Jon strosar runt på Storsjöyran, fredag 2007

Vi hade besök av Camilla och Kjell-Erik (Mr Radio Krokom) och tog oss inte iväg i brådrasket. Di Leva blev inte av därför. Timbuktu stod och gungade när vi kom dit och Stefan Sundström hade avverkat halva sin konsert när vi kom in. Det var trevligt, men bara han och Karin Rennånting och lite blekt på en bullrig festival. Samtidigt spelade Millencolin på en annan scen, vilket inte hans med. Jag har sett dem två gånger förut, på Bergslagsrocken i Fagersta -94 och i Hultsfred -96 eller -97. Vore kul att ha sett vad som hänt sen dess.

Jag gick till scenen med mest lokala förmågor, Club Chrome och såg lite av The Breeze, The Breath. Ännu ett sånt där Linkin' Park/ Panic at the Discoaktigt band med hårda gitarrer och små finurliga slingor mellan alla stopp i musiken. Två sångare i vita tröjor och svarta byxor och svart hår som faller fram i ögonen. De andra har svarta kläder. Lite då och då har koreograferat ihop sig så att sångarna står i varsin ände av scenen och ser lite ångest aktiga ut. En låt slutar med gruppheadbang osv. De har egen backdrop. Det är sött men lite tråkigt.

The Be Good Tanyas bjöd på en svängig låt med mandolin och banjo när jag passerade i bluegrass/amerikansk folkmusikstil. Därefter blev det trist med långsamma låtar utan stuns och publikkontakt.

Black Rebel Mototcycle Club har jag hört talas om och kanske hört någon hit med någon gång. De verkade tuffa och tunga men var mest enformiga och tröga så jag gick efter tre låtar.

På Club Chromescenen såg jag hela konsertern med Endless Torture, ett Östersundsband som bjöd på hård snabb musik. Nån slags metal - jag ska inte låtsas att jag förstod vilken. Förra året såg jag Aeon - ett annat Östersundsband som turnerat runt Europa. De var otroligt snabba och arga, men jag uppfattade bara ett läge så det blev lite enformigt. Endless Torture har en hel räcka med lägen och nyanser och jag står och ler och myser för det händer saker hela tiden samtidigt som jag är helt fascinerad av såhär snabb musik. Det är snabbt, det svänger och det händer (för mig som är ovan med genren) nya saker lite då och då. Men jag hör inte ett ord av vad som sjungs. Låten om privatisering av livet efter döden eller vad den handlade om var bäst. Harmonierna i solona känns helt tagna från klassisk musik från tidigt 1900-tal. Men vad vet jag.

The Hives fyllde Stortorget. Jag såg dem på Herrgårn i Linköping hösten -99 och de lät så gälla. För mycket diskanta ljud för mina öron. Två år innan hade jag hört en eller två låtar på en samlingsskiva och tyckte att A.k.a. I-D-I-O-T var bäst. Nu, tio år efter samlingsskivan och 8 år efter Herrgårnspelningen är de ssig ganska lik. Fina scenkläder, en kaxig Pelle som struttar runt och gäll musik med mycket diskant. Musiken har blivit mer utmejslad. Publiken kan ungefär hälften av låtarna och mellansnacket är fortfarande kaxigt, men bättre, roligare och bra många fler gammelmansfraser (Jag gläds ur botten från mitt lilla Bergslagshjärta.).The Hives är mer show än musik som liveband. Jag tycker musiken låter bättre på skiva. Bäst live var fortfarande A.k.a. I-D-I-O-T.

Nisse Hellberg puttrade på lite mysigt och småtrevligt. Men när han spelar Lyckliga gatan måste jag gå.

Sahara Hotnights var liksom poppiga och rockiga med många glada hittar i bagaget och det är mysigt utan att helt bränna till på något vis. Tryggt och trevligt.

Kvällens lysande stjärnor går till Endless Torture, för mig helt okända innan. Men jag tänker inte köpa deras musik. De ska ses live. The Hives hade bästa mellansnacket.