Full fart

Det har rullat på i en och en halv vecka nu. Det har varit:

• VM i skidskytte i stan.
• Och tyskar, norrmän och ryssar på stan.
• 90-årskalas för morfar hemma hos oss.
• Besök av syster Frida med familj.
• Det årliga besöket av Tomas och Carina (inte par).
• Skoterhoppning, ljusspel på Rådhuset, isskulpterande och en massa små gratispryttlar att vinna i samband med VM. Och ljusspelet sen. Jag har sett det fyra-fem gånger i olika väder och det var så ballt och så oväntat. Jag har aldrig tänkt att man kan göra så.
• World Rythm Fest där Emma Härdelin överraskade med att sjunga ihop med två jazzmusiker. Mer folkmusik än jazz och särskilt kul när musikerna spelade xylofon så att det lät som ett positiv och hon sjung fort, gällt och svajigt med mycket darr så att det lät som en 78-varvare.
• Genrep på en söt liten barnteaterföreställning med Cecilia Person, Lasse Sörlin och Emma Härdelin.
• 4 dagar med en 1,5-åring som lägger ned hela sin själ på att undersöka och testa världen. I brist på ord och begrepp kallade han månen för pippi och det fick också Petra heta för att göra allt lite enklare.
• Helt OK att gå på stan i lustiga hattar, koskällor och bjällror. Och flaggor. Norska flaggor. Överallt norska flaggor, mössor, bilar.
• Bröderna Lindqvist på VM. De drog av Viggen före en tävling. Sen dök Folke Lindqvist upp med ett after ski band och spelade mer som lät som Nygammalt. Gammtjo is back.
• Klassisk musik på VM. Under skjutdelen spelade man klassisk musik.
• Folk i landslagskläder här och där. Men skidskytte har kanske inte de för mig mest kända ansiktena.
• André Pops och Magda i folkvimlet i alla fall.
  
• Iron Maiden, Rammstein mm i Badhusparken där barn lekte i snöborgen, åkte skridsko och kana. Pensionärer stannade till och såg på samtidigt som kvällsdiset och kylen la sig över sjön när solen precis gått ned bakom Frösön. Till tonerna av Run to the Hills.
  
• Toktrångt på själva VM. Arrangörerna hade lyckats med mycket, men inte med att dimensionera gångvägar och broar efter besökarantalet.
  
• Ville Roempke som läste dikter och spelade olika instrument på en mycket liten scen, Eremitens koja på 8 kvm. Vi var tolv personer därinne som värmde oss och jag blev helt glad i hjärtat av att han blev så glad när jag önskade en dikt jag hört han läsa förut.

Med mera med mera.

Vi avslutar med en idolbild som Tomas Gunnarson tog. Självklart sköt jag fullt. Notera de beundrande tindrande ögonen. Klicka om ni vill ha en större bild - kanske något att ha till bakgrund på skrivbordet?

Jon laddar upp inför VM

Utsikt från köksfönstret i morse när Frida ringde. Det regnar och är några grader varmt i Eksjö. Jag förstår att hon vill hälsa på.

Det är mycket som tyder på att det är ett VM på gång i stan. Intill jobbet är det ett vandrarhem och där har jag sett norrmän i norska landslagsöverdragsdräkter och med avlånga vadderade väskor på ryggarna. På stan smyger det omkring andra människor i kulörta färger och sponsortyglappar över hela kroppen. Nu på förmiddagen var det sex polisbilar på torget samtidigt. Dessutom hörde jag av andra att det dessutom cirkulerade bilar. I Österängsparken har man skrapat ihop en rejäl snöhög inför en gratisuppvisning med skotrar och skidor som ska hoppa. Och på torget är det förutom poliser en stor eeh hall (?) uppbyggd där det ska drickas öl till ljudet av lokala coverband.

Själv firade jag VM:s ankomst igår med att fastna framför SVT Play istället för att städa och dona inför syster Fridas ankomst imorgon. På SVT Play finns en hel del av de program som sänts senaste 30 dagarna samtidigt som det finns godbitar ur arkivet från längre tillbaks i tiden. Och jag hamnar i min gamla vanliga jag-ska-bara-spiral och tittar på intervjuer med Bodil Malmsten och Jonas Gardell från -86, tidiga intervjuer med sportstjärnor, Staffan och Bengt, Hajk med mera. Det tar liksom aldrig slut. Jag inns att jag tyckte att Stafan och Bengt var ett ett favoritprogram. Det jag fascineras över nu är att programmen är inspelade i en enda tagning. De surrar på oavbrutet om ljud i uppvärmda mässingsrör, bondgårdar, solceller elförbrukning och oljeutsläpp. Staffan är beskäftig och Bengt fnissar på. I första programmet som ligger ute har Staffan polkafrisyr - värt att se bara det. I ett program visar Staffan sin solcellsdrivna miniräknare och Bengt tycker det är otroligt. I ett program tre år senare visar Bengt sin solcellsdrivna miniräknare och Staffan tycker det är otroligt. För er som inte har något planerat i helgen eller i övrigt känner att ni har lite att göra så kan ni till exempel börja med den här lite galna farbrorhobbyn som visades upp i hajk: http://svt.se/play?a=531965

För att inte göra arbetskamrat Johan besviken ska jag också nämna dagens Jockspass. Vi är alltså ålagda att träna på Jocks, som verkar vara en sån där rikstäckande träningskedja, en gång i månaden, gemensamt, alla som jobbar på Kompassen. Det är vi på asylboendet, de på uppehållstillståndsboendet och de som jobbar med arbetsträning - som var de som från början var själva Kompassen. Av någon anledning är det sällan så många som är med och jag vet inte riktigt hur de som inte är med kommer undan. Jag och Johan - som i vanliga fall är ganska kloka och förståndiga människor - har intaget en skeptisk hållning, inte alls långt ifrån trulig högstadiekille. Men vi är ganska fogliga och gör det man säger åt oss. Idag var det något slags step-up-pass (Skrivihop-Enar?) med en ung kvinna som sa att det var första gången för henne och första gången för oss men det skulle nog gå bra. Det gick väl sådär. Jag la ribban lågt i vanlig ordning och pallrade inte upp pallen som jag tror kallas för step-up-bräda (Enar?) utan hade den i lägsta läget. I min outsägliga och truliga vishet tog jag samma skivstång som tjejerna och inte som farbröderna. Styva linan går jag på på andra ställen. Här är jag på bortaplan. Det började ganska lugnt om än lite fånigt med att trampa upp och ned på brädan och kicka hit och dit och göra singlar (göra singlar? det heter tydligen så på träningssvenska) och sen skulle alla gå ett varv runt brädan och då kändes det som fågeldansen och då var det som bäst. Sen kom den ena nya rörelsen efter den andra och efter ett tag sa hon en rörelse som vi gjort tidigare men gjorde själv en annan som vi kunde göra om vi ville. Jag var i de lägena aldrig i stånd att fatta beslut utan hamnade som bäst någonstans mittemellan men mer ofta blev jag stillastående och väntade in något jag skulle förstå. Då någon gång räknade hon med att vi lärt oss allt utantill och blev tyst och vi skulle liksom bara se vad hon gjorde och hänga på och ta i från tårna. Då skrek jag. Och Johan svor och började till slut göra egna rörelser. Har ni kul? Vad duktiga ni är! Vad bra ni tar i! Sa träningskvinnan samtidigt som vi fladdrade runt varsin plastpall till eurodiscoversioner av Europe och andra.

Arbetslivet är så märkligt. Igår fick jag lyfta upp en dödsförtvivlad gråtande pojke, barfota och i inomhuskläder som låg i en snödriva med ansiktet halvt nerkört i snön utan tecken på att registrera kylan och lotsa in honom. Och idag det här. Det är inte det att jag är emot friskvård. Det är en god tanke. Men jag vill gärna ha möjlighet att vara lite social med mina arbetskamrater när jag gör det. Nu står var och för sig själv och gör sitt bästa för att hänga med utan möjlighet att prata eftersom det kommenderas ut instruktioner hela tiden och det spelas musik som inte direkt svänger. Åka skidor, gå en fånig tipspromenad, volleyboll eller nåt vore mer min melodi. Här kan man läsa mer träningsgnäll. Jag ska fortsätta med riktig träning för morske män, snöskottning.

Hemma från festivalen

Trött, trött, trött. Igår genomled jag ett fyratimmars halvårsmöte efter att ha sovit två timmar natten innan och kanske fyra timmar natten före det. Natten innan åkte jag nattåg efter att ha jobbat 28 timmar i rad. Natten som var åkte jag återigen nattåg. Snart ska jag på jobbet.

• Festivalen bara fortsätter att öka. 400 fler dagsbesök i år än förra året. Det var fler besökare på fredagen än hela första festivalen. 15 lag deltog i Studentspelmanslags-VM mot fyra första året.
• Om ni spelar tramporgel, sitt inte med ändan mot publiken som Sofia Karlasson. Hela kroppen och mest stjärten jobbade på och vikade fram och tillbaka på ett lite utvecklingsstört och krampaktigt sätt.
• Hoven Droven + Bo Lyckligs Gammeldansorkester (HD spelar gammeldans) spelade nästan 5 timmar under festivalen. Jens Comén hade bokstavligt talat blodiga fingrar efteråt.
• Men tidningarna skriver mindre och mindre. Årets reportage i Corren påminner om när lokaltidningarna här bevakar en loppmarknad i Överberg. Snabbt in och snabbt ut. Några bilder och prat med några besökare.
• Det betyder inte att jag slutat att glatt dyka upp i olika medier. Blev intevjuad av Kanal Lokal på fredagen, tillsammans med Petra intervjuad av Folke i P2 samt uppringd av Corren som frågade om VM-resultaten.
• Festivalen har blivit en stor social grej. Dels dyker det upp folk som bor i Linköpingstrakten som håller på mer eller mindre med dans och musik. Dels dyker det upp folk från studietiden som gillar att det är festival, dels dyker det upp en hel del som bodde i Linköping när vi gjorde det och som åker tillbaka till festivalen och dels är det alla andra som man är bekant med inom genren av olika anledningar.
• Nu kostar det 20 kronor extra att betala bussbiljetten på bussen i Linköping, sammanlagt 40 kronor. Det är delvis mitt fel. Jag jobbade som tidsstudieman och satt på två busslinjer hela dagarna i en par tre veckor och klockade när bussen stannade, när folk klivit på och när folk klivit av och hur lång tid det tog att köpa biljetter, samt räknade hur många som klev av bussen. Jag fick aldrig se några resultat. Men det verkar som att en slutsats var att det tog för lång tid när folk betalade biljetten på bussen.
• Folkets Park. Stället är rakt igenom sunkigt och verkar senast ha varit renoverat på 70-talet. Personalen är överlag befriade från onödiga leenden och ursäkter. Max två brödskivor till maten osv. Förra året var osalt kålpudding en av rätterna på menyn. Hela stället har någon slags öststatscharm som både förhöjer och drar ned festivalen.
• Som alltid avslutade vi helgen med ett besök hos Sara och Fredrik. Det är så skönt att få allt på lite avstånd och avdomnad av intryck och trötthet hänga med dem några timmar innan tåget går. Behagligt och helt OK att somna ifrån några minuter. Sen förra året hade de skaffat charmigt radhus, charmig hund och Sara hade skaffat körkort och körde på ett charmigt ursäkta-jag-har-nyss-tagit-körkortsätt sådär som man gör i början. Å jo, dottern Eva var också charmig och väldigt blyg.
• Igår och idag är det ett år sen vi förlovade oss. Igår var det ett år sedan för det var söndagen efter festivalen. Idag är det ett år sen för det var den 15 oktober. Idag åker Petra till Stockholm med nya jobbet. Vi firar när vi hinner.

Jag kan väl också skriva VM-krönika

Och det är VM i att åka skidor på tvären och lokaltidningarna håller på att gå bananas för att det händer något i Länet. Här uttalas länet med stort l och alla tänker på länets bästa. Tanken på att bli ihopslagen med Västernorrland är både Mordor och Voldemort på samma gång. I alla fall så händer nåt i länet och alla står på tårna för att få vara med. Skärvången hoppas på att få sälja mer ost. Ragunda kommun hoppas på fler turister och samerna skulle vilja synas mer än de gör (grattis på nationaldagen, samerna). Kuddarna som delas ut på prisutdelningen är sydda av en samekvinna från Funäsdalen och är av renskinn från innanlåren på renar och lite påminner det om när Kim Jong Il fick en kudde med bara nackfjädrar från kungssångare eller nåt. Det var det finaste vi kunde hitta på i Länet. Hoppas pristagarna som står där mellan Bauhaus och Carlsbergreklamen och Åreloggorna kompade av skvalmusik före och efter nationalsången tycker att de är fina. Kuddarna känns lite malplacerade i sammanhanget och jag undrar lite om de hårar lika mycket som de renskinn jag råkat ut för gör.

Förutom lokalpress och riksmedia så märks VM här i Östersund mest på att varje gång man är på stan möter man minst en polisbil. Så är det inte annars. VMpoliserna bor i Östersund men är inte alls lika många som under Natomötet för snart två år sedan då det var fler poliser än demonstranter och man på stan kunde se flanerande, promenerande, ridande och cyklande poliser och piketbilar fulla med poliser. De har visst aldrig tagits så många knarkare i Östersund som då. Det var de enda de kunde göra förutom att äta glass och låta barn klappa hästarna.

Men jag blev glad när Anja vann, för hon verkade så glad. Det verkade vara så viktigt för henne. Jag har väldigt svårt att se hur folk kan vara elitidrottare. Man har en gång om året på sig när det verkligen gäller i ganska många sporter. Om man missar då så är det ett år till någon bryr sig och i vissa sporter är det fyra år mellan varje gång det är viktigt. Hur kan någon vilja ha ett så prestations/turberoende liv? Och i varje sport så är de flesta i eliten ändå en slags medelmåttor typ som Patrik Järbyn som alltid tror att han ska vinna men aldrig gör det. Å andra sidan kanske det är roligare att åka skidor och vara halvbra än att köra traktor eller konsulta och vara halvbra.