Förutsägbar oförutsägbarhet

Det här med att jobba med människor. Jag märkte att det var grejen för mig redan när jag gjorde min första sommar på hemtjänsten. Tiden gick så mycket fortare, man visste aldrig riktigt vad som skulle hända och det var hela tiden improvisation. Så är det där jag jobbar nu med. Något annat som oftast följer med är tysnadsplikten. Ibland händer helt asbisarra saker. Eller ja, kanske mänskliga då, men man får inte prata om dem hur som helst. Det kan verkligen pocka på ibland. Det gör det nu och jag kan inte säga något.

Jag vill ibland basunera ut allt som händer t.ex här eller åtminstone berätta för vänner och bekanta. Varför denna lust att berätta? Varför vill man det? Kan man inte bara vara nöjd med det man vet? Är det någon slags status att ha rolig/spännande/nyttig information eller härligt skvaller att komma med? Finns det något som tyder på att det inte är så? Är det därför jag vill berätta? Jag har läst ca 2,5 poäng socialantropologi. Det handlade mest om konstiga saker man gör i andra kulturer. Något isolerat folk någonstans (förmodligen Papua Nya Guinea eller hopiindianerna - det brukar det vara) var enligt boken så isolerat att man aldrig hade något spännande att berätta av värde. Så de små saker man hade att berätta drog man på helt tokigt länge med hjälp av små hintar och vagheter. Som att informationen var något dyrbart (Jo jag är medveten om att det blev lite Job Anderssonvarning nu). Författarna antog att schysst information gav status. Och för att vara socialt spännande gällde det att hålla folk på halster med det lilla man visste. Hos oss händer det saker mest hela tiden och det finns en hel hop med folk som har som jobb att bara berätta - journalister, författare, essäister, forskare mm. Om man håller på informationen är det någon annan som berättar till slut. Då förlorar det man har att säga sitt värde. Är det därför jag vill berätta? Eller vill jag bara se och höra hur andra människor reagerar? I så fall kanske blogg är ett dåligt alternativ. Där får man på sin höjd en och annan kommentar.

I alla fall. Det är spännande att jobba med människor. Ibland så spännande att det blir en klump i magen. Ibland, och särskilt nu, helt totalt kluvet inför en människa så att jag bara försöker släta över inför mig själv. Och ibland alldeles, alldeles underbart. De där människorna som är skeptiska, som backar om man intresserar sig för dem. Som man måste vänta in, kanske med tystnad eller små obetydliga vardagligheter. Sen frågar de kanske själva om något litet obetydligt vardagligt. Sen om något lite personligare. Och redan där kommer den där sköna känslan i magen. När den andra plötsligt visar att man är OK och att de är intresserade av att samarbeta. Eller de som går från att vara vresig till vänlig när man minst anar det eller har hoppts på det. Handlar det om att bli godkänd och bekräftad? Eller är det en sport att vinna någon? Och den där känslan av att gå in i ett rum eller en situation som man inte vet hur den slutar eller hur man ska göra. Det är bara att följa med på vad den eller de gör och agera utifrån det. Som att åka skidor i ganska hög fart utför en backe man aldrig åkt utför. Att inte förvänta sig något, utan bara invänta. Men, oftast är det inte en sådan action. Vissa dagar räcker det med ett hej-hur-är-läget eller en nick så lever jag länge på det.