Små små iaktagelser som man kanske inte skriver om i brevet hem från Amerika, men det här är en blogg

• Åt lunch på stans turkiska restaurang igår, Pera. Gott men lite lite för en karl som arbetade två timmar den dagen.
• Expo Norr och jag hade visst glömt varför jag inte gärna går på mässor och tillställningar. Roligast var att prata med torvsnubben på HMAB i Sveg om torvpellets och bioenergikombinatet som ser ut att bli av. Det skall visst tas beslut i Kina idag angånde finansiering av en testanlägging. Kul var också mannen från kriminalvården som pratade om deras framtida jobbmöjligheter.
• Igårmorse var det ett sånt blött blött fjällregn som drisslar ner mer än regnar. Från den här sidan såg Frösön ut som hämtat från Sagan om ringen och Vallsundsbron bara försvann bort i suddet. Jag tror det är såna dagar man kan se Storsjöodjuret.
• Jag vann en grillbok på Expo Norr med jättekrångliga recept från Hyresgästföreningen. Och vi som sagt upp medlemsskapet dagen innan.
• Såg en man med stora mustasch som gick ned till axlarna. Svårt att inte peka.
• I Trondheim finns en mustaschförening. Mustasch heter bart men uttalas inte som han i Simpssons. Trönderbart är ett känt begrepp i Norge. Det är lite mer populärt i Tröndelag med läpphår än i övriga Norge.
• Idag jobbar jag till elva. Det är lite gruvsamt för jag har inte jobat sen söndag förmiddag och det har visst hänt mycket. Sen jobbar jag bara onsdag nästa vecka. Resten är personalmöten. som vi har tisdag, onsdag, torsdag, två timmar per gång och vi har fullt upp att prata om hela tiden.
• Jag tar bilen idag. Det är grått och jag är lite trött men egentligen är det lathet. 7 km enkel väg. De borde bygga fler broar till Frösön. Det skulle främja folkhälsan. I alla fall min. Nu cyklar jag i ett stort U, bort till bron och sen två km tillbaka. Jag går och väntar på isläggningen så att jag kan gena.

Jon gör en walkabout i sitt närområde

Jag vaknade 10 imorse. Sen vaknade jag 10 nu i kväll. Jag har inte jobbat idag och knappt gjort någon nytta på något vis överhuvudtaget. När jag vaknar 10 på morgonen hamnar jag fel på dagen. Frukosten krockar med kaffestunden och sen är det lunchdags. Men jag sköt på lunchen och det blev bara en massa tidningsläsning och bloggläsning av allting. Ja, jo, det är väl också ett i-landsproblem.

Och sen kom Petra hem och var trött efter jobbet och trött efter en arbetsvecka i Skärvången med plantsättning på dagarna och matlagning på kvällarna, för en del håller hårt på könsrollerna, och det är ju viktigt att männen får vila efter en hård dag i skogen så då ska kvinnorna laga mat till alla oavsett vad man gör på dagarna. Ja, vi grillade på grillen och mös på uteplatsen. I alla fall jag mös. Petra var lite rastlös, men det blev ändå att vi la oss halvåtta och sen vaknade jag som sagt vid 10 och var pigg. Det var en overklig känsla. Stan håller på att lägga sig och jag vaknar och är pigg. Jag kände att det var dags för något nytt, och spännande. Jag skulle lämna våra trygga 770 kvm tomt och vidga cirklarna. Jag zippade på byxbenen på shortsen och spände på mig sandalerna.

Vi bor alltså i en liten vik av vad som är ett stort villahav och jag har aldrig bott såhär förut. Det är så många detaljer i varje villaträdgård att om jag försöker på allt blir jag lite yr i huvudet och har svårt att gå rakt. Och det är många byggstilar. Ändå är husen från 60- och 70-talet. Och granntävlan, alltid denna granntävlan. I ett område är originalet platta små betonghus med småsten på väggarna, jag tror husen är från Strömsund. Längs en länga har den första slagit upp ett tak som lutar, nästa har gjort det högre och den sista har gjort ett högt, brant tak, ett halvplan till med fönster åt alla håll. Och kommunala gräsmattor stora som en par tre torg med bara några björkar och fotbollsmål. Och hundstigarna. Jag gick en hundstig över en äng och sen bredvid bäckravinen mot Odensalabäcken med fågelkvitter, bäckporl, blomdoft och i bakgrunden mopedknatter. Alltid detta mopedknatter när det är sommar. Stigen tog mig ner mot gamla landsvägen, gamla E14 och 45:an och villaidyllen fortsatte, men jag höll mig tryckt i utkanten, mötte vad som verkade vara ett gammalt stationshus som såg obebott ut och bredvid en gräskulle som det stack upp rör ur. Kanske surrade kullen. Och på andra sidan en ingång. Hade det här varit en ungdomsroman hade jag givetvis tagit mig in i kullen, men det är bara min blogg så jag fortsatte och passerade påstigningsstället för långfärdsskridskor och var alltså nere vid husen vid Storsjöns strand. Här har jag dansat hambo i direktsändning i lokalradion för ett och ett halvt år sedan. Och här byggs och påbyggs och ombyggs stugor som blir villor med panoramafönster, båtplats, brygga och trädäck och det är ingen brist på stora stenblock som ska läggas ut för att göra strandtomterna lite mer perfekta. Och där sitter en fiskmås på en järnvägsstolpe och tycker att där har man fan inget att göra och cirklar över mig och skränar, men den går inte till attack som den där måsen på T1 i Linköping utanför ingången på huset där jag bodde gjorde eller den där måsen på Lade i Trondheim gjorde när jag försökte ha lite vårmys på en parkering under tentaperioden. Men villorna tar slut och vi vanliga dödliga får gå på strandremsan. Längs den växer hägg, syren, svartvinbär, rödvinbär och hallon och det verkar som om det har varit bebott här förut och jag plockar blommor av en sort som jag inte känner till. De är lila och luktar mycket och det är varken midsommarblomster eller lupiner. Sen verkar strandremsan tar slut och jag följer stigen upp mellan träden och där tar edn slut och det är småkvist och brännässlor som jag älgar över och landar på en annan stig. En stig som löper över ängen och kan allemansrätten för i god tid före de två tomterna svänger den av och går upp på vägen parallellt med järnvägen. Den ena tomten är välskött och den andra ser bortglömd ut och jag undrar om den går att köpa men tänker att jag måste passa mig så jag inte blir avundsjuk på alla som har ett bättre läge eller större hus eller grönare gräsmatta, för då tar det aldrig slut och då blir jag aldrig nöjd. Och en del verkar vara fantastiskt rädda för att bli nöjd för då tror de att livets mening tar slut, att utan strävan så är där ingenting. Jag vet inte om jag håller med, men jag tror inte att det kommer så mycket gott av att bli avundsjuk varje gång någon annan har något som är bättre än det jag har. Så jag försöker låta bli att vilja ha. På ängen som fortsätter på andra sidan tomterna går stigen ner igen, men jag är på väg hem så jag fortsätter vägen fram. Och på ängen ligger även ett potatsiland ochh jag tänker att jag vill ha ett större potatisland med fler sorter och funderar på om det går att utöka vårt lilla land till nästa år och nu är jag där igen och vill ha. Tunneln under järnvägen upp till kolonilotterna och där någonstans kommer förra årets jättekålrot ifrån. Jag tar vägen upp bredvid gräsmattan mot Ica och ser tomt på tomt som är större än vår men just där och då tänker jag inget på att jag vill ha. Jag är så duktig. Och tillbaka på ovansidan vägen ligger ICA och sover och jag måste bara gå igenom hyreshusområdet också. Där var jag dagbarn fram tills dagmamman flyttade till Hammarstrand och vi till Sveg. Det ser inte alls så bunkeraktigt ut först utan det är en stor gräsmatta på baksidan av centrat och därbakom skola och camping. Sen kommer bunkerraderna med världens betongigaste loftgångar ochinsjunkna balkonger och jag tänker att på de balkongerna kan man säkert sova bra för jag vill sova ute. Luften är ljum och lite fuktig och nu vill jag sova i tält men vuxna människor sover väl inte i tält på sin egen tomt? Så långt har jag inte riktigt kommit med frimodigheten än, även om Petra inte skulle tveka.

Och helt plötsligt är jag hemma. Det är så välbekant. Redan. Nu fattar jag att jag faktiskt bor här. Det har inte riktigt sjunkit in förut. Nu gör det det. På tomten bor jag. Jag tar ett varv runt huset, tar två krusbärskart och säger godnatt till ärterna. Inuti huset är det mycket kvar av uppackningen, men utanför känns det inbott.

Blommorna står i vatten, datorn susar och min hand luktar av blommorna jag plockade och jag funderar på om någon orkar läsa om en promenad i ett villaområde i Östersund någon gång i slutet av juni.

Sveg-Östersund 1-1

Enligt LT leder Östersund och Sveg landets väderstatistik vad gäller vädret på midsommaraftonen. SMHI bekräftar.

Kallast genom tiderna i Sverige på midsommarafton: Östersund
Varmast genom tiderna i Sverige på midsommarafton: Sveg

Kommentarer överflödiga.

Kontaminerad, flitig och uppringd

Datorn har fått ett virus som heter trojan.vundo eller kanske bara vundo och det vill inte gå bort trots ett litet program som heter vundofix eller nåt. Det ploppar upp annonsfönster om saker jag inte vill köpa. Försvinner viruset om jag köper grejerna? Vem vill ha annonser som sammanknippas med ett virus? Till exempel partypoker.com vill det tydligen.

Språk- och matförbistringar är vardag för tillfället. Förra veckan undrade somalierna vad det var på ett av faten. Svamp sa vi, för det var det men de visste inte vad ordet betydde. Någon sprang efter ett lexikon. De skrattade när de såg vad det betydde och fortsatte att inte äta svamp. Svamp är mat för hyenor.

Idag har jag travat upp en vedtrave som rasat omkull, vattnat, rensat ogräs, gjort små klena ställningar för ärtorna att klättra på, ryckt upp en buske som inte gjorde någon glad, stagat upp en svartvinbärsbuske, sett att den sista potatisen som jag tryckte ned i komposten också börjar komma upp.

Om man ska ha en framgångsrik blogg med många besökare ska man specialisera sig på ett visst ämne och skriva regelbundet. Sägs det. Själv försöker jag nå ära och framgång genom att göra tvärtom. Det går väl sådär. Men häromdagen hade jag nån från Glocalnet på mobilsvaret som läst min blogg och lät professionelt förkrossad och undrade om jag hade problem med dem och om han kunde göra något för mig. Du får gärna ringa igen. Jag har tappat bort numret.

Leva i limbo

Vilka regler ska man ha på ett boende för tonårskillar? Vi kan inte erbjuda sommarjobb eller sommarskola. Med andra ord finns det inte särskilt att göra på dagarna i en stad där man inte känner någon och man har redan gjort av med sin månadsranson med pengar från Migrationsverket.

Ska man ha regler för läggtid, TV-tid, mattid osv. eller ska var och en få sköta sig själv? Det finns ju inget särskilt att göra på dagarna så varför ska man lägga sig tidigt för att gå upp tidigt när det inte händer något?

En annan avvägning är hur mycket aktiviteter vi ska erbjuda. Igår, midsommarafton, gick vi på Jamtli med allihop. Entusiasmen var minst sagt måttlig. Idag hittar vi inte på något åt dem och det är inte heller bra. Å andra sidan, om man har tråkigt nog länge hittar man kanske på något eller hakar glatt på vad som helst. Det är ingen slump att det kommit så många curlingspelare från Sveg, för när jag gick på högstadiet var det den enda nya aktiviteten man kunde börja med.

Midsommar, glad

Sommar, till och med midsommar och jag är glad att slippa det östgötska nattmörkret. Nu är nu och de senaste kvällarna har vi semesterpusslat för att få ihop fjälltur, traktorrace, Urkult, IKEA-resa och olika små besök. När vi bodde i Linköping gick hela ledigheten åt att kuska runt mellan stugor och släktingar i Jämtland och Härjedalen och jag har blivit så inskränkt eller vad man ska kalla det att jag inte längtar bort. Jag längtar till fjällen och jag längtar till stugan i Östjämtland och jag vill hinna bada i sjöarna kring Vänsjö, men sen räcker det. Utlandet hamnar jag alltid i ändå av någon anledning och nu har det flyttat in på mitt jobb.

Och jo. Sandaler och strumpor kör jag hårt med trots goda råd om god smak från landets stilpoliser. Blir det nog varmt åker strumporna av. Annars är det så gosigt med ullfrotté.

Ska leta fram fjällkartorna ur någon kartong och fundera på lämpliga turalternativ för mig, Petra, Tomas och Carina i Jämtlandsfjällen. Satt alldeles för sent framför datorn och läste på utsidan.se och begrundade. Måste kolla av lite mer vad vännerna vill också.

För tredje året i rad jobbar jag på midsommar och även i år på Jamtli, men denna gång tillsammans med nya jobbet med risk för att efterlikna Svullos (?) gamla sketch om svenska för invandrare där eleverna fick dansa små grodorna med Bosse Larsson på Skansen. Livet är en kliché.

Home at last

Hemma igen. Efter bilresa till och från Uppland, den där delen av Uppland som man ser utanför E4:an med vindlande små vägar, alléer och smådjävlar i kyrkorna - inte bara en massiv slätt utan slut och ett kyrktorn som reser en skugga över allt annat. För det var bröllop och det var idyll och barn som sprang runt och bankade med stenar och det var kompisar från förr, förr eller senare alltid dessa kompisar från förr. Och jag och Petra skrev tal i bilen ner och vi flyttade om ordningen och hann inte renskriva så jag läste i helt fel ordning men det kanske ingen märkte för en del rimmade i alla fall.

Och maten var god men bäst var kanske att jag fick några bruna stödbananer nån timme före middagen så jag kunde överleva. Som vanligt åkte vi sist från söndagens brunch, vi åker alltid sist, och stannade till i Söderhamn hos Fredrik och Anna-Maria som också varit med och Torgny var där men vi kunde inte skynda oss, för det var inte en sån dag så för säkerhets skull tog vi den fina och längre vägen hem och för säkerhets skull tog vi vägen över Hara, Orrviken och Digernäs för att se sjön och fjällen i motljuset som var fast det var mitt i natten och solen gått ner bakom fjällen men den lyste ändå. För nånstans är det ändå nu som är nu, tiden som man skriver sånger om och tiden som man drömmer om resten av året och vi lyckades faktiskt sätta ner foten några minuter eller timmar och den karamellen ska jag spara tills gråa november och plocka fram och suga på även om det är helt djävligt att köra i motljus när det är hela himlen som skiner.

En lista i början på dagen

• Ett sätt att lära känna dina grannar - bli påbackad (Alla sätt är bra utom de dåliga. De dåliga sätten är inte bra).
• Nnng. Måste bita mig i tungan för att inte komma med barnen-i-afrika och negerbollsskämt nu. Igår råkade en arbetskamrat peka ut en negerboll i slutet av en rulltrappa så vi inte skulle trampa på den och säga det förbjudna chokladbollsordet när vi var på stan med de asylsökandena.
• Trädgård. Jag fascineres så av att det faktiskt växer. Man stoppar ett frö i jorden, häller på vatten och sen växer det. Hur kan det vara så?
• DN skriver om ensamkommande barn som söker asyl. Jag jobbar med några av dem i en av få kommuner som tar emot dem. Det var tydligen ett enigt kommunfullmäktige som beslutade att ta emot dem. Bra Östersund.
• Slut på finvädret. Och jag hajar till när jag ser att kroppen har långärmat och långbent på sig. Har inte gått i shorts under så här lång tid på ett par år. Sommarjobb på Jamtli innebär inte direkt en orgie i lättklätt.

Att-göra-lista Trädgård

Vi ska bara...

Stryka på en gång till på utemöblerna med oljefärgen som behöver två veckor för att torka och sen på med genomskinlig olja.

Klyva upp den där aspen. Synd bara att det mest är kabbar med kvist i kvar.

Stapla in veden framför garaget i vedskjulet bakom garaget.

Få ordning på rabatterna (har jag någon gång trott att detta skulle vara en av mina ambitioner i livet?)

Och så vidare (nä, det var inte tänkt som en ordvits).

Huset

Yes. Vi bor i hus och vi har svårt att tro det. Det är lite som att vara nykär. Man hoppas att det inte ska ta slut och det tar all ens tid. Vårt hus är mycket större inuti än utanpå och ur vissa vinklar ser det ut som en liten sportstuga med max två små sovrum, ett litet kök och ett litet vardagsrum. Typ 2 av tre som ser huset utgår ifrån att vi ska sätta vanligt hustak på det. Just nu vill jag inte ändra på någonting eftersom det det ser ut som det gör. Vet inte ens om man kan få dit en altan utan att ändra på intrycket. Men, vi har förstås ett antal små och stora idéer på vad vi vill göra. Bilderna nedan går att se i större format med ett litet klick.

Hörntomt. Björkar. Syrener. Rött hus med vita knutar. Den här bilden skulle kunna vara från åtminstone de tre senaste årtiondena.

Tujor heter träden som kantar ingången. Vi har tre dörrat på framsidan: till tvättstuga, hall och vardagsrum. Bordet ligger och hoppas att det ska torka.

Lånad Volvo. Fler träd och en uteplats mellan buskarna och huset.

Jag har just kört födelsadagshäcksaxen för första gången. Buskarna längre bort är bärbuskar. I långtidsplanen ingår att flytta dem och ha uteplats med morgonsol utanför köket.

Livet bakom tujorna. Kvinnan på bilden ska snart äta kvällsmat med sin sambo. Notera att det finns tre trappor för att komma in i huset.

New tidings on the life and doings of Jon Söder

Fortfarande inget bredband. Glocalnet behöver gott om tid för att flytta bredbandet. Har också hört av en som jobbar på Tradimus - Glocalnets supportleverantör - att de enligt avtalet bara ska ge en känsla av support.
Nåja. Jag använder modemet den här gången då.

Flytten har gått bra men allt tar tid och jag vill hellre vara ute och dona än inne och packa upp. Har satt/sått ärter, morötter, kålrötter och potatis. Igår, i lilla drivbänken, petade jag ner en gurkplanta, en squashplanta, basilika och kålrabbi. Jag grävre upp maskrosor och vi travar ved i ett ombyggt vedskjul. Jag klyver storasp. Vi klipper gräs. Detta med villaträdgård verkar sitta i sen barnsben. Och allt är mycket roligare när man är vuxen och det är ens eget och man inte har bott i markplan på 10 år. Vi har två svartvinbärsbuskar, två röda vinbärsbuskar och två krusbärsbuskar. Jag är jävligt sugen på äppelträd, något som känns väldigt exotiskt när man är från Sveg och på höstarna åkte till Färila för att plocka äpplen.

Åsså jobbet. Idag kommer de, de asylsökande barnen. Jag ska jobba som vägledare för asylsökande flyktingbarn (barn är en byråkratisk term som betyder ungdom - 14-18 år). De kommer att bo där i väntan på beslut om asyl. Jag och de andra som jobbar där ger en introduktion till Sverige, med reservation för att man kan bli tillbakaskickad. Under hösten kommer barnen gå i skola och läsa svenska, samhälle mm. Nu i sommar vet vi inte riktigt vad som händer. Vi hoppas kunna ordna något sommarjobbsaktigt.

På asylhemmet kommer vi med tiden jobba efter något som kallas konsekvenspedagogik. Exakt vad det innebär vet jag inte, men vi kommer ha ett gemensamt förhållningssätt och använda mycket tid till att jobba ihop oss. Det känns bra.

Överlag känns det bra, om än pirrigt. Lite väl pirrigt med både hus och jobb samtidigt.