Jon laddar upp inför VM

Utsikt från köksfönstret i morse när Frida ringde. Det regnar och är några grader varmt i Eksjö. Jag förstår att hon vill hälsa på.

Det är mycket som tyder på att det är ett VM på gång i stan. Intill jobbet är det ett vandrarhem och där har jag sett norrmän i norska landslagsöverdragsdräkter och med avlånga vadderade väskor på ryggarna. På stan smyger det omkring andra människor i kulörta färger och sponsortyglappar över hela kroppen. Nu på förmiddagen var det sex polisbilar på torget samtidigt. Dessutom hörde jag av andra att det dessutom cirkulerade bilar. I Österängsparken har man skrapat ihop en rejäl snöhög inför en gratisuppvisning med skotrar och skidor som ska hoppa. Och på torget är det förutom poliser en stor eeh hall (?) uppbyggd där det ska drickas öl till ljudet av lokala coverband.

Själv firade jag VM:s ankomst igår med att fastna framför SVT Play istället för att städa och dona inför syster Fridas ankomst imorgon. På SVT Play finns en hel del av de program som sänts senaste 30 dagarna samtidigt som det finns godbitar ur arkivet från längre tillbaks i tiden. Och jag hamnar i min gamla vanliga jag-ska-bara-spiral och tittar på intervjuer med Bodil Malmsten och Jonas Gardell från -86, tidiga intervjuer med sportstjärnor, Staffan och Bengt, Hajk med mera. Det tar liksom aldrig slut. Jag inns att jag tyckte att Stafan och Bengt var ett ett favoritprogram. Det jag fascineras över nu är att programmen är inspelade i en enda tagning. De surrar på oavbrutet om ljud i uppvärmda mässingsrör, bondgårdar, solceller elförbrukning och oljeutsläpp. Staffan är beskäftig och Bengt fnissar på. I första programmet som ligger ute har Staffan polkafrisyr - värt att se bara det. I ett program visar Staffan sin solcellsdrivna miniräknare och Bengt tycker det är otroligt. I ett program tre år senare visar Bengt sin solcellsdrivna miniräknare och Staffan tycker det är otroligt. För er som inte har något planerat i helgen eller i övrigt känner att ni har lite att göra så kan ni till exempel börja med den här lite galna farbrorhobbyn som visades upp i hajk: http://svt.se/play?a=531965

För att inte göra arbetskamrat Johan besviken ska jag också nämna dagens Jockspass. Vi är alltså ålagda att träna på Jocks, som verkar vara en sån där rikstäckande träningskedja, en gång i månaden, gemensamt, alla som jobbar på Kompassen. Det är vi på asylboendet, de på uppehållstillståndsboendet och de som jobbar med arbetsträning - som var de som från början var själva Kompassen. Av någon anledning är det sällan så många som är med och jag vet inte riktigt hur de som inte är med kommer undan. Jag och Johan - som i vanliga fall är ganska kloka och förståndiga människor - har intaget en skeptisk hållning, inte alls långt ifrån trulig högstadiekille. Men vi är ganska fogliga och gör det man säger åt oss. Idag var det något slags step-up-pass (Skrivihop-Enar?) med en ung kvinna som sa att det var första gången för henne och första gången för oss men det skulle nog gå bra. Det gick väl sådär. Jag la ribban lågt i vanlig ordning och pallrade inte upp pallen som jag tror kallas för step-up-bräda (Enar?) utan hade den i lägsta läget. I min outsägliga och truliga vishet tog jag samma skivstång som tjejerna och inte som farbröderna. Styva linan går jag på på andra ställen. Här är jag på bortaplan. Det började ganska lugnt om än lite fånigt med att trampa upp och ned på brädan och kicka hit och dit och göra singlar (göra singlar? det heter tydligen så på träningssvenska) och sen skulle alla gå ett varv runt brädan och då kändes det som fågeldansen och då var det som bäst. Sen kom den ena nya rörelsen efter den andra och efter ett tag sa hon en rörelse som vi gjort tidigare men gjorde själv en annan som vi kunde göra om vi ville. Jag var i de lägena aldrig i stånd att fatta beslut utan hamnade som bäst någonstans mittemellan men mer ofta blev jag stillastående och väntade in något jag skulle förstå. Då någon gång räknade hon med att vi lärt oss allt utantill och blev tyst och vi skulle liksom bara se vad hon gjorde och hänga på och ta i från tårna. Då skrek jag. Och Johan svor och började till slut göra egna rörelser. Har ni kul? Vad duktiga ni är! Vad bra ni tar i! Sa träningskvinnan samtidigt som vi fladdrade runt varsin plastpall till eurodiscoversioner av Europe och andra.

Arbetslivet är så märkligt. Igår fick jag lyfta upp en dödsförtvivlad gråtande pojke, barfota och i inomhuskläder som låg i en snödriva med ansiktet halvt nerkört i snön utan tecken på att registrera kylan och lotsa in honom. Och idag det här. Det är inte det att jag är emot friskvård. Det är en god tanke. Men jag vill gärna ha möjlighet att vara lite social med mina arbetskamrater när jag gör det. Nu står var och för sig själv och gör sitt bästa för att hänga med utan möjlighet att prata eftersom det kommenderas ut instruktioner hela tiden och det spelas musik som inte direkt svänger. Åka skidor, gå en fånig tipspromenad, volleyboll eller nåt vore mer min melodi. Här kan man läsa mer träningsgnäll. Jag ska fortsätta med riktig träning för morske män, snöskottning.