Guldkornen i pannkakan

Nä, allt är inte bara hip hop och becquerel. Som den asket man är så gläds man åt de små guldkornen i tider av schlagerfeber, inflation och räntehöjningar:

• Jag har fixat ett nästanstopp i vattenlåset. Själv.
• Jag fick tid hos tandläkaren ett drygt dygn efter jag ringde och frågade eftersom min provisoriska lagning delvis lossnat.
• Det var gratis! Jag behövde inte betala tandläkaren någonting. Jag vet inte varför det var gratis och frågade inte.
  
• Trevliga grannen Carola praktiserade på Folktandvården (Varför kan inte fler saker heta något med folk? Folkjärnvägen, folkregeringen, folktelevisionen.) och kände igen mig och surrade lite.
  
• Jan Stenbeck. Jag kom på hans namn efter att ha funderat på vad han hette till och från i en knapp vecka. Det var någon på TV som var lik honom och varken jag eller Petra kom på namnet.
  
• På något vis prutade jag ner försäkringspremien på Colten med 1400 kronor. En del hade med mängdbonus och göra, men allt förstår jag inte.
• Snö. Det har kommit två fina snöfall och reparerat senaste veckans blidväder.
  

Ironi?

Skojar du? Hummer är en av de törstigaste bilarna som finns och verkar vara 100% miljöond. Petra tog bilden.

Så ska jag undvika att bli mördad i bastun

Jag bastade själv ikväll. Nästan ingen har samma bastutakt som mig. Jag vill gå in, bli varm - ordentligt varm, gå ut svalka mig utan att ha duschat innan svalkningen, sen svalka mig ganska länge sen duschning och sen upprepa allt en gång till. Jag har det efter att bastat många gånger med pappa. Det är helt OK att basta själv alltså. Men. Jag kom att tänka på ett mord i en bastu jag läste i en deckare. Det kan ha varit en Sjöwall-Wahlöö eller en Staffan Westerberg, men jag tror det var Gösta Uneståhl som skrivit den. Mordoffret bastade i godan ro när någon omärkligt reglade dörren på utsidan så det inte gick att få upp den. Och. Tror jag. Drog upp värmen på max. Och offret dog en kvalfylld död och hittades med fingrarna utslitna, brända efter att ha på alla möljiga sätt komma ut och sen försökt hålla givaren till termostaten så högt som möjligt för att på så vis sänka temperaturen på bastuaggregatet men tappat det, då det var för hett, på golvet vilket fick till följd att det blev än varmare.

Det första jag gör när jag upptäcker att jag är inlåst är att lägga givaren på själva aggregatet. Då hoppas jag att det blir någon slags värmerundgång och aggregatet blir kallt. Det andra är att ligga lågt i bastun - inte stå upp i onödan. Dessutom ska jag ha extra vatten i hinken så det finns att dricka. För övrigt funderar jag på om jag ska förvara kofoten i bastun med något slags isolerande handtag till så att jag kan bryta mig ut utan att bränna hänerna på en het kofot. Eller är det överdrivet?

Uppdaterat: Pappa rättar: Gösta Unefäldt - inte Uneståhl. Uneståhl är avslappningshypnotisör och heter något annat i förnamn men det skriver jag inte för då blir kanske det också fel.

Jons topplista - städer som besöker Jons tapet

Det är roligt att blogga. En sak som gör det roligare och som framför allt gör att det tar mer tid är att det finns olika applikationer där man kan se - i väldigt grova drag - vilka som läser. De flesta som hamnar på min blogg verkar göra det av misstag. Just nu är det populäraste sökordet knulla - och det får man ju inte så mycket av här. En hel del har sökt på tapet - och det är det inte heller så mycket av.

Nån gång ibland är det någon som kommer ut som bloggläsare - antingen genom en kommentar här eller ett mail eller bara en kommentar i vardagen. Särskilt roligt är det om det är någon som läst länge och sen bekänner sig som läsare. Då kan jag bli alldeles varm i magen åt att folk ägnar sin fritid (ja eller jobbtid) åt att läsa det jag skriver.

Här är de 10 städer och orter med flest besök senaste månaden enligt Google analytics. Stad med flest besök först. All sån här statistik kan man förstås ta med en nypa salt eftersom inte alla internetoperatörer visar rätt ort i statistiken. Jag själv hamnar ibland i Borlänge och ibland i Sollefteå och just nu i Sundsvall.

• Stockholm
• Uppsala
• Östersund
• Söderhamn
• Sveg
• Göteborg
• Umeå
• Malmö
• Frösön
• Skellefteå

Kvicksilversalva och ärvda godbitar

Idag gick jag till jobbet och kände mig fantastiskt duktig. Det är 7 km landvägen, men jag genade över sjön. Tyvärr är det inget upptrampat från Odensala till Frösön, så jag gick nästan hela sträckan. Och det tog en timme prick och jag kom på minuten i tid. Nu är väl 7 km inget att skryta med för morfars generation precis. Han brukar skryta om när han åkte skidor två mil till en skidtävling. Själva tävlingen var på två mil. På kvällen var det dans och sen skulle han få skjuts hem. Men skjutsen stack så han fick åk skidor hem också. På natten. 7 km i dagsljus och blidväder. Löjligt.

Förra helgen frågade jag pappa om vad hans far- och morföräldrar brukade berätta om. Han berättade om hans morfar som led av en fruktansvärd fotsvett och hört att kvicksilver var grejen. Axel, som han hette, köpte kvicksilversalva på apoteket och smorde på ganska tjockt, fast instruktionerna underströk att det skulle vara tunt. Axel blev ordentligt sjuk och dog nästan men när han väl repade sig var fotsvetten borta. Kvicksilversalva verkar även haft andra användningsområden.

Jag läser just nu Den stillsamme amerikanen av Graham Greene. Den utspelar sig under vietnamkriget, men inte det vanliga utan kriget då Vietnam frigjorde sig från Frankrike. Jag gillar själva känslan i boken även om jag inte kommit så långt i handlingen. Men det är lite tungläst, för det är så fullproppat med semikolon, kolon och bisatser att det blir svårt att hålla reda på vem som säger och gör vad ibland. Nu när jag googlade titeln ser jag att den kom på film så sent som 2002.

Och det känns så löjligt lyxigt att kunna gå ner i gillestugan och känna efter vilken typ av bok jag vill läsa. Ska jag läsa en samtida pocket som Petra köpt eller ska jag ta någon av de ärvda böckerna från pappas moster Birgit; fyra banankartonger med böcker av flera tider och inriktningar, några av dem från de senaste åren och flera äldre som jag bara vagt har hört talas om (jag kanske ska ge mig på att använda semikolon lite mer).

Uppdatering: Pappa rättar: Pappas morfar hette Otto. Axel var farfar.

Full fart

Det har rullat på i en och en halv vecka nu. Det har varit:

• VM i skidskytte i stan.
• Och tyskar, norrmän och ryssar på stan.
• 90-årskalas för morfar hemma hos oss.
• Besök av syster Frida med familj.
• Det årliga besöket av Tomas och Carina (inte par).
• Skoterhoppning, ljusspel på Rådhuset, isskulpterande och en massa små gratispryttlar att vinna i samband med VM. Och ljusspelet sen. Jag har sett det fyra-fem gånger i olika väder och det var så ballt och så oväntat. Jag har aldrig tänkt att man kan göra så.
• World Rythm Fest där Emma Härdelin överraskade med att sjunga ihop med två jazzmusiker. Mer folkmusik än jazz och särskilt kul när musikerna spelade xylofon så att det lät som ett positiv och hon sjung fort, gällt och svajigt med mycket darr så att det lät som en 78-varvare.
• Genrep på en söt liten barnteaterföreställning med Cecilia Person, Lasse Sörlin och Emma Härdelin.
• 4 dagar med en 1,5-åring som lägger ned hela sin själ på att undersöka och testa världen. I brist på ord och begrepp kallade han månen för pippi och det fick också Petra heta för att göra allt lite enklare.
• Helt OK att gå på stan i lustiga hattar, koskällor och bjällror. Och flaggor. Norska flaggor. Överallt norska flaggor, mössor, bilar.
• Bröderna Lindqvist på VM. De drog av Viggen före en tävling. Sen dök Folke Lindqvist upp med ett after ski band och spelade mer som lät som Nygammalt. Gammtjo is back.
• Klassisk musik på VM. Under skjutdelen spelade man klassisk musik.
• Folk i landslagskläder här och där. Men skidskytte har kanske inte de för mig mest kända ansiktena.
• André Pops och Magda i folkvimlet i alla fall.
  
• Iron Maiden, Rammstein mm i Badhusparken där barn lekte i snöborgen, åkte skridsko och kana. Pensionärer stannade till och såg på samtidigt som kvällsdiset och kylen la sig över sjön när solen precis gått ned bakom Frösön. Till tonerna av Run to the Hills.
  
• Toktrångt på själva VM. Arrangörerna hade lyckats med mycket, men inte med att dimensionera gångvägar och broar efter besökarantalet.
  
• Ville Roempke som läste dikter och spelade olika instrument på en mycket liten scen, Eremitens koja på 8 kvm. Vi var tolv personer därinne som värmde oss och jag blev helt glad i hjärtat av att han blev så glad när jag önskade en dikt jag hört han läsa förut.

Med mera med mera.

Vi avslutar med en idolbild som Tomas Gunnarson tog. Självklart sköt jag fullt. Notera de beundrande tindrande ögonen. Klicka om ni vill ha en större bild - kanske något att ha till bakgrund på skrivbordet?

Jon laddar upp inför VM

Utsikt från köksfönstret i morse när Frida ringde. Det regnar och är några grader varmt i Eksjö. Jag förstår att hon vill hälsa på.

Det är mycket som tyder på att det är ett VM på gång i stan. Intill jobbet är det ett vandrarhem och där har jag sett norrmän i norska landslagsöverdragsdräkter och med avlånga vadderade väskor på ryggarna. På stan smyger det omkring andra människor i kulörta färger och sponsortyglappar över hela kroppen. Nu på förmiddagen var det sex polisbilar på torget samtidigt. Dessutom hörde jag av andra att det dessutom cirkulerade bilar. I Österängsparken har man skrapat ihop en rejäl snöhög inför en gratisuppvisning med skotrar och skidor som ska hoppa. Och på torget är det förutom poliser en stor eeh hall (?) uppbyggd där det ska drickas öl till ljudet av lokala coverband.

Själv firade jag VM:s ankomst igår med att fastna framför SVT Play istället för att städa och dona inför syster Fridas ankomst imorgon. På SVT Play finns en hel del av de program som sänts senaste 30 dagarna samtidigt som det finns godbitar ur arkivet från längre tillbaks i tiden. Och jag hamnar i min gamla vanliga jag-ska-bara-spiral och tittar på intervjuer med Bodil Malmsten och Jonas Gardell från -86, tidiga intervjuer med sportstjärnor, Staffan och Bengt, Hajk med mera. Det tar liksom aldrig slut. Jag inns att jag tyckte att Stafan och Bengt var ett ett favoritprogram. Det jag fascineras över nu är att programmen är inspelade i en enda tagning. De surrar på oavbrutet om ljud i uppvärmda mässingsrör, bondgårdar, solceller elförbrukning och oljeutsläpp. Staffan är beskäftig och Bengt fnissar på. I första programmet som ligger ute har Staffan polkafrisyr - värt att se bara det. I ett program visar Staffan sin solcellsdrivna miniräknare och Bengt tycker det är otroligt. I ett program tre år senare visar Bengt sin solcellsdrivna miniräknare och Staffan tycker det är otroligt. För er som inte har något planerat i helgen eller i övrigt känner att ni har lite att göra så kan ni till exempel börja med den här lite galna farbrorhobbyn som visades upp i hajk: http://svt.se/play?a=531965

För att inte göra arbetskamrat Johan besviken ska jag också nämna dagens Jockspass. Vi är alltså ålagda att träna på Jocks, som verkar vara en sån där rikstäckande träningskedja, en gång i månaden, gemensamt, alla som jobbar på Kompassen. Det är vi på asylboendet, de på uppehållstillståndsboendet och de som jobbar med arbetsträning - som var de som från början var själva Kompassen. Av någon anledning är det sällan så många som är med och jag vet inte riktigt hur de som inte är med kommer undan. Jag och Johan - som i vanliga fall är ganska kloka och förståndiga människor - har intaget en skeptisk hållning, inte alls långt ifrån trulig högstadiekille. Men vi är ganska fogliga och gör det man säger åt oss. Idag var det något slags step-up-pass (Skrivihop-Enar?) med en ung kvinna som sa att det var första gången för henne och första gången för oss men det skulle nog gå bra. Det gick väl sådär. Jag la ribban lågt i vanlig ordning och pallrade inte upp pallen som jag tror kallas för step-up-bräda (Enar?) utan hade den i lägsta läget. I min outsägliga och truliga vishet tog jag samma skivstång som tjejerna och inte som farbröderna. Styva linan går jag på på andra ställen. Här är jag på bortaplan. Det började ganska lugnt om än lite fånigt med att trampa upp och ned på brädan och kicka hit och dit och göra singlar (göra singlar? det heter tydligen så på träningssvenska) och sen skulle alla gå ett varv runt brädan och då kändes det som fågeldansen och då var det som bäst. Sen kom den ena nya rörelsen efter den andra och efter ett tag sa hon en rörelse som vi gjort tidigare men gjorde själv en annan som vi kunde göra om vi ville. Jag var i de lägena aldrig i stånd att fatta beslut utan hamnade som bäst någonstans mittemellan men mer ofta blev jag stillastående och väntade in något jag skulle förstå. Då någon gång räknade hon med att vi lärt oss allt utantill och blev tyst och vi skulle liksom bara se vad hon gjorde och hänga på och ta i från tårna. Då skrek jag. Och Johan svor och började till slut göra egna rörelser. Har ni kul? Vad duktiga ni är! Vad bra ni tar i! Sa träningskvinnan samtidigt som vi fladdrade runt varsin plastpall till eurodiscoversioner av Europe och andra.

Arbetslivet är så märkligt. Igår fick jag lyfta upp en dödsförtvivlad gråtande pojke, barfota och i inomhuskläder som låg i en snödriva med ansiktet halvt nerkört i snön utan tecken på att registrera kylan och lotsa in honom. Och idag det här. Det är inte det att jag är emot friskvård. Det är en god tanke. Men jag vill gärna ha möjlighet att vara lite social med mina arbetskamrater när jag gör det. Nu står var och för sig själv och gör sitt bästa för att hänga med utan möjlighet att prata eftersom det kommenderas ut instruktioner hela tiden och det spelas musik som inte direkt svänger. Åka skidor, gå en fånig tipspromenad, volleyboll eller nåt vore mer min melodi. Här kan man läsa mer träningsgnäll. Jag ska fortsätta med riktig träning för morske män, snöskottning.

Istället för gym eller medeljympa

Så kom jag mig då för. Jag har tänkt göra det sen jag flyttade hit och jag gjorde det nån gång i Gävle. Jag spände på mig skidorna och åkte utför. Som motion. Förut har utförsåkning mest varit för mitt höga nöjes skull. Men nu gör jag det istället för gym eller medeljympa eller något annat. Och det är ganska trevligt även om backen är kort.

Skidor med flames. Mina. Rossignol Bandit 1.

När jag växte upp var det helt självklart att det skulle finnas en slalombacke i närheten. Nu har jag gjort en sväng utanför länet och lärt mig att det inte är det. Så nu känns det exotiskt att åka skidor med utsikt över stan. Än mer exotiskt var polackerna i backen och norrmännen. Det var tre norrmän. Två av dem åkte telemark. Den tredje hade NRK-jacka så jag började fundera på om jag skulle hamna bredvid honom i liften så skulle han fråga mig om skidskytte-VM och Anna-Carin Olofsson och så skulle jag säga att vi jobbat på hemtjänsten tillsammans och att hon var ganska tyst och att hennes syster var kompis med min syster. Men jag hamnade inte bredvid NRK-mannen utan bredvid en västgöte. Men liften är kort så vi pratade inte. Och de andra ensamåkarna ställde sig inte vid mig och jag inte vid dem. Lite får man allt hålla på sig och inte vara för framfusig.

Stan von oben.

När det brister i radio

Ni har hört det igen, men jag monterar hyllor. Igen. Nu är det lagerhyllor till förrådet. Vi har ett förråd på 25 kvadrat längst in i huset. Det är slipat furugolv och panel men inga fönster. Just nu är det kartonger till midjan i hela förrådet, men det ska snart vara uppstyrt. Då blir det förutom förråd även vävstuga där om vi får upp vävstolen Petra fick i 30-årspresent och som varit omonterad sen dess och överlevt 2 flyttar. Sen ska vi flytta arbetsbänken i garaget till förrådet för att få plats för cyklar i garaget och skidvallning inomhus.

Jag har slaktat granen med yxa och såg och eldat upp den, sådär en par tre veckor efter 20:de Knut. Till helgen kommer Frida med familj för att se vinter och VM och oss. Och på lördagen kommer mamma och pappa med morfar för att fira hans 90-årsdag. Och den här helgen har till stor del spenderats i Öd med Petras familj. Och mamma sov över här i natt för att slippa gå upp tidigt i morse då hon skulle jobba här i stan i dag. Ibland tänker jag att vi är så moderna och har vänner över hela Sverige och reser och har oss. Men till slut visar det sig ändå att vi mest är som en amerikansk eller italiensk eller irakisk familj och mest hänger med våra familjer på olika sätt. Det är bara det att vi inte pratar så mycket om family values utan mest praktiserar dem utan att tänka på det.

En av pojkarna på boendet undrade vad jag gör på min framtid. Jag berättade om morfar som ska komma och fira 90-årsdag och det var visst 30 år mer än vad som är vanligt att bli i Irak och Palestina. De skaffar barn i 20-årsåledrn och lever till 60-årsåledrn. Numer skaffar vi barn i 30-årsåldern och lever till 90-strecket nånstans. Anpassar vi oss för att vara cirka 3 generationer åt gången? På pappas sida är det i och för sig inget ovanligt att skaffa barn i 30-årsåldern om man går en 3-4 generationer bakåt men där har de också blivit gamla länge.

Pojkarna våra – de asylsökande ensamkommande barnen som jag dagligen jobbar med – är så mycket vardag nu. Man går dit och fixar med vardagssysslor, trampar in i någon konflikt, pratar kultur, religion, sex och hjälper till med läxor och de klagar på maten och är som tonårskillar är mest och vägrar stå med mössan i handen och vara outsägligt tacksamma för det som erbjuds dem (och det hade inte jag heller varit). Några av dem vet var de har det som är kvar av familjen. Andra får hjälp att hitta den efter att inte vetat något om den i över ett år. Och ytterligare några vet inget och förväntar sig inte få veta något. Även det blir vardag. Deras sorg och oro finns bara där och vi snackar lite och kan inte göra så mycket mer. Om någon börjar göra illa sig av smärta och oro eller inte kan sova på några nätter så försöker vi hitta hjälp på psyk. Men vidden av smärta håller jag ändå ifrån mig. Jag är personal. I lördagens Konflikt i P1 så var det en intervju med en man på en flyktingförläggning i Flen som fått uppehållstillstånd. Han var 51 och oroade sig för sin familj i hans hemstad. Och han höll på och ordnade så de skulle kunna anhöriginvandra. När han berättade om hur han hade svårt att sova och hur han längtade efter familjen och oroade sig för dem så blev det så nära och konkret. En ensam och vuxen man i Flen som tycker att Flen är Heaven on Earth men som det brister för i radio på lördag morgon vid frukost. Det han beskrev ser jag varje dag på jobbet men då är det vardag och dem de handlar om. Och för en sekund såg jag vidden av vad varje kille bär med sig. Sen blir jag såklart förbannad för ett tag. På att Sverige beviljar fler uppehållstillstånd för asylsökande från Irak än resten av att EU. På att man inte blir beviljad uppehållstillstånd i Sverige om man inte kan bevisa att man är personligt hotad. Och då räcker det inte med att tillhöra en hotad minoritet och att ens pappa och bror blivit mördade. Det räcker inte. Och på att en fjärdedel av irakierna är på flykt och de flesta hamnar i Syrien och Jordanien utan något som helst skyddsnät. På att det kriget kom till helt godtyckligt.

När jag ser på TV och ser nya konflikthärdar funderar jag på om det kommer märkas här. Kommer det snart finnas pojkar från Tchad här?

Och jag vill se filmer och dokumentärer om vardagsliv i Irak, Afghanistan och Somalia. Både om vardagen och om vad de som händer nu innebär. Hur ser det ut där de kommer från? Är det öken och palmer eller skog eller ängar? Är det platt eller berg? Är det många reklamskyltar på gatorna eller är allt brunt och grått? Vilka kläder har man och hur ser skolan ut? Jag vill se de små detaljerna i det stora sammanhanget. Fast ibland vill jag bara gå till jobbet, skoja med pojkarna och kollegorna och sen gå hem och tänka på snö och hyllor som jag aldrig får mig för att skruva upp.