Travelling with Rolf Lassgård

Jag åker tåg. Jag åker med Intercity genom inlandet. Det tar längre tid än flyg och X2000. Men tid utan Internetuppkoppling eller nåt särskilt att göra har visat sig vara precis vad jag behöver. Jag sitter och funderar på stort och smått, lyssnar på skivorna som varit inlagda i podden i flera år eftersom jag aldrig tänker på att byta och läser en mindre känd Mankellbok där huvudpersonen är från Sveg. Och då kommer självaste Wallander och går genom tågkorridoren. Vi sitter i nattågskupéer. Jag delar kupé med en skånsk familj som varit till Åre och en skotergangsta från Ljusdal och rygg mot rygg med mig i kupén intill sitter Rolf Lassgård. När man åker tåg måste kändisskap vara ett lyte. Man ska inte glo på lytta människor och man ska inte glo på kändisar. Men när jag står i toakön och Lassgård är på väg in i sin kupé och tittar på mig så tänker jag att nu tittar självaste Rolf Lassgård på mig och jag försöker se ut som om jag tittar på vemsomhelst.

Och i restaurangvagnen förklarade Jämtlands exlandshövding Maggi för några tjejer hur kön ringlade sig samtidigt som en ensam man satt och åt SJ-mat ur plastlåda och drack vin. Ensam. Med en kö som tryckte sig mot honom och en vinflaska som såfort han släppte den gled iväg mot kön i kurvorna. Han som bara ville ha lite mysigt. Vi skämtade om att det flaskorna borde vara självhäftande på tåget eller så skulle det finnas flaskhållare vid borden eller varför inte kardborre? Och jag låtsades att jag var lite kontinental eller nästan indisk eftersom jag skämtade och pratade med främlingar. Det gjorde jag med skånepappan också. Han tyckte att SJ var sura och obegripliga när tanten som klippte biljetter var grining med mig eftersom jag inte hade biljett. När det sen visade sig att jag hade SJ Priokort så var allt OK utan att hon helt tillkännagav det. Och jag tyckte att det var skönt med några små öar kvar i samhället där man inte bara kvittrar och ler utan gör sitt jobb och sen är det bra med det och han såg väl poängen med det utan att riktigt verka hålla med.

Nu är vi i Gävle. Nu går Rolf Lassgård av. Vi blev inte vänner. Inte för att jag på allvar trodde det. Men ändå. Man vet ju aldrig. Vi kanske skulle ha mycket gemensamt. Han ju till exempel från Östersund. Han har ju till exempel en dotter som förra året tog examen från samma skola som min lillebror Emil tar examen från i år. Och han spelar Wallander som skrivits av Mankell som delvis växt upp i Sveg och som har en lillebror som jag förhandlat med eftersom han jobbar med kultur på kommunen i Linköping och han var folkmusikföreningens kontakt. Och han har jobbat med en av mina arbetskamrater på Jamtli. Ni ser. Vi känner nästan varandra. Men man måste freda våra kändisar som ger sig ut och gör folkliga saker. Låta dem vara. Låta dem känna sig som vanliga människor. Jag tar mitt ansvar.

Exlandshövdingen Maggi är också folklig. Förutom att åka tåg med oss vanliga var det alltid hon som dansade mest på Storsjöyran. Hon bjöd in hela yran till residenset. Men hon blev avsatt. Jag vill ha fler makthavare som går ut och dansar bland folk. Det är nåt gott med det. Det är nåt gott med att åka tåg. Jag fattar inte det nya biljettsystemet, och vagnarna är lite sunkiga och på toa hade inte bajspapperet följt med i spolningen utan klibbade kvar på toaväggen så att jag kände mig tvungen att målmedvetet kissa ner det i vattnet i botten. Men jag myser ändå. Trots den långa långsamma kön i bistrovagnen och glidande vinflaskor och sura konduktörskor. Sverige har helt sjukt rejält byggda järnvägsvagnar. Intercity vagnar alltså. De håller hur länge som helst. Det är bara att bättra på inredningen då och då. Jag gillar det. Och jag gillar att jag har en bilmodell som det finns en av i Funäsdalen som gått 80000 mil.

Skidåkning, kolbullar och en osund öppenhet för nya intressen

Det har rullat på en del ett tag nu. Det är inte så att jag är upptagen varje dag hela tiden,och det är inte så att jag utsätter mig för plågsamma saker. Men ja. Ni vet.

Helgen före påskveckan var vi i Tänndalen och hade tre skiddagar, olika skidor varje dag. Ett råd i all välmening till alla som vill göra livet enkelt, begränsa era intressen bliv vid er läst. Jag och Petra har noll förmåga att begränsa oss. Vi är som kalvar på grönbete och vill hela tider göra allt. På skidor åker vi längd, tur och telemark. Om bara tiden och pengarna fanns skulle jag gärna åka, slalom och bräda också. Sen skulle jag gärna prova kiteing, att åka skidor efter en mindre fallskärm som man styr med och mot vinden.

Påskhelgen inleddes med besök från Enar och Maria (ja de som är länkade i marginalen) med barn som var på genomresa på väg mot Röros från Skellefteå. De upptäckte att en ungdomskompis till dem bor inte så långt ifrån oss i ett hus av samma modell som vårt och jag och Petra har alltid sneglat på det huset eftersom det har så fin färg. Sen skidskytte-VM har jag och Petra haft drygt 20 gästnätter. Vi trivs verkligen med att ha folk som hänger hemma hos oss med långa frukostar på morgonen och brasmys på kvällen.

Vi fortsatte med att bege oss till Sveg. På vägen tog vi ett litet skidtursstopp vid Storhogna. Mellan mig och mina föräldrar finns möjligheten att åka skidor på kalfjället. Jag har vetat att det har varit så hela livet, men jag uppskattar det så mycket mer nu. En dag var det sagt att vi skulle pimpla, men det var visst bara en förevändning för att få mig att steka kolbullar till 45% av alla nu levande människor som bor eller bott i Vänsjö. I'm a pro och kolbulle är lite av nationalrätt på dessa breddgrader. Såfort det är marknad, festival eller VM så ska det vara kolbullar och efter en sommar som kolbullestekare på Jamtli kan man säga att jag är certifierad - för det finns alltid åsikter om hur det ska vara. Roland i byn har gjort värsta aggregatet till skotern för att kunna steka kolbullar och koka kaffe på sina skoterturer. Det är en gammal tvättmaskinstrumma som är i perfekt arbetshöjd. Say no more. Jag har redan tidigare skrivit om konsten att steka kolbullar. Knepet är sjukt mycket fett och att inte snåla med saltet - som i all annan matlagning med lite klass, stil och finess.

Kolbulle på tvättmaskinstrumma monterad på en skoter.

Annandag påsk klippte jag mattrasor åt Petra eftersom hon åkte iväg på två veckors vävkurs i Dalarna. (Normalt? Nä. Men vad sa jag om det där med oss och att dra på sig nya intrssen. Vi är sjukliga och sen Petra fick en vävstol i födelsedagspresent har hon tjatat om att börja väva.)

Igår unnade jag mig lyxen att åka skidor i Bydalen efter jobbet. Solsken. Puder. Isvägen är öppen. Sa jag nåt om att jag gillar att bo nära fjällen och snö och vinter?

Idag har jag chillat med Petras gamla kompis Kajsa eftersom Petra själv inte kan vara hemma och representera. Vi kändisspottade självaste Rolf Lassgård på Storgatan. Och imorgon åker jag till Uppsala på årsmöte för RFoD och Folkmusikgalan 2008 över helgen. Jag ska sluta i RFoD:s styrelse. Det funkar inte att både jobba var tredje helg och under vissa perioder åka på möten var fjärde helg. Som ni ser så sysselsätter jag mig tokigt mycket ändå i perioder. Josåatte, det rullar på.

Titta! Lampa! (3)

Asea Skandia Lågenergilampor är inte helt nya skapelser har jag lärt mig. I vår tvättstuga fanns två lågenergilampsreliker från jag vet inte när. Jag trodde tidigare än 1987 eftersom Wikipedia sa att det var då Asea blev Asea Brown Boweri. Men sen lästa jag att Asea Skandia bytte namn till Elektroskandia 1999 och är numera en grossist. Den här företagsvärlden är lite svårbegriplig. Det är i alla fall en 13-wattare av märket Asea Skandia. Lampan är stor och tung i jämförelse med en 11-wattare från IKEA. Asealampan väger 431 gram i jämförelse med IKEA-lampans 75 gram. När man tänder Asea-lampan blinkar den till ungefär som när man tänder ett lysrör.

För övrigt är det helt barockt vad priserna skiljer på lågenergilampor. De lampor vi som jobbar i Östersunds kommun är ålagda att köpa av Kontorsvaruhuset kostar mellan 67 och 121 kronor styck. Samtidigt kostar två IKEA-lampor av den typ som är på bilden 35 kronor. På tester har lamporna ganska likvärdiga resultat, så det är inte det att man får det man betalar för. Vad jag förstår är kommun, stat och landsting ålagda att ha ramavtal med olika distributörer för att slippa att folk använder sina jobb till att gynna vänner och släktingar vid inköp. Men ibland skjuter byråkratin sig själv i foten.

När jag skulle besserwissra mig om lampans ursprung läste jag om ASEA på wikipedia, alla sann kunskaps moder, och lärde mig att de tyckte att det var dags att byta logga 1933 eftersom den gamla lätt kunde missuppfattas:

Vitsen med att skriva och lite förströelse

Det har blivit ett gift detta med att skriva för andra, men samtidigt bara för sig själv. Om jag inte har skrivit på ett tag så börjar det krypa i kroppen och det är det som jag går och längtar efter. Dels lyxen att få formulera sig utan att bli avbruten kring något jag gått och funderat på och dels kanske någon slags skuldkänsla mot de som kollar upp lite då och då här på tapeten om det har hänt något. Sen är det för mig något alldeles speciellt med att skriva. Jag tror jag har skrivit om det förut, men jag måste göra det igen. När det är som bäst och som roligast är det för mig en känsla av flow som jag sällan annars upplever. Det är lite som när jag åkte inlines i början och det gick riktigt bra och det var mörkt i Linköping - för sommarnätterna är mörka i Linköping. Natriumlamporna gjorde världen gulorange och gräsmattorna, parkerna, fälten och skogarna började bli kalla och fuktiga men asfalten värmde fortfarande och det var nästan ingen trafik, hjulen ven, sprätte undan grus och tog sprickorna i asfalten och eventuell kullersten utan att byta riktning. Och tänderna blev kalla för att munnen var öppen. Det kan vara som när man dansat i flera timmar och har flera timmar kvar att dansa och man är bara ett med musiken och dansen. Det går bara så mycket fortare att hitta flowet i skrivandet för mig. Framför allt är det så mycket lättare att våra sätta ord på det där som man inte visste att man tänkte på. När jag sitter och funderar kommer jag sällan så långt utan fastnar på första tanken. När jag skriver så kommer första tanken ner på pränt och ger plats för nya tankar. Jag har för dålig förmåga att hålla flera tankar i huvudet för att komma så långt genom isolerat funderande.

Nu ska jag egentligen valla igenom det mesta av skidparken. Vi har slitit av glidet på nästan alla skidor vi har och imorgon åker vi till Tänndalen för att skida. Jag ska lyssna på missade radioprogram från SR i några timmar. Sen ska jag packa.

Så, några länkar som jag glatt mig åt på sistone.
Först lite dubbelriktad lyteskomik.
Sen, nya arbetsmöjligheter för svenska folkmusiker verkar öppna sig då svensk folkmusik omfamnas av tyska metalband som med eld, tatueringar och fantasifulla kläder efter bästa förmåga sjunger på svenska och norska. Jag misstänker starkt att de såg Garmarna någon gång på 90-talet. Men det här är förmodligen norska - koreograferade säckpipor, brinnande trumpinnar och cymbaler och dessutom kan de faktiskt spela, vad ger ni för det? Jag har ju i Klubb SAM varit med och arrangerat småskalig akustisk musik och det här är precis motsatsen.





Det här är för oss som läst språk, lingvistik och kommunikation och tittat alldeles för mycket på populärvetenskapliga program. Som Arvid sa: Förstod inte riktigt det roliga, folk skrattade i bakgrunden det gör dom aldrig på tema. (institution i Linköping).

It takes en hel del to argentinsk tango.

Vi går på tangokurs. Det är argentinsk tango och jag och Petra är nästan utan undantag yngst. För mig är det ett helt nytt sätt att röra sig, att föra kroppen på och till viss del även att föra den man dansar med. I början var jag i vanlig ordning när jag lär mig något nytt helt frustrerad för att jag inte fattade. Men nu känns det lite bättre. Jag har lite grepp i någon ände av dansen och ser att jag lär mig saker för varje gång. Vi har toknött karaktär och hållning i dansen samt hur man för, vilket känns jättebra. Jag är inte så intresserad av att lära mig nya steg och turer. Jag vill lära mig själva dansen, hur dansen känns i kroppen. Och musiken är helt speciell. Den skulle göra sig så bra i film eller teater. När vi står uppställda på rad framför speglarna i Gamla Tingshuset och föröker gå så tangoaktigt vi kan med våra ganska olika kroppar, åldrar och erfarenheter och både se på ledaren och oss själva i spegeln så känns det som en scen ur en Bröderna Coenfilm. Vi går och sätter fötterna som på en linje efter varandra, försöker att inte gå passgång utan låta magen jobba emot fötterna, inte svikta som i foxtrot eller schottis, inte gå som Zeb Macahen med fötterna brett isär, inte gå in i väggen när vi backar, tänka att energin kommer från magen, gå på insidan av fötterna, inte gå in i de andra som trängs framför spegeln. Inte kliva utan skjutsa iväg sig, inte svanka och inte säcka ihop. Till lite svajig och sprättig tangomusik. Och rätt vad det är, efter flera timmars övning med och utan partner så sitter en vändning eller en sväng eller bara att gå känns rätt, de gånger de händer så vill jag mer och bättre och det är helt fantastiskt och sen misslyckas jag fyra gånger igen men den femte lyckas jag tänka på allt samtidigt och då är det värt det.

Det här med Bröderna Coen och argentinsk tango är tydligen ingen ny tanke. Jag skrev om det för snart två år sedan.

Värderingarna

Idag har vi bland annat hållit på med värderingsövningar på jobbet. Ledaren kommer med ett påstående och vi som deltar får välja på fyra alternativ. Sen får de som vill kommentera och motivera sina val. Det är roligt för jag måste tänka på vad jag tycker och framför allt motivera det för mig själv, för jag vill kunna motivera det för mina arbetskamrater. För mig blev inte det viktigaste vad de andra valde utan att höra deras reflektioner kring valen. Jag märkte också att mina val inte helt följde en klar och tydlig linje. Jag såg själv inkonsekvenser i hur jag valde och mina värderingar. Men då kan jag alltid glädja mig åt att jag läst lite socialpsykologi. För där var det någon som menade att de som gör, tänker och handlar helt konsekvent är som regel ganska olyckliga. Det behöver ju i och för sig inte betyda att jag är lycklig, men att jag har kommit undan en fallgrop.

Lite härligt våld

En av våra asylsökande sysslar med så kallad mixed martial arts, ett begrepp som jag inte är säker på att jag hört talas om innan jag träffade honom. Däremot kände jag till begreppet ultimate fighting, att det är någon sorts våldsam slåsskamp där det mesta är tillåtet. Så, av nyfikenhet och en vilja att förstå så började jag titta på program om detta på TV4 sport sent på kvällarna, oftast när jag hade sovande jour på jobbet. Och det har blivit några sena nätter, för jag har fascinerats.

När man en gång började med detta så var kanske tanken att se vilken kampsport som var bäst, för här var det mesta tillåtet och folk åkte på rejält med stryk. Men nu har man hållit på ett tag och slagskämparna har lärt sig att försvara sig, så för de mesta verkar de veta hur de inte ska åka på alltför mycket stryk. De flesta fighterna slutar med att vinnaren vrider ett ben eller en arm på motståndaren så att denna ger upp. Annars vinner de på poäng eller knockout eller för att någon blöder för mycket. Att ligga på rygg med motståndaren på bröstet boxandes mot huvudet behöver inte vara ett dåligt läge, för i nästa sekund kan den som ligger underst vara den som kopplat fast den andre i en bensax. Paulo Roberto kommenterar ibland och han har berättat om hur man, när det blivit ett jack i ögonbrynet till exempel, hela tiden slår mot det och gnider sig mot det för att det ska bli större. Och visst är det motbjudande med slag mot huvudet och att det går ut på att tillfoga den andre så mycket skada så att den ger upp. Samtidigt. Jag fastnar. Jag sitter kvar och tittar och i varje fajt håller jag på en av kontrahenterna på ganska lösa boliner, typ om de ser sympatiska ut eller är lite ödmjuka inför matchen eller nåt. Jag håller på den som verkar mest snäll. I ultimate fighting. Tjena.

För mig är det inte helt tydligt vem som har bästa läget här.

Men jag skulle aldrig ställa upp själv. Jag tror inte att jag skulle kunna hålla mig kall och taktiskt gå in och ta stryk och vänta på rätt läge och nöta på och hålla emot. Jag tror jag skulle bli sur eller arg och göra helt fel saker och tappa tålamodet. Och inte vill jag få en enda liten smäll ens. Här blir de inte ens arga utan berömmer den andres skicklighet efteråt. En del är till och med kompisar. Fast helt ädelt är det väl inte. En kommentator sa att en fattig och olycklig barndom är precis vad som behövs för att bli bra på mixed martial arts.