När det brister i radio

Ni har hört det igen, men jag monterar hyllor. Igen. Nu är det lagerhyllor till förrådet. Vi har ett förråd på 25 kvadrat längst in i huset. Det är slipat furugolv och panel men inga fönster. Just nu är det kartonger till midjan i hela förrådet, men det ska snart vara uppstyrt. Då blir det förutom förråd även vävstuga där om vi får upp vävstolen Petra fick i 30-årspresent och som varit omonterad sen dess och överlevt 2 flyttar. Sen ska vi flytta arbetsbänken i garaget till förrådet för att få plats för cyklar i garaget och skidvallning inomhus.

Jag har slaktat granen med yxa och såg och eldat upp den, sådär en par tre veckor efter 20:de Knut. Till helgen kommer Frida med familj för att se vinter och VM och oss. Och på lördagen kommer mamma och pappa med morfar för att fira hans 90-årsdag. Och den här helgen har till stor del spenderats i Öd med Petras familj. Och mamma sov över här i natt för att slippa gå upp tidigt i morse då hon skulle jobba här i stan i dag. Ibland tänker jag att vi är så moderna och har vänner över hela Sverige och reser och har oss. Men till slut visar det sig ändå att vi mest är som en amerikansk eller italiensk eller irakisk familj och mest hänger med våra familjer på olika sätt. Det är bara det att vi inte pratar så mycket om family values utan mest praktiserar dem utan att tänka på det.

En av pojkarna på boendet undrade vad jag gör på min framtid. Jag berättade om morfar som ska komma och fira 90-årsdag och det var visst 30 år mer än vad som är vanligt att bli i Irak och Palestina. De skaffar barn i 20-årsåledrn och lever till 60-årsåledrn. Numer skaffar vi barn i 30-årsåldern och lever till 90-strecket nånstans. Anpassar vi oss för att vara cirka 3 generationer åt gången? På pappas sida är det i och för sig inget ovanligt att skaffa barn i 30-årsåldern om man går en 3-4 generationer bakåt men där har de också blivit gamla länge.

Pojkarna våra – de asylsökande ensamkommande barnen som jag dagligen jobbar med – är så mycket vardag nu. Man går dit och fixar med vardagssysslor, trampar in i någon konflikt, pratar kultur, religion, sex och hjälper till med läxor och de klagar på maten och är som tonårskillar är mest och vägrar stå med mössan i handen och vara outsägligt tacksamma för det som erbjuds dem (och det hade inte jag heller varit). Några av dem vet var de har det som är kvar av familjen. Andra får hjälp att hitta den efter att inte vetat något om den i över ett år. Och ytterligare några vet inget och förväntar sig inte få veta något. Även det blir vardag. Deras sorg och oro finns bara där och vi snackar lite och kan inte göra så mycket mer. Om någon börjar göra illa sig av smärta och oro eller inte kan sova på några nätter så försöker vi hitta hjälp på psyk. Men vidden av smärta håller jag ändå ifrån mig. Jag är personal. I lördagens Konflikt i P1 så var det en intervju med en man på en flyktingförläggning i Flen som fått uppehållstillstånd. Han var 51 och oroade sig för sin familj i hans hemstad. Och han höll på och ordnade så de skulle kunna anhöriginvandra. När han berättade om hur han hade svårt att sova och hur han längtade efter familjen och oroade sig för dem så blev det så nära och konkret. En ensam och vuxen man i Flen som tycker att Flen är Heaven on Earth men som det brister för i radio på lördag morgon vid frukost. Det han beskrev ser jag varje dag på jobbet men då är det vardag och dem de handlar om. Och för en sekund såg jag vidden av vad varje kille bär med sig. Sen blir jag såklart förbannad för ett tag. På att Sverige beviljar fler uppehållstillstånd för asylsökande från Irak än resten av att EU. På att man inte blir beviljad uppehållstillstånd i Sverige om man inte kan bevisa att man är personligt hotad. Och då räcker det inte med att tillhöra en hotad minoritet och att ens pappa och bror blivit mördade. Det räcker inte. Och på att en fjärdedel av irakierna är på flykt och de flesta hamnar i Syrien och Jordanien utan något som helst skyddsnät. På att det kriget kom till helt godtyckligt.

När jag ser på TV och ser nya konflikthärdar funderar jag på om det kommer märkas här. Kommer det snart finnas pojkar från Tchad här?

Och jag vill se filmer och dokumentärer om vardagsliv i Irak, Afghanistan och Somalia. Både om vardagen och om vad de som händer nu innebär. Hur ser det ut där de kommer från? Är det öken och palmer eller skog eller ängar? Är det platt eller berg? Är det många reklamskyltar på gatorna eller är allt brunt och grått? Vilka kläder har man och hur ser skolan ut? Jag vill se de små detaljerna i det stora sammanhanget. Fast ibland vill jag bara gå till jobbet, skoja med pojkarna och kollegorna och sen gå hem och tänka på snö och hyllor som jag aldrig får mig för att skruva upp.