Tåtilling in Podgora

Olov gråter och vi är i Kroatien. Han har blivit förkyld och när man är turist verkar Kroatien vara det perfekta landet om man kommer från Sverige. Det är rent och snyggt och civiliserat och god grillmat och man kan bo på hotell från 1924 – prekommunism. Lite mer kurorts- och luftsgästshotell. Samtidigt finns ett stänk från socialisttiden kvar med bunkerhus, dåliga vägar och allvarliga kassörskor på "snabbköpet" i lila och orange förkläden som allvarligt förklarar att det är pant på ölflaskan (men inte på burken) om du har med dig kvittot från inköpet när du pantar.

Och Olovmannen blev säkert förkyld av någon av de femtielva tanterna som petaade på honom på vägen hit. "Kor bli han ä" sa de eftersom vi flög från Trondheim och han log åt alla som pratade med och petade på honom.

Våra grannar är ett ungt par som inte lämnar rummet. De sitter på balkongen och dricker sprit och cola och röker. Jag råkade gå in till dem igår – tog lite lätt på det här med rumsnummer. Jag sa sorry och pep ut och mannen bara tittade på mig. Hade det varit på film hade de väntat på ett samtal som säger att det är dags att skruva fast ljuddämparen på vapnet och slutföra uppdraget. Men nu är det förmodligen bara ett ungt par från Norge som har lite tråkigt eftersom de hamnat på fel charterort – den där lite sömniga, loja utan minsta hålligång men med en strålande natur. Klart hav på ena sida och höga branta berg på den andra.

Jag berättar namnen på tårna för Olov – om och om igen. Då gråter han inte.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Han är bara tyst och tittar och jag sjunger lite och det är väl ok. Samtidigt som vågorna hela tiden slår in och lukten av grillat från restaurangen längst ned slår upp då och då. Jag pratar lite med Petra och då protesterar han igen.

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa (alltid lite svårt att komma ihåg), Spafrua (betyder spader dam) och Stortuppa upp i väre'.

Några gånger. Och Olov blir lugnare. I vanliga fall gråter han bara när han är hungrig eller riktigt trött. Nu gör det inte så mycket att han är förkyld just idag. Det regnar till och från och vågorna slår in och det är inte så varmt men inte heller kallt.

Kanske ska vi gå till Makerska någon dag. Apolloguiden sa att det skulle vara fantastisk shopping där. Det enda jag vill köpa är en lite FM-sändare som man kopplar ihop med mobilen, mp3-spelaren och what not med vilken radio som helst. I Sverige får de max sända 5 meter vilket i praktiken betyder att man måste hålla sändaren mot antennen på mottagaren. Här får de visst sända längre. En sån vill jag ha. Annars har vi skrivit av alla utflykter. Dels vill vi bespara Olov fler resor. Dels är de apolloguider vi hittills hört fantastiskt avskräckande. Dåligt mellansnack liksom. Kommer inte till poängen och surrar om fel saker. Vi spar pengarna och bestämmer oss för att svull aupp dem på Podgoras restauranger. Igår gick vi till hotellets restaurang för lite efterrätt. Det slutade med att jag satte i mig 1 kg musslor innan jag kom till fruktsalladen.

Kan en vegan äta musslor? Är en musslas lidande större eller mindre än lidandet hos en morot som skalas?

Lilltåa, Tåtilla, Tillerosa, Spafrua och Stortuppa upp i väre'.

Ramsor och visor från när jag var barn har fått en renässans. Jag blandar Vem kan segla med Dover Calais, Beethovens femma och nån kisslåt som var populär när jag gick i tvåan. Beethoven och hårdrocksriff funkar bäst när Olov kinkar. Och just idag även tåramsan.

Paret bredvis spelar populärmusik på mobilen. Olov har ammat och somnat. Jag ska strosa iväg till internetcaféet och skriva in det här. Det är så skönt att skriva – att sjunka in i det. Har inte hunnit göra det på länge.