Hemma från Linköpings folkmusikfestival

Jag har kommit hem från Linköping och folkmusikfestivalen. Före dess åkte jag tur och retur till Umeå under en dag med jobbet för att träffa Migrationsverket. Dagen före det hann jag med tangokurs, en desinformativ information om föräldraförsäkring på Försäkringskassan, vedtravning samt ett bilköp där det bara fattas att vi gör en slutkoll på bilen efter verkstadsbesök.

Linköpingsbesöket avslutades i vanlig ordning med ett besök hos Sara och Fredrik där jag och Petra turas om att vara mer eller mindre i koma. Jag har ungefär tusen intryck jag skulle vilja berätta om men det får räcka med några.

Festivalen alltså. Jag bara fortsätter att förundras över fenomenet. Över att jag och Petra en kväll pratade om att det skulle vara kul med en demofestival och att sen den ena tillfälligheten efter den andra i kombination med bra idéer och bra folk ledde till en festival där alla möjliga människor i olika åldrar, nationaliteter och med ganska olika fokus samlas i Folkets park i Linköping för att dansa, spela och lyssna på musik eller bara träffa folk. Hur jag snart inte längre vet vad som hände när festivalen kom till eftersom jag berättat om det så många gånger att jag snart minns mer av berättelsen äån händelserna och blir förvånad över när någon berättar om sånt jag glömt. För ett tag var festivalen och det vi gjorde i folkmusikföreningen det som mest definierade mig som person. Att berätta om eller fundera på ett småhavererat exjobb eller timvik på hemtjänsten var inte alls lika kul som engagemanget kring festivalen och föreningen. Och fortfarande märker jag att jag kan gå igång lite väl mycket när jag pratar om hur det gick till när allt började. Att folk börjar stå och trampa och flacka med blicken men jag måste bara berätta klart.

Folk som bara dyker upp:

• Jamtliarbetare - aktörer från när jag jobbade, kommunungdomar och en timmerman jag träffade på en fest i somras.
• En som gått en skrivkurs för mig i Östersund och nu flyttat till Arvika och som berättade att han filmat mig när jag vände kolbullar och skrävlade på Jamtli.
• Artister som jag är bekant med sen förut som puffar mig på armen och säger hej och hur är läget. Jag är löjligt svag för sånt. Jag vet ju att de inte är mer värda än andra människor. Men ändå.
  
• En bloggläsare. En som jag träffat några gånger förut som gått samma danskurs i Malung som Petra som berättat att hon snubblat över bloggen och sen läst den. Det har jag gått och glatt mig åt hela helgen. Att bli läst.
• Halva Folkmusiksverige med ansikten jag bara känner igen, folk jag någon gång tältat bredvid, kompisars kompisar, RFoD-folk, återkommande festivalbesökare - alla möjliga.
• Ett helt gäng med folk som jag faktiskt varit med och lärt dem dansa som i vissa fall är betydligt mer aktiv än vad jag är nu.
• Ett 5 dagar gammalt barn i en vedkorg. Hummel och Monika förärade festivalen ett kortare besök.
• Alla de jag någon gång samarbetat med i folkmusiksammanhang.

Det är lite som en klassåterträff. En massa människor från förr dyker upp. Skillnaden är att dessa valde jag själv i många fall att umgås med och vi har gemensamma intressen. Dessutom är det mycket musik och dans.

Jon försöker att inte stalka Maud Bernhagen

En helg till. Vi har varit jätteduktiga idag. Jag har slätat ut och fyllt igen nedanför uteplatsen och däromkring. Använt jord som blev över när uteplatsen grävdes. Ikväll har vi kokat två omgångar med blåbärssylt på blåbär som vi plockade igår på Östberget på Frösön. Och det gick riktigt långsamt att plocka. Före dess jobbade jag. Just nu är det ungefär det jag gör. Jobbar eller donar på hemma.

I och för sig var vi till Jamtli i fredags. Petra kollade in kyrktimringen och jag surrade med jamtlikollegor från förr. De odlar hampa i år, något man tydligen tidigare gjort i Sverige för att göra kläder av. Då var det inte industrihampa som nu - utan röka-på-hampa. Men det var ingen som visste det då. För övrigt hade Bert-Ola läst ur en prästbok från 1809 att en skötsam och redig karl drack sådär en 20 supar på en dag. I och för sig var spriten svagare då - typ 20-30% - men hur kul hade det varit om inte nykterhetsrörelsen funnits?

I och för sig var vi på middag hos vänner på fredag kväll. Men ändå.

Jag har i alla falla kommit in lite i jobbet igen. Första dagarna var det bara astrist, men i torsdags och fredags började det svänga lite när det blev mer att göra och jag gaskade upp mig en del.

Petra ville absolut se utställningen från en dagismiljö anno 1971 på Jamtli där det visade sig att vi inte riktigt lämnat 70-talet. Det var inte så stor skillnad mot nu och det skojigaste var att TV4-sportens Maud Bernhagen var där samtidigt. Det hjälps inte, det är skojigt med kändisar och speaking of witch så har jag blivit kollega med curlingmaestron Peja Lindholm som jobbar på nya asylboendet på Frösön. Kanske läge för ett korplag till vintern? Och jag lyckas aldrig riktigt vänja mig med att känna mig naturlig i såna där kändissituationer. Ska man låtsas som ingenting och att kändisen inte är en kändis eller ska man visa att man vet att det är en kändis och vad är då det naturliga sättet att vara på? På Jamtli kände jag mig som värsta Maudstalkern då jag hela tiden hamnade i samma rum som henne. Hade hon varit helt okänd hade jag inte tänkt på det men nu kände jag mig som en förföljare.

Jag? Introvert?

Vi har varit på teambuilding med jobbet i tre dagar. Det hela presenterades som värsta boot campen av vår chef som är f.d. militär och åker på FN-uppdrag ibland och jag var väl inte helt förtjust i att det såg ut att bli snålt med maten. Jag är förmodligen på gränsen till att ha diabetes då jag blir som en skrikig unge på ICA om jag inte får mat på en gång som mat- och sovklockan ringer. När jag som tonåring reste med andra hade jag alltid med mig en påse med havregryn för att ha åtminstone nånting att stoppa i munnen som mättade om det skulle gå för långt mellan mattillfällena. Dessutom var det en förkylning som spökade. Det blev i alla fall ganska soft. Det var gott om både mat och tillfällen att bara hänga. Min egen höjdpunkt var ändå när vi var med om ett låtsasgisslandrama. Vi fick säckar över huvudet och blev småbryskt fösta åt olika håll. Vi satt, stod på knä om vart annat ganska länge. Sit still! I will kill you! Shut the fuck up! Skrek kidnapparna. Vapenskrammel, glaskross och hot om sälja tjejerna samt en 1,5 sekunders melodislinga som upprepades om och om igen nästan hela tiden under de två timmarna som dramat varade. Och det var så skönt för att jag för första gången på typ 28 timmar fick vara helt själv i min lilla säck över huvudet och fundera och vara helt asocial. Jag kopplade av och fick massor av energi jag inte haft innan. Efter kände jag mycket piggare och mer utåtriktad. Jag behöver vara för mig själv för att orka med folk. Dessutom var jag glad över att man kostade på vår lilla personalgrupp en sån här grej. Fyra aktörer plus en neutral kontrollant som fanns där om någon av oss skulle krisa. Det kändes superlyxigt. Och det är en annan grej att stå på knä i en ouppvärmd lokal med folk som petar på en så fort man rör sig jämfört med att se ett gisslandrama på TV. Hade vårt drama varat en hel dag hade energin jag fick av att vara för mig själv helt försvunnit.

Efter att ha jobbat två somrar som aktör på Jamtli var det helt rätt att själv vara med om ett rollspelsdrama där jag inte hade kontroll.

Men som sagt, att vara själv. När jag var barn blev mamma orolig för mig. Det kom barn och ville leka men jag ville hellre sitta på mitt rum för mig själv så de fick vända i dörren. Och det var barn jag tyckte om att vara med. Och när jag rest som tonåring på klassresor, curling- och dansresor har det hela tiden varit en räddning att kunna stänga in sig i huvudet med musik och få vara själv ett tag. Och nu när jag är ledig en vardag så sitter jag ganska mycket hemma för mig själv. Inte för att jag inte tycker om folk utan kanske för att hämta kraft till att umgås med andra. Vi på jobbet har i alla fall fått en ny metaforer för att vilja vara för sig själv: Har du tagit på dig säcken? Jag har på mig säcken idag osv. Perfekt.

Midsommar, glad

Sommar, till och med midsommar och jag är glad att slippa det östgötska nattmörkret. Nu är nu och de senaste kvällarna har vi semesterpusslat för att få ihop fjälltur, traktorrace, Urkult, IKEA-resa och olika små besök. När vi bodde i Linköping gick hela ledigheten åt att kuska runt mellan stugor och släktingar i Jämtland och Härjedalen och jag har blivit så inskränkt eller vad man ska kalla det att jag inte längtar bort. Jag längtar till fjällen och jag längtar till stugan i Östjämtland och jag vill hinna bada i sjöarna kring Vänsjö, men sen räcker det. Utlandet hamnar jag alltid i ändå av någon anledning och nu har det flyttat in på mitt jobb.

Och jo. Sandaler och strumpor kör jag hårt med trots goda råd om god smak från landets stilpoliser. Blir det nog varmt åker strumporna av. Annars är det så gosigt med ullfrotté.

Ska leta fram fjällkartorna ur någon kartong och fundera på lämpliga turalternativ för mig, Petra, Tomas och Carina i Jämtlandsfjällen. Satt alldeles för sent framför datorn och läste på utsidan.se och begrundade. Måste kolla av lite mer vad vännerna vill också.

För tredje året i rad jobbar jag på midsommar och även i år på Jamtli, men denna gång tillsammans med nya jobbet med risk för att efterlikna Svullos (?) gamla sketch om svenska för invandrare där eleverna fick dansa små grodorna med Bosse Larsson på Skansen. Livet är en kliché.

Jag? Praktisk?

Folk föreslår lite då och då att jag borde jobba med olika praktiska saker. Nu senast kommenterar Maria förra inlägget med att jag kunde ju bli kanapébagare. Petra har bland annat föreslagit att jag skulle ju kunna bli ystmästare på ett inte helt okänt bymejeri och göra ost eller hästkarl - gå i skogen och hugga timmer och köra hem med häst och släde. Tydligen är det senare alternativet inte orealistiskt rent ekonomiskt eftersom dagens skogmaskiner är så dyra att köpa och köra att överbliven vinst per arbetande person blir ungefär detsamma. Dessutom tar sig hästen fram i skogen mycket bättre.

Men hallå. Jag kan följa ett recept och i vinter har jag gjort limpor då och då, med färdig mjölmix. Ost? Jag äter ost men är ingen konä... konno... finsmakare. Häst? Jag har suttit på en häst kanske tre gånger. Jag har aldrig styrt (tömmat?) en häst från vagn eller släde. Jag har i och för sig låtsats vara hästkunnig på Jamtli. Men visst finns det en lockelse i allt det praktiska, särskilt i att köra hästar. Men de är så stora.

Är det inte väldigt jobbigt att lyfta upp timret på lasset?

Kvarngubben

Jag skrämde barn igår. På Jamtli har de tidsresor för barn. I tidsresorna får barnen namn som är typiska för den tid de reser till och till exempel hucklen och kepsar sen ”reser” de till en annan tid och får uppleva något i den tiden. Igår skulle de mala och det var natt och på våren. På natten sov Kvarngubben och blev mäkta upprörd när han väcktes av kvarnens malande. Barnen och ledarna satt i stugan vid kvarnen och småpratade och Kvarngubben (jag) slog upp dörren och stormade in med utsläppt hår och frågade argt vad de gjorde. Fyra av flickorna skrek rakt ut och en mer av de andra. Jag fick nästan dåligt samvete när jag såg den minsta krypa ihop på bänken med lite läppdarr.

På ett sätt är det lite skrämmande att det är så lätt att skrämmas. Å andra sidan är det fantastiskt roligt att vara vresig, muttrande gubbe som är halvt skrämmande och halvt komisk. Jag får så sällan vara farlig.

Jag? Synsk?

Förra året på Jamtli hette jag Axel Pålsson i roll och var tivolidirektör. Under Yran fick vi konkurrens av tivolit Axels Tivoli. I år heter jag Yngve Dahlin i roll och jobbar i Skogskojan och steker en hel del kolbullar. På Expo Norr som börjar på onsdag dyker Yngves kolbullar upp och säljer kolbullar. Varför blir det så?

Kolbullepremiär

Första dagen på Jamtli. Många gamla ansikten och en hel del nya. Vi har introduktionsvecka nu. Det innebär att man får höra om Jamtlis historia och framtidsplaner vilket är ganska spännande. Dessutom ska vi ägna tid åt att göra i ordning den miljö vi ska vara i och förbereda oss inför sommaren.

För vår del blev det inte mycket till förberedelser. Det hade kommit in en bokning med en pensionärsresa som ville ha kolbullar. Jag har rivstartat min kolbullestekarkarriär med att steka till 47 pensionärerer samt några andra som som också ville ha.

Så gör du:

• Skär fläsk i lagoma bitar
• Blanda vatten och mjöl i en 7-litershink så att det blir lagom tjockt. Använd lite salt om du inte har amerikanskt fläsk.
• Gör upp en eld med små tunna vedträn, gärna björkved. Det ska vara hett som fan.
• Slå på typ en cm med rapsolja i stekpannan.
• Ha i lagom med fläsk och - guess what - stek det lagom brunt
• Ha i lagom med smet ovanpå fläsket.
• Stek tills undersidan har en fin färg, vänd och stek på andra sidan.
• Klart

Du har en fet och fin och nästan knaprig kolbulle. Observera att det är ungefär bara du och dina skogsarbetande förfäder som kan göra kolbullar. På muséer, marknader och liknande ställen har de inte en aning om hur man gör riktiga kolbullar. Ingen använder kolbullerecept. Riktiga män gör mat på en höft.