. ex. overall och pullover.

Basta med Detektivbyrån

Sitter hemma i mysbyxor, ullfrottétröja, en till ulltröja och raggsockor med gårdagens bastning kvar i kroppen. Någon gång när jag blir stor och lever ett mer regelbundet liv ska jag bli som pappa och basta en gång i veckan. Jag sover så bra av det.

Visst, det går att optimera bastningen. Jag har fortfarande svårt att att ställa in den optimala temperaturen. Vredet är för oprecist. Igår var det aningen för kallt och sist var det aningen för varmt. Det ska vara så det svider i skinnet och porerna fläks upp på en gång. Men sen ska det inte slita i kroppen av värmen. Lavarna, bänkarna, skulle behöva bytas. De är av fur och kådar av sig så att man blir lite luggad när man reser sig från en av platserna. Sen skulle jag vilja flytta om dem för att få in fler människor och för att kunna sitta högre upp. Alltid fler människor. Det mesta vi gör i det här huset syftar till att få in fler här. Jag tror vi har 7-8 extra bäddar. I sängar alltså.

Jag går omkring tycker att jag och Detektivbyrån är kompisar. Musiken de spelar är som en skön saga och jag vill vara med. Jag brukar inte tänka att jag är kompis med musiker och andra konstnärer jag inte pratat med. Erlend Loe och Bodil Malmsten hör till undantagen. Vi kommer så bra överens Detektivbyrån och jag. Det var länge sen en konsert väckte så mycket sympati hos mig och jag bar med mig den i flera dagar som nu. Sättet som Anders Flanders (det namnet alltså) verkar helnjuta av att spela dragspel och hur vibrafonkillen studsar runt när han spelar och hur de förtjusta berättar hur de fått till ett särskilt pianoljud. Och att de är så inne i det de gör att lånat pengar för att kunna spela in skivan. Och långa utvikningar om Tore Skogman och Kingen och att de blivit kompisar med Hoven Droven. Och att i en låt så skymtar Kärleken är evig kort förbi några gånger så att jag både lyssnar om och tänker på låten länge innan jag kommer på vad jag har hört. Kombinationen av självdistans och kärlek till det man gör. Och sen sjungar Patrik Larsson i P3:s MNK Kärleken är evig när jag åker till tippen med en vagn med löv och buskklipp och snön pudrar Odensala. Det är lite saga över en del av livet just nu och jag är kompi med Detektivbyrån. Och om någon inte tänkre se dem när de passerar i en stad nära er så gör ni fel.

Snö på mina lövhögar

Det är snö på lövhögarna - i år igen. Tydligen lockar krattningen fram snön. Snö alltså. Jag förstod mig aldrig på pappor som inte tyckte om snö för att de måste skotta när jag var barn. Jag gör det inte än heller. Det har hela tiden känts tråkigt att sommaren tagit slut. Men med ett två flingor högt snötäcke är jag redo för vintern. En av bilarna har vinterdäck. Hängrännorna är tömda. Potatisen är plockad. Vedskjulet är mer än fullt. Jag har nya ullfrottéstrumpor. Mer kyla, tack. Mer snö, tack.

Okej. Det är kanske inte helt nödvändigt med bärnät över jordgubbarna längre. Men det är fint i motljus på förmiddan.

Fint tillsammans + Lars Hollmer = Detektivbyrån

Såg Detektivbyrån igår och blev lycklig. Så unga och så bra på mellansnack. Och riktigt trevlig musik. Dessutom pratade de ganska mycket om Tore Skogman och Kingen.

När jag är på konsert vill jag alltid placera musik i förhållande till vad jag känner till sen innan. Detektivbyrån är definitivt en korsning av Lars Hollmer och Fint Tillsammans. Lars Hollmer hade en jättehit i början på 80-talet som spelades ofta i väntan på att barnprogrammen började - Boeves psalm. Fint tillsammans vet jag inte så mycket om. . Jag började lyssna på dem på grund av en låttitel - Full fart och solsken hela dagen - eller nåt. Jag hittar melodier på You Tube men inte med video och grejer. Do the math.


(Boeves psalm med Köpings dragspelsklubbs ungdomsgrupp)

+


(Någon som löper till Fint tillsammans)
=

(Generation Celebration med Detektivbyrån)

Hmm. Undra om någon orkar lyssna såhär långt. Detektivbyrånvideon är visst s.k. featured video denna vecka på You Tubes framsida. Amerikaner diskuterar huruvida den är bögig eller om den är annorlunda och bra.

Så hjälper jag Island ur krisen

I den här krisen som man ser mycket mer av i media än i verkligheten - är det en krisbubbla? - så drar jag mitt stå till Islands stack genom att helt snöa in på Arnaldur Indriðasons deckare och läsa dem så fort tid ges eller tas. I vanlig ordning började jag nånstans mitt i eftersom det bara var fjärde boken på svenska som fanns att köpa i Borgholms bokhandel i somras. Som en följd har jag ögnat igenom hela Islands historia i Nordisk familjebok samt om en del om islänningarna och som bonus lite om Japan också. Jag Nordisk familjeboksurfar. I Japan har de små fula men starka hästar och mest glädjande med den japanska materiella kulturen är hur snabbt den lär sig den västliga. I slutet på 1800-talet fanns bara knappt 60000 islänningar - som Östersunds kommun nu. Ca år 1200 tror jag det var - innan Island börja falla samman fanns 100 000 islänningar. Ja nu vet ni det. Så nog ska de klara av den här krisen, islänningarna. De är sega. Då, i början på 1900 var det mest danskar, norrmän, kanadensare m. fl. som levde av Islands fiske och så hade det varit under en lång tid då först Norge och sen Danmark tog över Islands fiskeflotta. Istället levde islänningen på får, kål och potatis och byggde hus av torv. Klart som fan att de försöker sko sig på andras ekonomiska system - fattas bara annat när andra varit så djävliga med dem.

Hälsocentralen som en höna istället för en fjäder

Hur gör man för att komma i kontakt med rätt person på hälsocentralen och vem är rätt person? Jag behöver komma i kontakt med en läkare. När vi flyttade till Odensala fick vi en varsin lapp som sa vem vår personliga läkare är. Nu har jag sen länge tappat bort lappen och man kan bara ringa direkt till varje läkare. Då vill jag helst inte testa mig fram bland läkarna. Om jag ringer till själva hälsocentralen kommer man bara till distriktssköterskorna.

Jag var dit i våras med utslag på benen. Helst hade jag velat träffa hudkliniken direkt med det skulle börja längst ner i hierarkin. En sköterska tog emot mig och visste inte alls vad det var. Hon försvann 5 minuter och kom tillbaka med en bok om hudåkommor. Hon jämförde sen bildrena i boken med mina ben men hittade ingen riktigt bra bild. Till slut hämtade hon en annan sköterska som sa att jag skulle smörja med hydrokortison i en vecka och se om edt blev bättre. Det blev det tillfälligt men nu, efter sommaren är det lika igen och jag skulle helst hoppa över sköterskeledet för att direkt komma till den som nu ska vara min läkare.

Såna här små hinder gör att jag kan skjuta på saker i månader - ja år. Det är lite för bökigt och jag vill inte hålla på trycka stjärna fyrkant och vänta på min tur så istället så gör jag ingenting och hoppas att det inte är så farligt. Överlag skulle jag behöva ha lite mer terrier i mig. Och ja. Det är Petra som tjatar iväg mig mig. Annars krävs det en bruten arm eller nåt. Och det handlar inte om att jag ska vara karlakarl och klara mig själv utan mer om att det är lite för besvärligt. Jag kommer i alla fall knappast orka bli någon rättshaverist.

Loe, Viktor Johansson och en Peugeot 406

Jo så att...

• Det ska väl inte stå på innan jag har en egen stadsbuss i Linköping. Se kommentarerna i förra inlägget.
• Grannarna ska flytta. Våra söta snälla grannar. Förra veckan knäppte en mystisk man i kostym kort på deras hus. Nu ligger det ute på Hemnet och vi vet inte vad som hänt. Så, kamrater - köp det - vi behöver nya söta snälla grannar.
• Jag blir sugen på att läsa Erlend Loes nya Kurtbok. För övrigt har jag legat av mig på Loefronten. Förut läste jag böckerna innan de kom på svenska, men senaste boken om tjejen som vill ta självmord har jag inte hunnt med. Volvo lastvagnar var lite av en besvikelse som jag inte hämtat mig från.
  
• Viktor Johansson som gick skrivarlinjen samtidigt med mig ska komma med en roman i veckan. Han som bara skrev för mig helt obegriplig poesi och sen kom ut med en poesisamling, fick Borås tidnings debutantpris, startade ett poesifanzine på nätet och nu recenserar i både Aftonbladet och HD (jag antar att det är Helsingborgs Dagblad). Jag vill också vara lite driftig och självgående. Han föreslår att jag ska skriva en kvart om dagen.
  
• Bilen alltså - en Peugeot 406. Jag kände inte alls till den innan vi började vår quest for the ultimate second hand familjenorrlandsbil. Jag vet fortfarande inte om vi gjort rätt. Bil verkar överhuvudtaget vara en ganska dålig affär och nu har vi tre. Nån som vill köpa en 740 från -86? Kommer jag någonsin att lära mig att stava till peschå eller pugurt? Franska alltså.
  

Hemma från Linköpings folkmusikfestival

Jag har kommit hem från Linköping och folkmusikfestivalen. Före dess åkte jag tur och retur till Umeå under en dag med jobbet för att träffa Migrationsverket. Dagen före det hann jag med tangokurs, en desinformativ information om föräldraförsäkring på Försäkringskassan, vedtravning samt ett bilköp där det bara fattas att vi gör en slutkoll på bilen efter verkstadsbesök.

Linköpingsbesöket avslutades i vanlig ordning med ett besök hos Sara och Fredrik där jag och Petra turas om att vara mer eller mindre i koma. Jag har ungefär tusen intryck jag skulle vilja berätta om men det får räcka med några.

Festivalen alltså. Jag bara fortsätter att förundras över fenomenet. Över att jag och Petra en kväll pratade om att det skulle vara kul med en demofestival och att sen den ena tillfälligheten efter den andra i kombination med bra idéer och bra folk ledde till en festival där alla möjliga människor i olika åldrar, nationaliteter och med ganska olika fokus samlas i Folkets park i Linköping för att dansa, spela och lyssna på musik eller bara träffa folk. Hur jag snart inte längre vet vad som hände när festivalen kom till eftersom jag berättat om det så många gånger att jag snart minns mer av berättelsen äån händelserna och blir förvånad över när någon berättar om sånt jag glömt. För ett tag var festivalen och det vi gjorde i folkmusikföreningen det som mest definierade mig som person. Att berätta om eller fundera på ett småhavererat exjobb eller timvik på hemtjänsten var inte alls lika kul som engagemanget kring festivalen och föreningen. Och fortfarande märker jag att jag kan gå igång lite väl mycket när jag pratar om hur det gick till när allt började. Att folk börjar stå och trampa och flacka med blicken men jag måste bara berätta klart.

Folk som bara dyker upp:

• Jamtliarbetare - aktörer från när jag jobbade, kommunungdomar och en timmerman jag träffade på en fest i somras.
• En som gått en skrivkurs för mig i Östersund och nu flyttat till Arvika och som berättade att han filmat mig när jag vände kolbullar och skrävlade på Jamtli.
• Artister som jag är bekant med sen förut som puffar mig på armen och säger hej och hur är läget. Jag är löjligt svag för sånt. Jag vet ju att de inte är mer värda än andra människor. Men ändå.
  
• En bloggläsare. En som jag träffat några gånger förut som gått samma danskurs i Malung som Petra som berättat att hon snubblat över bloggen och sen läst den. Det har jag gått och glatt mig åt hela helgen. Att bli läst.
• Halva Folkmusiksverige med ansikten jag bara känner igen, folk jag någon gång tältat bredvid, kompisars kompisar, RFoD-folk, återkommande festivalbesökare - alla möjliga.
• Ett helt gäng med folk som jag faktiskt varit med och lärt dem dansa som i vissa fall är betydligt mer aktiv än vad jag är nu.
• Ett 5 dagar gammalt barn i en vedkorg. Hummel och Monika förärade festivalen ett kortare besök.
• Alla de jag någon gång samarbetat med i folkmusiksammanhang.

Det är lite som en klassåterträff. En massa människor från förr dyker upp. Skillnaden är att dessa valde jag själv i många fall att umgås med och vi har gemensamma intressen. Dessutom är det mycket musik och dans.

Det heter inte man. Det heter jag. II

Sånt händer.

• Man åker till Skärvången på årsmöte för en förening man inte är med i och får se lite av en återförening mellan gamla syskon.
  
• Man träffar på en arbetsbekant på vid kassan på ICA och försöker förklara de komplicerade ägar- och arvs- och driftsförhållandena för huset i Skärvången fast det inte är någon kö vid kassan. Hur tänker man då? Det vore gott om någon tänkte på vad som är lämpligt att börja dra upp när.
• Man får två släp med ved av mågen. Dvs. det var byggrester som blev ved.
  
• Man ser att det mesta som kan eldas skulle kunna vara ved och räds att bli som han i sketchen (Lorry? Yrrol? Killinggänget?) som eldade upp böcker, möbler, inredning och till slut parketten.
• Man njuter av elden.
• Man travar ved. Det är så lättravat med bräder.
• Man lånar en bil över natten och provkör lite.
  
• Man piratladdar ned ett missat avsnitt av en TV-serie från SVT.
  
• Man misstänker att Tell me you love me är 00-talets motsvarighet till Scener ur ett äktenskap + sex fast man inte sett den sistnämnda serien.
  
• Man råkar gå till Försäkringskassans föräldrainformation i blåbyxorna med lera och sågspån på knäna då man inte hunnit byta om och tänker alla ska tro att man är byggjobbare.
• Man tar på sig en tur och returresa under en dag till Umeå av principskäl.
• Man förbannar sekretessen och tystnadsplikten för att man helst av allt vill vara lika glappkäftad som vanligt.
• Man gör löjliga tester på Facebook och finner att en ängel är tatueringen som passar en.
• Man konstaterar att byggjobbare bra mycket oftare har tribaltatueringar än ängeltatueringar. Så mycket för den illusionen.
• Man ser 14-årskillar välja den dubbelt så dyra, men rättvisemärkta, Ubuntocolan och hör dem säga att det är klart värt det samtidigt som man själv köper en vanlig Pepsi.
  
• Man går hem och tänker på 14-åringarna och jämför deras veckopeng med sin månadslön och köper Ubuntocola för man vill ju inte vara sämre än 14-åringarna. Inte så mycket i alla fall.
• Man hör och ser sin sambo skratta ihjäl sig åt att det på en ny Volvo står hankuk längst ner i vänstra hörnet på vindrutan där informationen om själva rutan är skriven.
  

Jobba hemma

Petra har tagit med sig jobbet hem. Inte bara papper och dator den här gången utan också en fem, sex medarbetare. Jag kokar kaffe och ställer fram fika och håller mig undan. Samtidigt som jag på håll hör dem diskutera och jämför det de säger med Petras berättelser från jobbet. Visserligen går jag runt och iakttar folk hela tiden - men de här människorna är ju en så stor del av hennes vardag och den hör jag alltid ur hennes perspektiv. Nu får jag höra dem från när jag stökar i köket och när jag fikar med dem.

Grävskopan jag tog kort på sist la inte asfalt. Den fräste upp gatan lite mer än innan. Nu lägger de asfalt i regn och höstrusk. Till er tjänst har vardagspaparazzin Jon förevigat detta. Jag förstår att det är spännande för er.

Jag antar att det är såna här hårdföra män man kallar grovisar. Eller är det spadsnok? Eller är spadsnok en grovis?