Stalkad av Googlemaps

Har idag blivit passerad av en röd Audi med ett gigantiskt periskop och ett antal googleloggor inte mindre än fem gånger. Först på restaurang i stan och sen under hemvägen. Nu är Google så fin i kanten att man pixlar alla ansikten så det tar visst ganska lång tid innan bilderna kommer ut. De tänker på den personliga integriteten och nöjer sig med att läsa min e-post. Men måste de välja en så glåmig dag?

Norrlandsvår.

Om ni längre fram knögglar er igenom googlemaps trassliga gränssnitt och hittar ut på Östersunds gator så är det jag som cyklar runt med en cykelkärra bakom och försöker behålla värdigheten i cykelhjälm och uppförsbacke.

Vad ska vi tro på när allt är såhär?

Just nu är jag glidarföräldern. Bokar fika och lunch med kompisar och andra föräldrar, en näve i veckan och däremellan rullar jag över till Olovs morfar och fikar, går på öppna förskolan. Ibland slukas jag av alla borden och måsten hemma men just nu är det medvind, sol i ryggen trots att det emellanåt är både snö och regn och aska.

Vi har hittills varit och tittat på två dagis här i Odensala och ska på ett tredje nästa vecka. Eftersom Odensala är ett villahav kryllar det av dagis på längden och tvären. De olika dagisen försöker visa sig attraktiva med verksamhetsplaner och hur de presenterar uppläggen av dagarna. Kul att de försöker, men det är inte direkt så att man kan välja och vraka ändå då de flesta förskolorna är fyllda till sista plats. Och jag är inte så intresserad i hur pedagogiska de är. Med kärlek och respekt på schemat är jag nöjd. Det andra kommer de traggla så det räcker till och blir över ändå.

Och så hamnade mitt jobb mitt i ett mediedrev. Östersundsposten har i en serie hårdvinklade artiklar gjort sitt för att boendena ska framstå som ungdomsfängelser med hård disciplin och stränga straff. När man bjudit in tidningen att komma och hälsa på har man inte varit intresserad och inte heller av att låta folk koma till tals. Och jag slits mellan att vilja vara med i tidningen och förklara och att bara skita i artikelserien. Utan att fördjupa mig här (vi har ju tystnadsplikt) så finns det vettiga svar på de flesta anklagelser även om det inte var särskilt vettigt att på kort tid öppna ett boende i början på sommaren utan tanke på sysselsättning eller skola där man hälften är från ett land och hälften från ett annat. Men jag vet ju att en förklaring också skulle vinklas, att den man skulle prata med skulle verka trevlig och intresserad och sen vinkla om en eller annan formulering till det som passar tidningens fokus för dagen. Frågan är vad i media som verkligen är ett ärligt undersökande och redovisande och vad som är vinklingar. Vad ska vi tro på när allt är såhär? Jag har varit mediecynisk innan från när jag läste mediesociologi i Norge och från samröre med media i folkmusiksammanhang där journalister dels gärna vill rapportera sina schablonbilder och dels blir ärligen förvånade när det inte är som de tänkt sig. Det blir knappast bättre av att läsa ÖP:s Janne Josefssonjournalistik.

Ute och cyklar: Nordic cab

Alltså. Cykla. Jag har precis återupptäckt cyklingen. Inte cykling som i att flytta sig från punkt B (bostad) till punkt A (arbete) och tillbaks igen. Inte cykling som i att käka mil på landsväg eller i skogen. Utan cykling som i att vara 12 och inte riktigt veta om man ska hälsa på den ena eller den andra och medan man tänker på något annat så har man visst cyklat till ett tredje ställe. Det gå ju så otroligt fort att att cykla jämfört med att gå. Min och Olovs rörelseradie har i ett slag utökats kilometervis, för att inte säga milvis. Och när man inte ska vara någonstans en viss tid är det än så länge ganska roligt att ha en kärra på släp.

Lyckad testkörning i söndags. Jag är delvis klädd i vardagsdräkt från Vänsjö anno -1981.

Akta er er för att börja prata om cykelkärran med mig om ni har bråttom. Jag kommer entusiastiskt att visa varenda detalj och varenda finess och berätta om allt som jag skulle kunna använda vagnen till. Nordic cab alltså. En grej de inte nämner på hemsidan är livsmedelsinköp. Man skulle ju kunna använda vagnen som varuvagn. Självscanna, lägga maten direkt i kassar i vagnen och häkta vagnen på cykeln. Då börjar vi spara några i- och urplockningar. Behöver bara komma över mina aversioner mot självscanning och kufkänslan av att dra på en cykelbarnvagnsskidpulka inne i affären och lägga grejer i den.

Vad ska man kalla den?

Medan vintern rasar ut hjälper jag den på vägen. Det är en positivt tvångshandling som jag inte behöver bli av med. Först skottar jag ren uteplatserna. Sen gör jag gångar så att man kan gå runt huset. Sen börjar förströelseskottningen. Jag lägger snö på mark som redan är snöfri. Det tinar snabbare då. Vintern ska bara ha hjälp med sitt rasande. Det kanske är en av de bästa grejerna med att ha hus. Att jag får hjälpa vintern på väg. Jag har nånstans att skotta när det är 10 grader varmt och drivorna ligger kvar. Att ge sig på kommunens drivor skulle helt enkelt inte vara samma sak, även om jag inte kan låta bli att dika bort en och annan vattenpöl från promenadvägarna. För första gången är Olov med ute och tja - hjälper till. Han illustrerar skottandet med ljud, ramlar på näsan i snön, kan inte greppa sin spade för att han inte får in tummen i handskens tumme, tittar på hundarna. Men han är med på gården och det är som jag har tänkt mig. Och som jag tänker mig våren och sommaren. Vi ska hänga på tomten. Jag fixar med något. Olov tittar på fixandet, fixar lite själv sen kommenterar han en fågel, ett plan eller en cyklist, sen måste jag springa ikapp honom för att han är på väg att göra illa sig. Vi ska puttra på tillsammans ute helt enkelt och det ska vara lite mysigt och lite småtrevligt och lite småbesvärligt. Jag har tänkt att det ska vara så och glatt mig åt det.

En hangaround

Vi har köpt en Nordic Cab. Det är ett tält uppsatt på en störtbåge med en balja som golv. Två barn kan sitta i den. Den kan användas som cykelkärra, joggingvagn, skidpulka och barnvagn beroende på om man har hjul eller skidor på den och vilka hjul man har. Eftersom det är plastbotten kan man även köra packning utan barn. Vi har väntat ett tag på kärran/pulkan/vagnen eftersom den var försenad från tillverkaren. Förutom skidåkning har jag glatt mig åt cykelkärredelen. Att jag och Olov ska vidga våra cirklar. Det ska gå enklare att komma lite längre. Jag kan tänka lite mindre på busslinjer och bilen och att det är långt att gå. Vi ska bara sätta oss och åka. Och vi ska fika i skogen och träffa kompisar på stan och åka till Jamtli och titta på djuren. Och det ska vara lite småtrevligt och mysigt och kanske småbesvärligt för varför måste barnen ha hjälm när de sitter fastspända i en cykelkärra med störtbåge? Men vad ska man kalla den? Ska man ha olika namn olika säsong eller ska man hitta på ett samlingsnamn på den så att Olov vet vad han ska sitta i?

Och jag sitter och ser på när han äter. När han äter och jag inte äter. Och jag flänger inte runt och lagar något annat eller lyssnar på radio eller har tankarna någon annanstans. Jag tittar bara på när han äter. När han är helt fokuserad på att försöka lyckas använda gaffeln rätt och få maten i munnen och han fuskar lite genom att använda händerna. Jag sitter och ser på honom och blir rörd av hans koncentration. Han är så stor och så koncentrerad och vi kommer äta så många måltider tillsammans och prata om stort och smått. Jag ska fråga hur det var på skolan idag och han ska säga att det var väl inget särskilt. En gång kommer det vara vardag och kanske lite väl vardagligt men just nu är det stort att tänka sig.