Home at last

Hemma igen. Efter bilresa till och från Uppland, den där delen av Uppland som man ser utanför E4:an med vindlande små vägar, alléer och smådjävlar i kyrkorna - inte bara en massiv slätt utan slut och ett kyrktorn som reser en skugga över allt annat. För det var bröllop och det var idyll och barn som sprang runt och bankade med stenar och det var kompisar från förr, förr eller senare alltid dessa kompisar från förr. Och jag och Petra skrev tal i bilen ner och vi flyttade om ordningen och hann inte renskriva så jag läste i helt fel ordning men det kanske ingen märkte för en del rimmade i alla fall.

Och maten var god men bäst var kanske att jag fick några bruna stödbananer nån timme före middagen så jag kunde överleva. Som vanligt åkte vi sist från söndagens brunch, vi åker alltid sist, och stannade till i Söderhamn hos Fredrik och Anna-Maria som också varit med och Torgny var där men vi kunde inte skynda oss, för det var inte en sån dag så för säkerhets skull tog vi den fina och längre vägen hem och för säkerhets skull tog vi vägen över Hara, Orrviken och Digernäs för att se sjön och fjällen i motljuset som var fast det var mitt i natten och solen gått ner bakom fjällen men den lyste ändå. För nånstans är det ändå nu som är nu, tiden som man skriver sånger om och tiden som man drömmer om resten av året och vi lyckades faktiskt sätta ner foten några minuter eller timmar och den karamellen ska jag spara tills gråa november och plocka fram och suga på även om det är helt djävligt att köra i motljus när det är hela himlen som skiner.