Jordå. Vi lever och har hälsan.

• Och det är fantastiskt med en pojke som ler - ibland bara för att man tittar på honom.
• Det är fantastiskt när han fastnar med handen i mobilen som hänger ovanför honom och han fascineras av att det rör sig och pinglar.
• Och när han, igår eller i söndags, precis upptäckt sin högernäve och håller den ganska still framför ögonen och stirrar stint på den samtidigt som vänsterhanden förblir fladdrandes och oupptäckt.
• Eller när han sover tre timmar i sträck för att jag gått en sväng med barnvagnen och han fortsätter sova av bara farten och jag hinner göra annat samtidigt som jag har uppsikt över honom.
• Och det är fascinerande hur vissa dagar bara försvinner utan att jag gjort något vettigt och ändå på något vis tyckt att jag har fullt upp.
• Och vad vi fastnar framför allehanda skidsport. Jag får känslan av att det inte varit såhär mycket skidor på TV sen Stenmark, Wassberg och Svan sin tid i pist och spår. Eller så beror det på att jag ser mer på TV på helgerna nu än förut.
  

Annars då? Tja. Det är inte så mycket annars. Jobbet och det kan jag ju inte berätta så mycket om mer än att det är ganska kul att jobba nu. Det känns som vi har medvind och är på rätt väg även om vi såklart har långt att nå innan vi är där vi vill vara. Och som besöksmål har jag och Petra verkligen ökat i attraktivitet. Det är mycket länge sen - om någonsin - som vi fått såhär många besök. Och det är riktigt kul. Vi är sociala hemmavid samtidigt som vi uppdateras på vad som händer bland vänner och fränder.

Vardagsedge

Känner mig helt vild och crazy när jag vågar mig på en första bussresa med Olov. Petra är inte med. Kalla mig gärna galen men här ser ni en som ständigt är på jakt efter nya tokigheter.

Hårt liv

Pimpling, skidåkning och sen gräva snökojor på kvällen efter maten. Vissa dagar på jobbet går minst sagt an. Jag firar sportlov fast jag jobbar. Vi övernattar mellan Åre och Norge. Imorgon ska vi hyra snöskor och gå upp på ett eller annat fjäll kring Storulvån om vädret tillåter. Jag tror jag kan stå ut med det.

Raskar över isen

När snösvängen kanske inte sviker, men väl inte hinner med för det snöar mer eller mindre nästan varje dag, då får man - bokstavligt - hitta andra vägar för att inte bryta kontraktet med kommunen. Jag har ju skrivit på ett kontrakt om att minst 60% av mina jobbresor ska gå på cykel. Men när det är flera cm snö på cykelbanan mest varje dag så är det lite tungt att cykla de nästan 1,5 milen tur och retur varje arbetsdag. Jag tar bilen ibland och har även hittat tillbaka till bussen som känns lyxigast. För att orka cykla och inte bara tänka på att det går tungt och att jag är trött så lyssnar jag på ljudböcker när jag cyklar. Ljudböcker har tidigare varit i princip omöjliga för mig. Att bara sitta och lyssna på dem går nästan inte. Jag har försökt ibland när jag målat väggar eller möbler och det har gått någorlunda, men nu är jag i ljudboksheaven och lyssnar inte bara när jag cyklar utan på bussen - funkar utmärkt, vid snöskottning, städning (går inte när Petra vill vara social samtidigt), och när jag går med barnvagnen. På sistone har jag avverkat två Anne Holt-böcker från 90-talet och många ovidkommande detaljer blir det och det tar lång tid innan böckerna hittar sin nerv - för den finns där långt in. Nu lyssnar jag på en annan norsk författare - Jo Nesbö och hans Hodejegerne - på norska alltså. Och den är helt fantastisk berättarglädje för, ehrm, pengarna. Jag är helt till mig och det gör lite ont att ta ur lurarna när jag kommer till jobbet. Men det ger verkligen en bra start på dagen. Just det jag. Jag har börjat ta skridskobanan till jobbet. Förutom slänten genom kolonilotterna och nedanför järnvägen som absolut inte är någon cykelväg och knappt en gångstig på vintern så har vägen bjudit på fina vyer. Av någon anledning har världen en annan lyster i samband med solens upp- och nedgång. Ja ljuset ja. Lika välkommet i år igen.

Det ligger en tunna hinna snö på banan - inga andra spår än mitt och skuggan är låång.

Dimma och sol över sjön och jag är nyss omåkt av en frostig skridskoåkare.

Vallsundsbron och här har några åkt innan och det är både Sagan om ringen och Transsylvanien.

Man behöver inte vara Wassberg eller polarfarare för att vara frostig. Det är -10 och fuktig dimma och julklappsbuffen skyddar öronsnibbarna som jag förfusit en gång i vinter. Och ögonbrynen skvallrar mer än vanligt om att jag håller på bli en mogen man.

Samma bro drygt ca 9 timmar senare.

Solen går ned och når nästan Oviksfjällen samtidigt som jag gör helg.