Släppa taget

Nu släppte hon taget, Astrid. I förrgår började hon gå mer systematiskt. Hon har gått innan. Till och med gått några steg, böjt sig ner och plockat upp något på golvet och sen ställt sig upp och gått tillbaka. Hon har även gått till lekparken och tillbaka med ett finger som enda stöd. Men nu går hon själv om hon ska någonstans. Jag och barnen var hos en annan barnfamilj och Astrid glömde bort att tänka sig för när allt blev för roligt så hon gick längre och längre när hon skulle hänga med på ett eller annat. Igår bar hon både pall och pedalhink när hon gick, så hon har haft det i sig ett tag.

Jag drömde att vi var på ett tak, jag och Olov. Det var till formen som ovansidan på ett rör. Vi hade varit på övervåningen. Ut från den kom man bara genom en lucka i taket. Sen skulle man gå på taket till en annan lucka, längre ned. Det var trätak. Vitt och flagnat. Olov började åka på skorna ner mot den andra luckan, fast jag sa åt honom att låta bli. Farten ökade. Han hade sina jumpaskor med Batman, där ena kardborren lossnar hela tiden. Han åkte förbi luckan, mot kanten och där tog det inte stopp utan han försvann bakom den. Vi var flera våningar upp. Och jag tänkte fan och hoppsan och det var det. Att om jag hållit i honom hade han inte trillat. Sen var det så hemskt att jag vaknade. Jag minns inte att jag drömt något liknande på mycket mycket länge. Förut har det bara varit jag som dör i mardrömmar. Ibland tänker jag att jag borde vara mer orolig, innan det är försent. Också en sorts oro.