Jon gör en walkabout i sitt närområde

Jag vaknade 10 imorse. Sen vaknade jag 10 nu i kväll. Jag har inte jobbat idag och knappt gjort någon nytta på något vis överhuvudtaget. När jag vaknar 10 på morgonen hamnar jag fel på dagen. Frukosten krockar med kaffestunden och sen är det lunchdags. Men jag sköt på lunchen och det blev bara en massa tidningsläsning och bloggläsning av allting. Ja, jo, det är väl också ett i-landsproblem.

Och sen kom Petra hem och var trött efter jobbet och trött efter en arbetsvecka i Skärvången med plantsättning på dagarna och matlagning på kvällarna, för en del håller hårt på könsrollerna, och det är ju viktigt att männen får vila efter en hård dag i skogen så då ska kvinnorna laga mat till alla oavsett vad man gör på dagarna. Ja, vi grillade på grillen och mös på uteplatsen. I alla fall jag mös. Petra var lite rastlös, men det blev ändå att vi la oss halvåtta och sen vaknade jag som sagt vid 10 och var pigg. Det var en overklig känsla. Stan håller på att lägga sig och jag vaknar och är pigg. Jag kände att det var dags för något nytt, och spännande. Jag skulle lämna våra trygga 770 kvm tomt och vidga cirklarna. Jag zippade på byxbenen på shortsen och spände på mig sandalerna.

Vi bor alltså i en liten vik av vad som är ett stort villahav och jag har aldrig bott såhär förut. Det är så många detaljer i varje villaträdgård att om jag försöker på allt blir jag lite yr i huvudet och har svårt att gå rakt. Och det är många byggstilar. Ändå är husen från 60- och 70-talet. Och granntävlan, alltid denna granntävlan. I ett område är originalet platta små betonghus med småsten på väggarna, jag tror husen är från Strömsund. Längs en länga har den första slagit upp ett tak som lutar, nästa har gjort det högre och den sista har gjort ett högt, brant tak, ett halvplan till med fönster åt alla håll. Och kommunala gräsmattor stora som en par tre torg med bara några björkar och fotbollsmål. Och hundstigarna. Jag gick en hundstig över en äng och sen bredvid bäckravinen mot Odensalabäcken med fågelkvitter, bäckporl, blomdoft och i bakgrunden mopedknatter. Alltid detta mopedknatter när det är sommar. Stigen tog mig ner mot gamla landsvägen, gamla E14 och 45:an och villaidyllen fortsatte, men jag höll mig tryckt i utkanten, mötte vad som verkade vara ett gammalt stationshus som såg obebott ut och bredvid en gräskulle som det stack upp rör ur. Kanske surrade kullen. Och på andra sidan en ingång. Hade det här varit en ungdomsroman hade jag givetvis tagit mig in i kullen, men det är bara min blogg så jag fortsatte och passerade påstigningsstället för långfärdsskridskor och var alltså nere vid husen vid Storsjöns strand. Här har jag dansat hambo i direktsändning i lokalradion för ett och ett halvt år sedan. Och här byggs och påbyggs och ombyggs stugor som blir villor med panoramafönster, båtplats, brygga och trädäck och det är ingen brist på stora stenblock som ska läggas ut för att göra strandtomterna lite mer perfekta. Och där sitter en fiskmås på en järnvägsstolpe och tycker att där har man fan inget att göra och cirklar över mig och skränar, men den går inte till attack som den där måsen på T1 i Linköping utanför ingången på huset där jag bodde gjorde eller den där måsen på Lade i Trondheim gjorde när jag försökte ha lite vårmys på en parkering under tentaperioden. Men villorna tar slut och vi vanliga dödliga får gå på strandremsan. Längs den växer hägg, syren, svartvinbär, rödvinbär och hallon och det verkar som om det har varit bebott här förut och jag plockar blommor av en sort som jag inte känner till. De är lila och luktar mycket och det är varken midsommarblomster eller lupiner. Sen verkar strandremsan tar slut och jag följer stigen upp mellan träden och där tar edn slut och det är småkvist och brännässlor som jag älgar över och landar på en annan stig. En stig som löper över ängen och kan allemansrätten för i god tid före de två tomterna svänger den av och går upp på vägen parallellt med järnvägen. Den ena tomten är välskött och den andra ser bortglömd ut och jag undrar om den går att köpa men tänker att jag måste passa mig så jag inte blir avundsjuk på alla som har ett bättre läge eller större hus eller grönare gräsmatta, för då tar det aldrig slut och då blir jag aldrig nöjd. Och en del verkar vara fantastiskt rädda för att bli nöjd för då tror de att livets mening tar slut, att utan strävan så är där ingenting. Jag vet inte om jag håller med, men jag tror inte att det kommer så mycket gott av att bli avundsjuk varje gång någon annan har något som är bättre än det jag har. Så jag försöker låta bli att vilja ha. På ängen som fortsätter på andra sidan tomterna går stigen ner igen, men jag är på väg hem så jag fortsätter vägen fram. Och på ängen ligger även ett potatsiland ochh jag tänker att jag vill ha ett större potatisland med fler sorter och funderar på om det går att utöka vårt lilla land till nästa år och nu är jag där igen och vill ha. Tunneln under järnvägen upp till kolonilotterna och där någonstans kommer förra årets jättekålrot ifrån. Jag tar vägen upp bredvid gräsmattan mot Ica och ser tomt på tomt som är större än vår men just där och då tänker jag inget på att jag vill ha. Jag är så duktig. Och tillbaka på ovansidan vägen ligger ICA och sover och jag måste bara gå igenom hyreshusområdet också. Där var jag dagbarn fram tills dagmamman flyttade till Hammarstrand och vi till Sveg. Det ser inte alls så bunkeraktigt ut först utan det är en stor gräsmatta på baksidan av centrat och därbakom skola och camping. Sen kommer bunkerraderna med världens betongigaste loftgångar ochinsjunkna balkonger och jag tänker att på de balkongerna kan man säkert sova bra för jag vill sova ute. Luften är ljum och lite fuktig och nu vill jag sova i tält men vuxna människor sover väl inte i tält på sin egen tomt? Så långt har jag inte riktigt kommit med frimodigheten än, även om Petra inte skulle tveka.

Och helt plötsligt är jag hemma. Det är så välbekant. Redan. Nu fattar jag att jag faktiskt bor här. Det har inte riktigt sjunkit in förut. Nu gör det det. På tomten bor jag. Jag tar ett varv runt huset, tar två krusbärskart och säger godnatt till ärterna. Inuti huset är det mycket kvar av uppackningen, men utanför känns det inbott.

Blommorna står i vatten, datorn susar och min hand luktar av blommorna jag plockade och jag funderar på om någon orkar läsa om en promenad i ett villaområde i Östersund någon gång i slutet av juni.

Home at last

Hemma igen. Efter bilresa till och från Uppland, den där delen av Uppland som man ser utanför E4:an med vindlande små vägar, alléer och smådjävlar i kyrkorna - inte bara en massiv slätt utan slut och ett kyrktorn som reser en skugga över allt annat. För det var bröllop och det var idyll och barn som sprang runt och bankade med stenar och det var kompisar från förr, förr eller senare alltid dessa kompisar från förr. Och jag och Petra skrev tal i bilen ner och vi flyttade om ordningen och hann inte renskriva så jag läste i helt fel ordning men det kanske ingen märkte för en del rimmade i alla fall.

Och maten var god men bäst var kanske att jag fick några bruna stödbananer nån timme före middagen så jag kunde överleva. Som vanligt åkte vi sist från söndagens brunch, vi åker alltid sist, och stannade till i Söderhamn hos Fredrik och Anna-Maria som också varit med och Torgny var där men vi kunde inte skynda oss, för det var inte en sån dag så för säkerhets skull tog vi den fina och längre vägen hem och för säkerhets skull tog vi vägen över Hara, Orrviken och Digernäs för att se sjön och fjällen i motljuset som var fast det var mitt i natten och solen gått ner bakom fjällen men den lyste ändå. För nånstans är det ändå nu som är nu, tiden som man skriver sånger om och tiden som man drömmer om resten av året och vi lyckades faktiskt sätta ner foten några minuter eller timmar och den karamellen ska jag spara tills gråa november och plocka fram och suga på även om det är helt djävligt att köra i motljus när det är hela himlen som skiner.

Morgon mellan fjällen - kväll på Norrmalm

7.40, cirka, imorse flög jag från flygplatsen formerly known as Frösö flygplats, numera Åre Östersund Airport (ja det har arga insändare om det i lokaltidningarna). Solen hade inte gått upp utan det lyste svagt rosa på Bydalsfjällen och Åreskutan och jag höll på vrida nacken ur led när jag höll kvar blicken på fjällen och på de första orterna vi flög över. Jag hade koll på Näkten, Storsjön, Orrviken, Fåker, Myrviken och jag såg var Svenstavik borde vara och snölandskapet var rosa men träden var blå.

Krånglade mig ut till en dansmässa i Nacka där vi fick avsnitt ur olika föreställningar. Mässan riktade sig mest mot inköpare av föreställningar. Jag fick kaffe och macka ändå. Jag gillade Freestyle Fanatics bäst. Man kommer långt med rätt attityd och skojig akrobatik. De ville berätta om hip hopens historia och olika element. Flera av de andra grupperna var lite stela. Dansare som försöker spela teater för att credda upp sitt program. Gör det ni är bra på. Bättre med ren dansshow. Antingen var de inte bra på teater eller så förstod jag inte kopplingen mellan dans och teater. Men gruppen med två boxarklädda kralliga män i klackskor var bra. Like a virgin på stillsamt durspel, melodika och sång funkar för mig. När de sen dansar med en klacksko var på så funkar det. Bara en enda högklackad sko betyder kvinna upp till knäet. Sen var de män.

Köpte strömmingslunch vid Slussen - rekommenderas. Åt på Nybrokajen och fick reda på att jag kan få åka på en folkmusikens grammisgala i Århus på studiebesök. Vi är sugna på att ha en sån i Sverige också.

Lämnade grejer på hotellet (Örnsköld - samma som i december, denna gång med fönster) och vidare till SV:s kontor på Kungsgatan för att fixa lite. Hämta grejer på hotellet och lite TV innan kvällspasset med tre timmar möte med en ungdomsgrupp började. Det var riktigt bra och jag har lärt mig en hel del om break dancevärlden, bland annat. Men en riktig breakdansare säger bboying. Kan lätt konstatera att break dance också är folkdans. Det är precis samma snack om traditioner, förebilder, inställning till dansen osv. Liksom i halling så är det inte akrobatiken som är dansen utan det är en del av dansen. Fick också lära mig att Run-DMC:s video It´s like that har spelat otroligt stor roll för att locka folk att börja bboya.

Nu har jag TV-slöat ett tag. Köpte en korv och snart sover jag gott.

Dagens födelsedagsbarn: Min morfar, Erik Dahlin som fyller 89 (Ja jag har ringt och sjungit. Smög in i ett konferensrum på Kungsgatan och försökte se viktig ut genom glasväggarna samtidigt som jag sjöng).