Viktor (2)

Viktor har tydligen gett ut den där diktsamlingen nu och fått bra kritik från alla möjliga håll. Alltså Viktor Johansson som jag läste med i Umeå och Gävle. Jag å andra sidan har inte gett ut någonting men får väl skryta med att jag fått flytthjälp av en ung och lovande poet. Å tredje sidan blev jag bjuden på releasefesten på this very blogg men å fjärde sidan sa han inte när så jag var inte där.

Vi har en egen trappa

Vi har en egen trappa. Jag har gått ned för den och sitter mitt egna arbetsrum som jag inte direkt har inrett utan mer bara ställt in grejerna i. Jag glömmer för det mesta bort att vi har en källarvåning. Under sommaren har vi inte varit nere någonting. Nu har jag surfat och betalat räkningar på kontoret. På mitt kontor. Petra sitter i sitt uppe. Jag har nästan svårt att greppa att jag och Petra har en egen trappa som vi kan gå upp och nedför och halka i om man går i strumpor. Jag tänkte på det när jag nyss gick upp för trappen. Själva källaren med gillestuga, bastu matkällare, klädkammare och ett gigantiskt förråd kan jag bara förstå rent praktiskt. Att det skulle tillhöra oss ligger lite bortom det jag helt greppar. Kanske är det därför vi nästan aldrig är nere i källaren mer än för att hämta något. Uppe har vi också ett rum som vi nästan aldrig är i. Hur gör alla med Beverly Hillsvillor? Använder de alla rum? Vi lyckas inte ens använda hälften av en vanlig sketen 70-talsvilla mer än till förvaring.

Minigrävare och yoga

Det står en minigrävare på vår gård. Den ser ut att ha sladdat lite på gräsmattan. Jag tror den står och frustar och väntar på morgondagen. Den stod där, helt ensam, när jag kom hem idag.

Morfar och mamma har varit här. Morfar har varit till ögonläkaren. Han är blind på ena ögat och ser på det andra till 30% av normalt. Det är alltså slut på bilkörandet och jag har lovat att förvalta 740:n. Vet inte riktigt hur vi ska få plats med den på ett bra sätt. Det går på ett dåligt sätt så det blir väl så. Morfar hör dåligt och då särskilt kvinnoröster. Han bjöd mig och Petra ihop med honom och mamma på restaurang. När jag och mamma var och hämtade mat försökte Petra vara lite social:

P: Så du ska flytta?

M: Va?

P: Så du ska flytta? (ganska högt)

M: Fiska? (högt)

P: Ska du flytta? (nästan skrikande)

M: Om jag ska pissa? (tillika skrikande)

Sen gav Petra upp. Morfar ska flytta in till servicehuset i Sveg och en epok som ha hållit på att gå i graven under ganska lång tid gör det rätt så definitivt och jag har lite svårt att vänja mig men jag tror det går. Det har varit så mycket förändring senaste året med flera jobbyten, dödsfall och flytt och nya jobbet som inte alls är färdigt och klart utan helt tydligt under uppbyggnad så jag har haft svårt ibland att känna igen mig själv och att slappna av. Därför började jag med yoga idag och det känns bra än så länge. På väg därifrån stötte jag på Helena Hagberg från Sveg som tydligen skulle fortsätta med yoga. Och när vi var ute och åt träffade jag både på Jamtlifolk och gamla vänner till mina föräldrar som vi brukade hälsa på när jag var barn som jag inte träffat sen jag kanske var 9 år. Och i all förändring så gillar jag att stöta på det bekanta som jag har haft att göra med under andra skeden och tider. Det knyter ihop och visar på att allt går inte framåt utan i cirkel med och då känns det lite tryggare. Så tänk vad tryggt det ska vara att ha 10000 meter som paradgren i friidrott. Runt runt runt. Och sen på en annan stadion runt runt runt. Och sen träning runt runt runt. Jag gillar igenkänning, men nån måtta får det vara och då är det alltid lite spännande när det helt plötsligt står en minigrävare i trädgården fast man egentligen borde ha förväntat just det.

So far so good. Men det är inte grävt av minigrävaren utan av en stor grävare från vägen.

Resångest (2)

Det blev tåget till Eskilstuna. Det är lugnare. Men det är två byten. Inga är bäst. Men jag slipper incheckning och hämta ut bagage och stänga av mobilen och glömma sätta på den och fundera om planet ska landa i tid. Ska fundera vilka böcker jag ska ta med. Har inte beställt Internetuppkoppling på biljetten.

Resångest

Jag har knappt varit utanför länet sen i april. Korta visiter till Hälsingland, Sundsvall, Trondheim och Näsåker, ja och bröllop i Uppland (hm måste kanske omvärdera vad det är att nästan aldrig åka hemifrån). Om några veckor är det styrelsemöte med RFoD igen och jag måste boka biljett. Jag har att välja på två ganska dåliga alternativ för nedresa. Vi ska träffas kl. 18 i Torshälla, utanför Eskilstuna på fredagen. Antingen åker jag kl. 07.55 med tåget från stationen vilket innebär att hela hela fredagen är en resdag. Jag är då i Eskilstuna kl. 14.56 och har tre timmar att slå dank där i väntan på att mötet börjar. Det andra alternativet är att flyga med SAS kl. 12.40. Troligen måste jag ta flygbussen ut, vilket innebär att jag startar mer än en timme innan planet går. Landar 13.35 och tar tåget vidare antingen 14.09 eller vid 15. Det senare är över 100 kr dyrare men det vet jag att jag hinner. 14.09 kan man inte vara helt säker på att hinna. En och en halvtimme senare är jag framme i Eskilstuna. Fördelen med flyg är att jag kan gå hemma och trampa lite längre samt att det är typ 70 kr billigare. Nackdelen är att det är flyg med säkerhetskollar, incheckning och anat trist och omständigt. Dessutom alla byten. Om det är fint väder kan dock själva starten vara fin.

Detta med att resa, charmen är inte alltid helt uppenbar för mig. Jag vill bara komma fram så smärtfritt som möjligt. Ett tredje alternativ kan vara bilåkning. Men det tar ändå sju timmar utan stopp enligt Eniros vägbeskrivning, så det känns inte heller så lockande. Jag skulle föredra om alla möten var i Östersund.

På cykelfronten lite nytt

Alla som läser den här bloggen sen tidigt förra året går förstås och undrar hur det går med mitt cyklande. Då var det ständigt nya uppdateringar om nya hastighetsrekord, hur långt jag cyklat sen jag fick cykeln osv. I sommar har det mest varit hus och trädgård för att mot slutet i det närmaste bli någon slags husmodersforum. Skärpning tänker ni tyst framför era jobbdatorer, sista fem minuterna före fikarasten eller om det är sen småbarnen lagt sig och man får lite kvalitétstid för sig själv sådär vid halvtolvsnåret. OK då, tänker jag framför min än en gång restaurerade bärbara dator när jag egentligen borde ringa olika rörfirmor om offerter på element och rördragning i husen i området.

Cykeln går oförskämt bra. Den gör det. Förra veckan bytte jag framlampa på reklamationen och nu lyser den så fint i mörkret. När jag cyklade hem sent en kväll och mötte några ungdomar så hörde jag sen jag passerat dem att de konstaterade att det inte var någon moped. Så starkt lyser alltså lampan. Så fort kör jag alltså. Hur fort det är vet jag inte längre. Cykeldatorn blev jag av med under Yran då cykeln parkerats vid turistbyrån. Då hade jag kanske en kilometer kvar tills jag hade cyklat 100 mil. Nu cyklar jag utan hastighetsangivelser, men konstaterat nöjt och självsäkert att jag kör på högre växlar nu än före semestern på flera sträckor. Jag tror mig alltså ana att jag kör lite fortare. Däremot tog det slut med hastighetsrekorden förra sommaren. De togs alltid utför backen ner från Naturreservatet mot Lillsjön. Inte på cykelvägen då utan på bilvägen. När jag inte mötte eller blev omkörd av några bussar eller bilar. För trots att cykeln har 8 växlar (mycket med mina mått mätt) så gick benen fortare på denna åttonde växel än när jag som barn tokcyklade utan motstånd på farfars motionscykel. Och som vuxen man vill man ju inte uppfattas hursomhelst. Det behövde dessutom vara någorlunda fint väder. Så oftast avstod jag. Tydligen ska också navgeneratorn ha en inbromsande inverkan när det går fortare än trettio. I början slog jag rekord varje gång jag försökte. Sen blev det svårare och svårare och jag blev också ganska trött och då hade jag ändå 6 km kvar av cykelturen tll jobbet. Nu passerar jag inte den backen till eller från jobbet längre. Och jag har ingen hastighetsmätare. De senaste dagarna har det ändå varit skönt att cykla. Efter att ha jobbat 12 eller 26 timmar i sträck är det en anspänning som släpper. Jag andas ut. Jag rullar och fincyklar. Tittar på kanadagässen i Badhusparken, på mammorna med sin moderna trehjulsbarnvagnar, på de som går med en lös jämthund och faktiskt har kontroll på den, Thomée som lägger ifrån bryggan och tutar och ger sig ut bland segelbåtarna, Thomée och de andra båtarna som jag pratat så många gånger om på Jamtli. Jag släpper ned axlarna och möter par som går hand i hand par där den ena vågat ta av sig barfota och försiktigt tassar på gruset. Ser på SAS-planet som kommer över stan, som jag vet gått strax ovanför vårt hus, som lägger riktningen bara strax till vänster om Frösöberget. Jag vänder huvudet mot planet och det glittrar i vattnet så där som det bara gör i svenska filmer som utspelas i skärgården eller i svenska sommardeckare. Vid Västra stationen väntar långhåriga backpackers. Vid Österängsparken kommer permobilmannen rullande och allt är som på film. Som i början på Jalla Jalla eller en välpolerad reklamfilm. Jag som alltid trott att jag aldrig gillat städer.

Så det är helt OK med cyklingen fast hastighetsmätaren rykt. Jag kämpar fortfarande med trottoarkanter som jag måste upp på och svetten som alltid kommer efter 4 km:s cyklande. När Emil var här tog han 245:an (bilen alltså, vägen hette 45:an men numera E 45) till Sveg. Pappa ska ha den under älgjakten. Annars hade jag nog inte cyklat så troget som jag gör. Det är så mycket enklare att cykla efter en ledighet än när jag jobbat några dagar. Men nu har Petra vår bil ganska mycket i jobbet så jag har bussen att välja på förutom cykeln och hittills har jag inte provat att ta den till och från jobbet och då gruvar jag mig lite så jag cyklar jag.

Förutsägbar oförutsägbarhet

Det här med att jobba med människor. Jag märkte att det var grejen för mig redan när jag gjorde min första sommar på hemtjänsten. Tiden gick så mycket fortare, man visste aldrig riktigt vad som skulle hända och det var hela tiden improvisation. Så är det där jag jobbar nu med. Något annat som oftast följer med är tysnadsplikten. Ibland händer helt asbisarra saker. Eller ja, kanske mänskliga då, men man får inte prata om dem hur som helst. Det kan verkligen pocka på ibland. Det gör det nu och jag kan inte säga något.

Jag vill ibland basunera ut allt som händer t.ex här eller åtminstone berätta för vänner och bekanta. Varför denna lust att berätta? Varför vill man det? Kan man inte bara vara nöjd med det man vet? Är det någon slags status att ha rolig/spännande/nyttig information eller härligt skvaller att komma med? Finns det något som tyder på att det inte är så? Är det därför jag vill berätta? Jag har läst ca 2,5 poäng socialantropologi. Det handlade mest om konstiga saker man gör i andra kulturer. Något isolerat folk någonstans (förmodligen Papua Nya Guinea eller hopiindianerna - det brukar det vara) var enligt boken så isolerat att man aldrig hade något spännande att berätta av värde. Så de små saker man hade att berätta drog man på helt tokigt länge med hjälp av små hintar och vagheter. Som att informationen var något dyrbart (Jo jag är medveten om att det blev lite Job Anderssonvarning nu). Författarna antog att schysst information gav status. Och för att vara socialt spännande gällde det att hålla folk på halster med det lilla man visste. Hos oss händer det saker mest hela tiden och det finns en hel hop med folk som har som jobb att bara berätta - journalister, författare, essäister, forskare mm. Om man håller på informationen är det någon annan som berättar till slut. Då förlorar det man har att säga sitt värde. Är det därför jag vill berätta? Eller vill jag bara se och höra hur andra människor reagerar? I så fall kanske blogg är ett dåligt alternativ. Där får man på sin höjd en och annan kommentar.

I alla fall. Det är spännande att jobba med människor. Ibland så spännande att det blir en klump i magen. Ibland, och särskilt nu, helt totalt kluvet inför en människa så att jag bara försöker släta över inför mig själv. Och ibland alldeles, alldeles underbart. De där människorna som är skeptiska, som backar om man intresserar sig för dem. Som man måste vänta in, kanske med tystnad eller små obetydliga vardagligheter. Sen frågar de kanske själva om något litet obetydligt vardagligt. Sen om något lite personligare. Och redan där kommer den där sköna känslan i magen. När den andra plötsligt visar att man är OK och att de är intresserade av att samarbeta. Eller de som går från att vara vresig till vänlig när man minst anar det eller har hoppts på det. Handlar det om att bli godkänd och bekräftad? Eller är det en sport att vinna någon? Och den där känslan av att gå in i ett rum eller en situation som man inte vet hur den slutar eller hur man ska göra. Det är bara att följa med på vad den eller de gör och agera utifrån det. Som att åka skidor i ganska hög fart utför en backe man aldrig åkt utför. Att inte förvänta sig något, utan bara invänta. Men, oftast är det inte en sådan action. Vissa dagar räcker det med ett hej-hur-är-läget eller en nick så lever jag länge på det.

Sila saft

Jag silar saft genom silduk. När man kokar saft kokar man först upp bär och vatten och kokar sen ett tag. Då är det tänkt bär eller vad man nu kokar ska gå sönder och dess saft ska leta sig ut ur sina skal. Sen silar man allt genom en silduk som helt enkelt är lite lagom tjockt tyg uppträtt på en ställning. Från börjar rinner det genom duken. Sen strilar det. Sen droppar det. Sen droppar det väldigt sällan. Sen är hela silduken helt saftig på utsidan samtidigt som silmassan är ganska blöt. Och då känner man att man vill klämma lite på duken och med handan raka av saften på utsidan duken som inte vill dripp droppa ned. Sen börjar man tokklämma på duken ungefär tills man råkar pressa ur lite silmassa ner i saften. Jag vill ha något effektivare. Jag vill vara lite mer industriell. Nu kokar vi saft i omgångar. Jag vill tokpressa ur all saft så att silmassan blir mer som en kaka än som en smet. Bob och Önos använder inte silduk va?

Mmm. Det här är saften gjord av.

Dripp. Dropp. Varför går det inte fortare? Varför kan inte allt droppa ut?

Idag kokar jag rabarber och rödvinbärssaft.

Fjärrvärme (2)

Jag skickar in papperet idag. De börjar gräva idag men kommer inte fram hit förrän nästa vecka. Jag ska träffa mannen på plats på måndag. Tyvärr ska de inte lägga in bredband nu, bara förbereda. I och för sig kanske det inte gör något. Jag har fortfarande inte tagit tag i datorviruset på bärbara datorn och den jag sitter vid nu är 7 år gammal och gör sig ingen större brådska vare sig på Internet eller någon annanstans.

Här satte Jon sin sista potatis

Våra grannar var ute och satte potatis i våras samtidigt som jag satte ärtor, morötter och annat. De fick potatis över och undrade om jag ville ha. Va, fan tänkte jag, och tryckte ner dem. Det blev en enda lite potatis över så den satte jag på gammalt morfarmanér i komposten. Den potatisen har haft mer plats, ljus och förmodligen även värme och näring för pärriset (potatisblasten) blev en buske stor som två ölandstokar.

Nyfiken på hur det hade gått skördade jag i komposten i helgen. Under sommaren har jag lagt på upprivet ogräs mm på potatisen. Jag satte den inte heller i multnad jord utan bland gräsklipp och annat. Där gömde sig inte mindre än 15 potatisar som mer än väl fyllde den 2-literskastrull som jag hämtade dem i. De 4-5 största potatisarna skulle pappa klassa som grispärer, eller som det numera heter, bakpotatis.

Fjärrvärme

Vi försöker skaffa fjärrvärme. Det ska dras in någon gång i höst sägs det. Jag ringde kraftbolaget Jämtkraft under sommaren. De var på semster. Jag ringde igen. En hade kommit tillbaka, inte vår person riktigt men han sa att det inte var någon brådska att de tidigast ska dra in fjärrvärme långt in på hösten eller så i vår.

Idag, när jag låst husdörren och vände mig om på väg mot cykeln och jobbet kommer en granne och en annan man. Den andre mannen har hört från grannen att vi ska ha fjärrvärme. Mannen är från kraftbolaget och säger att de ska börja gräva imorgon och att vi måste skicka in vår anmälan. Jag ringer till Jämtkraft efter jobbet. Alla fjärrvärmesäljare är på semester. Mannen som hälsade på mig på förmiddagen svarar inte. Chefen för fjärrvärmeutbyggnaden har gått för dagen. Imorgon börjar de gräva.

Öppna landskap is the Born in the USA

Alla sommarpratare med utländsk härkomst som jag hört i sommar har spelat Öppna landskap. Om man gillar den är man svensk liksom. Öppna landskap har fått en status som ligger någonstans mittemellan Äppelbo gånglåt och Born in the USA.

För övrigt har min bror, musikalstjärnan in spe, skrivit ett inlägg om helgens händelser.

Full stjärt

Det är ingen konst att skita när ändan i full, säger morfar om den som det går bra för i kortspel (mestadels femkort eller femhundra) och bara sitter på bra kort. En nygammal effekt av att bo stort och vara arrangör är att en del av musikerna bor hos oss vilket oftast är rätt så trevligt (vi bodde stort i Linköping och arrangerade även där). Jag ska precis börja böka med Klubb SAM:s höstprogram och letar fakta om Tallest Man on Earth som är en av akterna. Han är en sån där som kommit fram genom MySpace och sen spelat på Hultsfred, ska spela på Debaser och varit på några andra festivaler. Nu verkar det i alla fall som att han ska koja hos oss. Vi behöver inga backstagepass. Vi är hotellet. Nu har jag i alla fall lyssnat på hans musik och det låter riktigt bra. Bra. Det är lite svårt att husera artister som man inte riktigt gillar.

MySpace förresten. Det är bra att man kan höra de som inte märks annars. Men. Varför kan man inte ha en spelare som går även om man byter sida. Tittar man på mer än en sida blir det ljudkrig. Jag skulle vilja dra och släppa låtar och till en spelare och sen kunna titta runt på olika MySpacesidor och även läsa blogginlägg utan att musiken bryts eller att ljudkrig uppstår. Om det funkade skulle mitt okynnessurfande på MySpace vara betydligt större.

För övrigt kan ni gott lyssna på hur Anders Thunell spelar Storhurven på MySpace, en riktig klassiker i folkmusiksammanhang. Det är en låt som finns spridd i många varianter över västra Sverige (och då menar jag betydligt mer än trakterna kring Göteborg) och även i Norge. Det var nog en av de första folkmusiklåtarna som jag verkligen gillade. Anders spelar den betydligt lugnare än vad jag har hört den. Men ändå så intensivt.

Familjens fritidskalender.

Nej. Än behöver vi inte köpa Familjens fritidskalender som Petra såg i en annons hos Akademibokhandeln. Familjens fritidskalender.

Postsemestrig stress

Ett Urkult, en avslutad semester, några kilo svartvinbär och en ny jobbvecka senare... Troligen blir detta ett sånt där aslångt inlägg som borde vara indelat i flera delar för att vara sökbart och för att folk inte ska trötta. Men eftersom jag är uppfödd med andra upplagan av Nordisk Familjebok så tänker jag inte förenkla det hela för någon.

I dagens LT har lillebror Emil trätt fram som ännu en av alla bygdens lovande söner. Att han löptränar med en lanslagsskidåkerska gör knappast saken sämre. För övrigt kommer denna musikalstjärna in spe förära yours truly med ett besök i helgen. Då ryker långvolvon som vi haft på långlån och jag får lov att cykla att cykla i jobbet även om det känns lite raspigt i halsen eller molnen ser tunga och hotande ut.

Jag lyssnar just nu på NOFX skiva Punk in Drublic som motvikt till allt Urkultande. Låten just nu är Don´t call me white. Känns aktuellt nu när jag är tillbaka på jobbet. Men mångkultur är inte alltid så lockande som det låter i teorin och att tota ihop unga killar som är mer eller mindre uppväxta i krigshärdar innebär inte bara en tillvaro med harmoni och samförstånd. Men nyheterna känns så mycket mer aktuella när jag jobbar med människor som bott och har släkt kvar i just de städer som nyheterna nämner varje dag när de pratar om självmordsbombningar, kidnappningar och övergrepp. Jag har inte varit där men jag lever med det varje dag på jobbet. Världsläget är min vardag och just nu vill jag inte jobba med något annat.

Bäst på Urkult var förutom festivalstämningen farbröderna i JP Nyströms och bönorna i Big Ass Barbeque. JP Nyströms spelar klämmig gammeldansmusik och folkmusik från Norrbotten. Bara. Men med ett suveränt mellansnack som tar lika mycket plats som musiken och pendlar mellan hjärtlig humor, vemod och en fullständig självklarhet om vilka roller man har på scenen så lyckas de vinna publiken och bygga upp en stämning som man sällan upplver och då ser jag ändå väldigt väldigt många konserter. Big Ass Barbecue var tre tjejer som gjorde det man alltid ser män göra, att ta ut svängarna i både ord och handling på det där tokroliga sättet som till exempel Lars Vegas Trio och Sirqus Alfon är. Med texassvada, piskor, country och gangstarap, lasso, en korv och en naken stjärt var det svårt att inte ryckas med och bara tokskratta.

För övrigt har vår självhushållning fortsatt med att göra sylt, saft och marmelad av svartvinbär och ändå är nästan hälften kvar. Morötterna är goda och lagom stora, jag mumsar lite ärter mest varje dag och kålrötterna är klara. Gurkorna och squashen var kommit av sig lite efter upprepade snigelangrepp. Men inte av mördarsniglar utan av vanliga små grå trädgårdssniglar. Och potatisen. Förutom de i landet satte jag en överbliven i komposten och den har blivit stor som your average ölandstok. Och jag har lärt mig att själva kålrabbiknölen bildas ovan jord och inte under till skillnad från t.ex. kålrötter. Så Maria (som kommenterade i förra inlägget). Satsa på ätbart istället för blommor och buskar utan bär.