Tjockmage

Vi säger att Olov har tjockmage när han ätit mycket - sådär så att magen pekar rakt ut. Som förälder till en tvååring känns det allra bäst när han ätit riktigt mycket och av allt vi serverat - ja kanske inte ketchup och sylt och sånt. Och då är han tjockmage och då är allt bra. Igår berömde Olov grannflickan för hennes tjockmage. Hon fyller sex i höst och sa att man inte får säga så till någon, att folk kan bli ledsna då. Lite jobbigt sånt där, att världen tränger sig på utanför med andra ideal än de som för tillfället är viktiga. Att snart måste barnen börja behärska sig och visa världen att de kan vara lagom. Att de kan låta bli att ta mer fast de egentligen vill - visa att de har en botten, att de har magahov som morfar sa när mormor trugade. Än så länge går Olov runt i en blandning av kläder - en hel del från 70- och 80-talet och bryr sig mer om färg och motiv än stil och form. Vi har ärvt kläder så det finns till långt upp på mellanstadiet (finns mellanstadiet kvar?). Men nånstans kommer det komma en krock när kläderna blir för fel. När man är cool om man har en Bilar 2-tröja och töntig om man har ett par hemsydda 80-talsbyxor med prilligt mönster. Omvärlden alltså. Svårt att veta hur mycket med eller motkraft man ska försöka vara. Om han ska ha coolaste kläderna för att allt ska gå lättare eller om man ska vara lite mer streberaktig och motvalls.

Samma med Astrid. Hon är ett år och cute as a daisy om hon en söt klänning och en söt hatt eller mössa. Gärna söta leggings också. Då ler alla tanter och farbröder på ICA åt henne och man kommer fram och pratar med mig - och henne. Om hon har kläder som Olov tidigare haft tror man och utgår från att hon är en kille och det blir inte alls lika många leenden och samtal. Med tjejkläder uppfattas hon som söt och blir sött behandlad. Det borde inte behöva vara så när man är ett men så är det. Och för en förälder är det ju trevligt om ens barn får positiv uppmärksamhet.

Min kampboken. Han - Knausgård beskriver sig själv utifrån. Utifrån det han själv ser. Som om han studerar sig själv. Och det är ändå skrivet i jagform. Det blir så rent på nåt vis då. Jag får se det komiska i en situation. Han viftar inte med stora humorflaggan.