Att läsa samma pekbok vecka efter vecka

Har precis överlevt en ovanligt seg och tuff förkylning. Först var Olov förkyld och efter ett tag även jag. När jag förut bara skulle ha sovit mig genom förkylda dagar dagar har jag nu fått hålla igång någorlunda med Olov för att göra en eller två sovpauser när allt annat har varit på plats. Astrid (a.k.a. Bäbis 825) vill dagtid ha konstant kroppskontakt för att vara lugn och särskilt för att kunna sova. Så varje gång jag har sovit middag har hon legat ihopkurad i min armhåla.

Olovs befarade regression, att vara yngre än han är, har hittills varit ganska lindrig. Han kan sitta i mitt knä när han äter eller vilja bli buren mer. Annars är det inte så stor skillnad. Däremot var han jättetrött några dagar efter Astrids hemkomst och ett tag framåt. Som at själva omställningen till en fyrapersonersfamilj tog mycket kraft. Och det kan jag förstå. Det är rent fantastiskt att på förhand ha fått reda på en hel del om barn och hur de uppfattar världen så att jag vet varför de gör som de gör. Olov lär sig just nu flera ord om dagen. Han härmar och kan ibland använda ett ord ganska snabbt efter att ha sagt det första gången. Innan han började använda ord så kunde han peka på samma sak om och om igen ör att få reda på vad det hette. Innan jag själv hade barn tyckte jag sånt tjat kunde vara irriterande. Nu ser jag att det är enkel, men enveten, glosträning och då är jag gärna med och hjälper till. På samma sätt är det numer roligt att kväll efter kväll läsa samma bok. Han liksom utforskar boken och nöter in olika delar av boken allteftersom tills allt vi kan komma på är avhandlat. Det kan ta tre veckor med en enkel pekbok om vi läser den varje kväll. Men då pratar vi om helt olika saker vid en genomläsning vecka tre än vecka ett. Och ritade pekböcker med fluffiga djur borde genast avskaffas. Vad är de för fel på fotoböcker? Det är lättare att fatta vad en ko är om man ser ett foto av den än nån jävla turkos och rosa My Little Pony-look-a-like med horn.

Om ni funderar på att skaffa en 35 år gammal husvagn så är det inte fel att ha en svärfar som själv bott borta i husvagn i jobbet i många år och använt den mer intensivt än den vanlige svenssonturisten. Ett tips bara. Han frågar var saker är och hur de funkar och berättar vad som behöver underhållas och vad som slits och vad som behöver bytas. För övrigt sväller planerna på hur vi kan använda husvagnen proportionellt mot tiden. Nu ska den användas under höstens viltvårdande och till en resa till länets västra delar (Jag tycker att det är lite svårt att skilja på Mörsil och Mattmar. Nåndera.) och eventuellt för en semester i Lit (3 mil härifrån) och kanske till en sverigeturné nästa sommar. Innan jag tänkte efter föreslog jag även en höstresa till Provence eftersom Petra har bekanta där. Få se om vi hinner med Lit.

Bäbis 825

Säg pappa.

Sådärja! En fyra kilos dotter på dryga halvmetern. Hon föddes i tisdags. Och jämfört med förra förlossningens 35 timmar så var den här halvdan en promenad i parken. Åtminstone för min del. Varken jag eller Petra kan se att hon är lik någon av oss särskilt mycket. Men enligt de röster vi hittills fått in så leder Petra klart. Men en röst har jag minsann fått.

Svårt att förstå att jag och Petra är dubbelt så många nu. Vi har varit hemma ett dygn nu. Hunnit fika med grannarna och köra tre diskmaskiner. Tvättat lite. Sovit lite. Vi har ätit alla mål mat vi ska äta. Olov har klappat bäbisen, sagt godnatt till henne och härmat hennes gråt. Hon jobbar på att acklimatisera sig till nya omständigheter. Vi med. På lördag är hon dubbelt så gammal som nu.

Vad ska man kalla den?

Medan vintern rasar ut hjälper jag den på vägen. Det är en positivt tvångshandling som jag inte behöver bli av med. Först skottar jag ren uteplatserna. Sen gör jag gångar så att man kan gå runt huset. Sen börjar förströelseskottningen. Jag lägger snö på mark som redan är snöfri. Det tinar snabbare då. Vintern ska bara ha hjälp med sitt rasande. Det kanske är en av de bästa grejerna med att ha hus. Att jag får hjälpa vintern på väg. Jag har nånstans att skotta när det är 10 grader varmt och drivorna ligger kvar. Att ge sig på kommunens drivor skulle helt enkelt inte vara samma sak, även om jag inte kan låta bli att dika bort en och annan vattenpöl från promenadvägarna. För första gången är Olov med ute och tja - hjälper till. Han illustrerar skottandet med ljud, ramlar på näsan i snön, kan inte greppa sin spade för att han inte får in tummen i handskens tumme, tittar på hundarna. Men han är med på gården och det är som jag har tänkt mig. Och som jag tänker mig våren och sommaren. Vi ska hänga på tomten. Jag fixar med något. Olov tittar på fixandet, fixar lite själv sen kommenterar han en fågel, ett plan eller en cyklist, sen måste jag springa ikapp honom för att han är på väg att göra illa sig. Vi ska puttra på tillsammans ute helt enkelt och det ska vara lite mysigt och lite småtrevligt och lite småbesvärligt. Jag har tänkt att det ska vara så och glatt mig åt det.

En hangaround

Vi har köpt en Nordic Cab. Det är ett tält uppsatt på en störtbåge med en balja som golv. Två barn kan sitta i den. Den kan användas som cykelkärra, joggingvagn, skidpulka och barnvagn beroende på om man har hjul eller skidor på den och vilka hjul man har. Eftersom det är plastbotten kan man även köra packning utan barn. Vi har väntat ett tag på kärran/pulkan/vagnen eftersom den var försenad från tillverkaren. Förutom skidåkning har jag glatt mig åt cykelkärredelen. Att jag och Olov ska vidga våra cirklar. Det ska gå enklare att komma lite längre. Jag kan tänka lite mindre på busslinjer och bilen och att det är långt att gå. Vi ska bara sätta oss och åka. Och vi ska fika i skogen och träffa kompisar på stan och åka till Jamtli och titta på djuren. Och det ska vara lite småtrevligt och mysigt och kanske småbesvärligt för varför måste barnen ha hjälm när de sitter fastspända i en cykelkärra med störtbåge? Men vad ska man kalla den? Ska man ha olika namn olika säsong eller ska man hitta på ett samlingsnamn på den så att Olov vet vad han ska sitta i?

Och jag sitter och ser på när han äter. När han äter och jag inte äter. Och jag flänger inte runt och lagar något annat eller lyssnar på radio eller har tankarna någon annanstans. Jag tittar bara på när han äter. När han är helt fokuserad på att försöka lyckas använda gaffeln rätt och få maten i munnen och han fuskar lite genom att använda händerna. Jag sitter och ser på honom och blir rörd av hans koncentration. Han är så stor och så koncentrerad och vi kommer äta så många måltider tillsammans och prata om stort och smått. Jag ska fråga hur det var på skolan idag och han ska säga att det var väl inget särskilt. En gång kommer det vara vardag och kanske lite väl vardagligt men just nu är det stort att tänka sig.

Sömnchock och magsjuka

Vi satsar på överlevnad och tar en dag i taget, Olov och jag. Han har årets magsjuka. En seg jävel som inte tär så mycket, men som inte vill ge sig. Han kräktes en gång i lördags, en i söndags, två i tisdags och två idag, torsdag. Han segar på. Talar om att allt inte är helt OK, men står liksom ut. Nu får vi hålla oss hemma någon dag till. Vi lyssnar på hundarna som skäller, på flygplanen som flyger förbi som vi oftast inte ser. Olov tittar efter hundarna i grannarnas hundgård, vill se på TV, vi läser några böcker och någon tidning med fina bilder. Han stoppar fyrkantiga klossar i fyrkantiga hålet, trekantiga klossar i trekantiga hålet. Olov pekar på kylskåpet och vill äta mer, men jag följer varje husmors råd om att äta lite och kanske oftare. Och Olov pekar på kylskåpet. Han flyttar magneter från frysen till ugnen, till diskmaskinen till kylskåpet. Skatteverketmagneter. Varför nu Skatteverket ska behöva trycka sin logga på billiga plastprylar. Man kommer ändå inte ifrån deklarationen och de har (än så länge) inte blivit konkurrensutsatta med franskägda privata skatteverk som har sitt säte på Bahamas eller Guernsey.

Ingen öppen förskola, ingen barnrytmik, inget socialiserande. Vi sitter hemma och fiser och Olov blir less. Igår drog jag honom i plastpulkan till Lillsjön i finvädret, på små isrimpor som inte hunnit smälta bort än. Sen gick vi med vagnen till Storsjön och såg två tåg innan han somnade, pojken.

Pojken, morfar sa alltid det. Om hunden och om mig. Olov är min pojk. Det kommer till mig varje dag. Jag tror det gör något med mig att vara hemma så mycket med honom. Det gör något med Olov också. Han blir pappigare.

För någon dag sen sov jag två timmar vid Olovs läggning och gick sen upp och satt vi datorn och bara var för mig själv. Olov vaknade en timme tidigare på morgonen. Igår la jag om strategin sen jag sovit tre timmar vid läggningen. Jag gjorde de flesta kvällsprocedurerna och la mig igen. Jag struntade i floursköljning och tandtråd ifall jag skulle bli magsjuk under natten. Onödigt att ha använt tandtråd om sur magsaft ändå skulle skölja genom munnen. Jag sov en 10-11 timmar inatt. Rena drömmen kan man tro med det var en ren chock för kroppen och idag har jag haft ont i huvudet, varit lätt illamående och seg. Sovbakis. Sömnchock. Och allt som känts illa har jag försökt förstå om det är på grund av sömnchocken eller på grund av att jag blivit magsjuk. Jag gör som dagisfröknarna och äter vitpepparkorn och hoppas att det ska gå bra. Men enligt BVC-Inger så har den lång inhibitionstid, magsjukan. Fernet Branca har jag lite dålig erfarenhet av. Det är väl en 15 år sen jag verkligen blev hjälpt av den. Så vi tar en dag i taget och satsar på överlevnad.

Vardagslyx just nu

Ok. Jag inser att detta är på väg att bli en pappablogg och att jag tidigare tyckt att nästan alla föräldrabloggar är tråkiga. Men just nu händer inte så mycket annat än att jag är pappa. Jag har statlig ersättning för't. Det växer på en, föräldraskapet och helt plötsligt kan jag njuta av gammal skåpmat, av det som en gång var trista rutinsysslor, vardagens Sisyfosgöra.

• Att plocka ur diskmaskinen själv, utan hjälp av små händer som sträcker sig efter porslin och knivar.
• Att tvätta själv. Eller att plocka i tvättstugan när pojken bara flyter med och hittar sina egna projekt.
• Att vattna blommor. Själv eller ej. Principen survival of the fittiest tillämpas nu än hårdare på blomfronten.
• Igår åkte jag till återvinningen med ett tvåmånaders upplag va plast, papp och annat. Själv. Innan hade jag köpt två uppladdningsbara batterier på en elaffär. Pappamys liksom.
• Att prata med en handläggare på Försäkringskassan som dels kan greppa frågan och som dels kan ge ett besked som mer berör deras principer än första bästa paragraf. Månadens bästa samtal.
• Jag gick på skaren till komposten idag! Skaren finns och jag har använt mig av den en gång i alla falla. Det har varit en riktigt vår. Personligt rekord på skaren när jag som 14-åring körde moppe på myrarna och i skogen kring Vänsjö.
  
• Att skriva på ett tangentbord med alla tangenter på plats. Inga bortryckta.
• Att trycka framför datorn när de andra två lagt sig och att sen dessutom lägga sig i tid (har inte lyckats än).
• Att ha gjort något som för oss framåt. Inte plocka i och ur diskmaskinen. I helgen filmade vi badrumsrutan. Vi har ett stort badrumsfönster som ger härligt mycket ljus. När grannen försynt påpekade, efter några månader här att det, trots mönstret på ytan, ger full insyn förstod vi varför det var persienner inmonterade i det. Nu har vi, efter snart 3 år filmat rutan och ska förhoppningsvis vara fri från insyn.

Det är förstås en fantastisk lyx att kunna vara hemma med barn under en tid och få betalt för det. Att se utvecklingen från dag till, dag hur han sakta blir pappigare. Och. Vissa dagar - medan ni andra sliter vid bandet, hinna ta en tur på skidor eller skridskor med pojken i släptåg. Fast det är inte lyx längre. Det är vardag.

Jordå. Vi lever och har hälsan.

• Och det är fantastiskt med en pojke som ler - ibland bara för att man tittar på honom.
• Det är fantastiskt när han fastnar med handen i mobilen som hänger ovanför honom och han fascineras av att det rör sig och pinglar.
• Och när han, igår eller i söndags, precis upptäckt sin högernäve och håller den ganska still framför ögonen och stirrar stint på den samtidigt som vänsterhanden förblir fladdrandes och oupptäckt.
• Eller när han sover tre timmar i sträck för att jag gått en sväng med barnvagnen och han fortsätter sova av bara farten och jag hinner göra annat samtidigt som jag har uppsikt över honom.
• Och det är fascinerande hur vissa dagar bara försvinner utan att jag gjort något vettigt och ändå på något vis tyckt att jag har fullt upp.
• Och vad vi fastnar framför allehanda skidsport. Jag får känslan av att det inte varit såhär mycket skidor på TV sen Stenmark, Wassberg och Svan sin tid i pist och spår. Eller så beror det på att jag ser mer på TV på helgerna nu än förut.
  

Annars då? Tja. Det är inte så mycket annars. Jobbet och det kan jag ju inte berätta så mycket om mer än att det är ganska kul att jobba nu. Det känns som vi har medvind och är på rätt väg även om vi såklart har långt att nå innan vi är där vi vill vara. Och som besöksmål har jag och Petra verkligen ökat i attraktivitet. Det är mycket länge sen - om någonsin - som vi fått såhär många besök. Och det är riktigt kul. Vi är sociala hemmavid samtidigt som vi uppdateras på vad som händer bland vänner och fränder.

Dags att vinkla upp presiennerna

Mörkret har sänkt sig över Östersund och de nyblivna småbarnsföräldrarna tycker att det börjar bli dags att vinkla upp persiennerna, köra ännu en 60-maskin och dra på sig kläderna samtidigt som den lille somnar om efter ännu en lång session vid bröstet. Jag har lite svårt att tro att livet utanför tuffar på precis som vanligt. Alla har säkert lov när vi har det, sådär om det annars är när man vänder på dygnet. Jag har städat åtminstone porslinet i badrummet för att ge en känsla av att vi är med på banan. Och annars är det ganska bra. Han, pojken, tycker napp är finemang även om det är tradigt när föräldrarna försöker överanvända det. han gråter nästan inte alls utan gnisslar lite om det är något som inte är bra. Vårt största problem förutom att vi tappat bort dygnsrytmen är väl att han somnar när han äter och inte hinner rapa innan - vilket inte är mycket till problem.

Så finns förstås alla farhågor, om allt som kan gå illa. Men det är väl en del av förälderns vardag.

... och blöjor och oljor och pryttlar och artiklar. Med en rabattkupong i handen och mer än än hyllvägg med blöjor har jag tittar på jämförpriser och gissat på kvalitéer och märken. Och det lutar ganska brant mot tygblöjor bara han blir lite större. Men då finns också flera olika märken och material och dessutom har vi fått erbjudanden om bättre begagnade blöjor. Men orkar man tvätta och hur många behövre man för att vii ska räcka till?.

Nu har jag även blivit både bajsad och spydd på.

Jag går omkring och fånflinar hela dagarna och vill att det aldrig ska ta slut. Jag jollrar, trallar och snackar och hjälper till och stånkar och stönar när magen slår knut på sig själv. Jag kokar napp, smörjer med olja och tvättar navel. Jag fattar att det blir vardag av det här med en dag med hämtningar och lämningar och barnsjukdomar och läxor och träningar. Men än så länge är det en walk in the park, en dag på landet och fläkt av förväntan.