Jon gör en walkabout i sitt närområde

Jag vaknade 10 imorse. Sen vaknade jag 10 nu i kväll. Jag har inte jobbat idag och knappt gjort någon nytta på något vis överhuvudtaget. När jag vaknar 10 på morgonen hamnar jag fel på dagen. Frukosten krockar med kaffestunden och sen är det lunchdags. Men jag sköt på lunchen och det blev bara en massa tidningsläsning och bloggläsning av allting. Ja, jo, det är väl också ett i-landsproblem.

Och sen kom Petra hem och var trött efter jobbet och trött efter en arbetsvecka i Skärvången med plantsättning på dagarna och matlagning på kvällarna, för en del håller hårt på könsrollerna, och det är ju viktigt att männen får vila efter en hård dag i skogen så då ska kvinnorna laga mat till alla oavsett vad man gör på dagarna. Ja, vi grillade på grillen och mös på uteplatsen. I alla fall jag mös. Petra var lite rastlös, men det blev ändå att vi la oss halvåtta och sen vaknade jag som sagt vid 10 och var pigg. Det var en overklig känsla. Stan håller på att lägga sig och jag vaknar och är pigg. Jag kände att det var dags för något nytt, och spännande. Jag skulle lämna våra trygga 770 kvm tomt och vidga cirklarna. Jag zippade på byxbenen på shortsen och spände på mig sandalerna.

Vi bor alltså i en liten vik av vad som är ett stort villahav och jag har aldrig bott såhär förut. Det är så många detaljer i varje villaträdgård att om jag försöker på allt blir jag lite yr i huvudet och har svårt att gå rakt. Och det är många byggstilar. Ändå är husen från 60- och 70-talet. Och granntävlan, alltid denna granntävlan. I ett område är originalet platta små betonghus med småsten på väggarna, jag tror husen är från Strömsund. Längs en länga har den första slagit upp ett tak som lutar, nästa har gjort det högre och den sista har gjort ett högt, brant tak, ett halvplan till med fönster åt alla håll. Och kommunala gräsmattor stora som en par tre torg med bara några björkar och fotbollsmål. Och hundstigarna. Jag gick en hundstig över en äng och sen bredvid bäckravinen mot Odensalabäcken med fågelkvitter, bäckporl, blomdoft och i bakgrunden mopedknatter. Alltid detta mopedknatter när det är sommar. Stigen tog mig ner mot gamla landsvägen, gamla E14 och 45:an och villaidyllen fortsatte, men jag höll mig tryckt i utkanten, mötte vad som verkade vara ett gammalt stationshus som såg obebott ut och bredvid en gräskulle som det stack upp rör ur. Kanske surrade kullen. Och på andra sidan en ingång. Hade det här varit en ungdomsroman hade jag givetvis tagit mig in i kullen, men det är bara min blogg så jag fortsatte och passerade påstigningsstället för långfärdsskridskor och var alltså nere vid husen vid Storsjöns strand. Här har jag dansat hambo i direktsändning i lokalradion för ett och ett halvt år sedan. Och här byggs och påbyggs och ombyggs stugor som blir villor med panoramafönster, båtplats, brygga och trädäck och det är ingen brist på stora stenblock som ska läggas ut för att göra strandtomterna lite mer perfekta. Och där sitter en fiskmås på en järnvägsstolpe och tycker att där har man fan inget att göra och cirklar över mig och skränar, men den går inte till attack som den där måsen på T1 i Linköping utanför ingången på huset där jag bodde gjorde eller den där måsen på Lade i Trondheim gjorde när jag försökte ha lite vårmys på en parkering under tentaperioden. Men villorna tar slut och vi vanliga dödliga får gå på strandremsan. Längs den växer hägg, syren, svartvinbär, rödvinbär och hallon och det verkar som om det har varit bebott här förut och jag plockar blommor av en sort som jag inte känner till. De är lila och luktar mycket och det är varken midsommarblomster eller lupiner. Sen verkar strandremsan tar slut och jag följer stigen upp mellan träden och där tar edn slut och det är småkvist och brännässlor som jag älgar över och landar på en annan stig. En stig som löper över ängen och kan allemansrätten för i god tid före de två tomterna svänger den av och går upp på vägen parallellt med järnvägen. Den ena tomten är välskött och den andra ser bortglömd ut och jag undrar om den går att köpa men tänker att jag måste passa mig så jag inte blir avundsjuk på alla som har ett bättre läge eller större hus eller grönare gräsmatta, för då tar det aldrig slut och då blir jag aldrig nöjd. Och en del verkar vara fantastiskt rädda för att bli nöjd för då tror de att livets mening tar slut, att utan strävan så är där ingenting. Jag vet inte om jag håller med, men jag tror inte att det kommer så mycket gott av att bli avundsjuk varje gång någon annan har något som är bättre än det jag har. Så jag försöker låta bli att vilja ha. På ängen som fortsätter på andra sidan tomterna går stigen ner igen, men jag är på väg hem så jag fortsätter vägen fram. Och på ängen ligger även ett potatsiland ochh jag tänker att jag vill ha ett större potatisland med fler sorter och funderar på om det går att utöka vårt lilla land till nästa år och nu är jag där igen och vill ha. Tunneln under järnvägen upp till kolonilotterna och där någonstans kommer förra årets jättekålrot ifrån. Jag tar vägen upp bredvid gräsmattan mot Ica och ser tomt på tomt som är större än vår men just där och då tänker jag inget på att jag vill ha. Jag är så duktig. Och tillbaka på ovansidan vägen ligger ICA och sover och jag måste bara gå igenom hyreshusområdet också. Där var jag dagbarn fram tills dagmamman flyttade till Hammarstrand och vi till Sveg. Det ser inte alls så bunkeraktigt ut först utan det är en stor gräsmatta på baksidan av centrat och därbakom skola och camping. Sen kommer bunkerraderna med världens betongigaste loftgångar ochinsjunkna balkonger och jag tänker att på de balkongerna kan man säkert sova bra för jag vill sova ute. Luften är ljum och lite fuktig och nu vill jag sova i tält men vuxna människor sover väl inte i tält på sin egen tomt? Så långt har jag inte riktigt kommit med frimodigheten än, även om Petra inte skulle tveka.

Och helt plötsligt är jag hemma. Det är så välbekant. Redan. Nu fattar jag att jag faktiskt bor här. Det har inte riktigt sjunkit in förut. Nu gör det det. På tomten bor jag. Jag tar ett varv runt huset, tar två krusbärskart och säger godnatt till ärterna. Inuti huset är det mycket kvar av uppackningen, men utanför känns det inbott.

Blommorna står i vatten, datorn susar och min hand luktar av blommorna jag plockade och jag funderar på om någon orkar läsa om en promenad i ett villaområde i Östersund någon gång i slutet av juni.