Vad ska man kalla den?

Medan vintern rasar ut hjälper jag den på vägen. Det är en positivt tvångshandling som jag inte behöver bli av med. Först skottar jag ren uteplatserna. Sen gör jag gångar så att man kan gå runt huset. Sen börjar förströelseskottningen. Jag lägger snö på mark som redan är snöfri. Det tinar snabbare då. Vintern ska bara ha hjälp med sitt rasande. Det kanske är en av de bästa grejerna med att ha hus. Att jag får hjälpa vintern på väg. Jag har nånstans att skotta när det är 10 grader varmt och drivorna ligger kvar. Att ge sig på kommunens drivor skulle helt enkelt inte vara samma sak, även om jag inte kan låta bli att dika bort en och annan vattenpöl från promenadvägarna. För första gången är Olov med ute och tja - hjälper till. Han illustrerar skottandet med ljud, ramlar på näsan i snön, kan inte greppa sin spade för att han inte får in tummen i handskens tumme, tittar på hundarna. Men han är med på gården och det är som jag har tänkt mig. Och som jag tänker mig våren och sommaren. Vi ska hänga på tomten. Jag fixar med något. Olov tittar på fixandet, fixar lite själv sen kommenterar han en fågel, ett plan eller en cyklist, sen måste jag springa ikapp honom för att han är på väg att göra illa sig. Vi ska puttra på tillsammans ute helt enkelt och det ska vara lite mysigt och lite småtrevligt och lite småbesvärligt. Jag har tänkt att det ska vara så och glatt mig åt det.

En hangaround

Vi har köpt en Nordic Cab. Det är ett tält uppsatt på en störtbåge med en balja som golv. Två barn kan sitta i den. Den kan användas som cykelkärra, joggingvagn, skidpulka och barnvagn beroende på om man har hjul eller skidor på den och vilka hjul man har. Eftersom det är plastbotten kan man även köra packning utan barn. Vi har väntat ett tag på kärran/pulkan/vagnen eftersom den var försenad från tillverkaren. Förutom skidåkning har jag glatt mig åt cykelkärredelen. Att jag och Olov ska vidga våra cirklar. Det ska gå enklare att komma lite längre. Jag kan tänka lite mindre på busslinjer och bilen och att det är långt att gå. Vi ska bara sätta oss och åka. Och vi ska fika i skogen och träffa kompisar på stan och åka till Jamtli och titta på djuren. Och det ska vara lite småtrevligt och mysigt och kanske småbesvärligt för varför måste barnen ha hjälm när de sitter fastspända i en cykelkärra med störtbåge? Men vad ska man kalla den? Ska man ha olika namn olika säsong eller ska man hitta på ett samlingsnamn på den så att Olov vet vad han ska sitta i?

Och jag sitter och ser på när han äter. När han äter och jag inte äter. Och jag flänger inte runt och lagar något annat eller lyssnar på radio eller har tankarna någon annanstans. Jag tittar bara på när han äter. När han är helt fokuserad på att försöka lyckas använda gaffeln rätt och få maten i munnen och han fuskar lite genom att använda händerna. Jag sitter och ser på honom och blir rörd av hans koncentration. Han är så stor och så koncentrerad och vi kommer äta så många måltider tillsammans och prata om stort och smått. Jag ska fråga hur det var på skolan idag och han ska säga att det var väl inget särskilt. En gång kommer det vara vardag och kanske lite väl vardagligt men just nu är det stort att tänka sig.