Raskar över isen

När snösvängen kanske inte sviker, men väl inte hinner med för det snöar mer eller mindre nästan varje dag, då får man - bokstavligt - hitta andra vägar för att inte bryta kontraktet med kommunen. Jag har ju skrivit på ett kontrakt om att minst 60% av mina jobbresor ska gå på cykel. Men när det är flera cm snö på cykelbanan mest varje dag så är det lite tungt att cykla de nästan 1,5 milen tur och retur varje arbetsdag. Jag tar bilen ibland och har även hittat tillbaka till bussen som känns lyxigast. För att orka cykla och inte bara tänka på att det går tungt och att jag är trött så lyssnar jag på ljudböcker när jag cyklar. Ljudböcker har tidigare varit i princip omöjliga för mig. Att bara sitta och lyssna på dem går nästan inte. Jag har försökt ibland när jag målat väggar eller möbler och det har gått någorlunda, men nu är jag i ljudboksheaven och lyssnar inte bara när jag cyklar utan på bussen - funkar utmärkt, vid snöskottning, städning (går inte när Petra vill vara social samtidigt), och när jag går med barnvagnen. På sistone har jag avverkat två Anne Holt-böcker från 90-talet och många ovidkommande detaljer blir det och det tar lång tid innan böckerna hittar sin nerv - för den finns där långt in. Nu lyssnar jag på en annan norsk författare - Jo Nesbö och hans Hodejegerne - på norska alltså. Och den är helt fantastisk berättarglädje för, ehrm, pengarna. Jag är helt till mig och det gör lite ont att ta ur lurarna när jag kommer till jobbet. Men det ger verkligen en bra start på dagen. Just det jag. Jag har börjat ta skridskobanan till jobbet. Förutom slänten genom kolonilotterna och nedanför järnvägen som absolut inte är någon cykelväg och knappt en gångstig på vintern så har vägen bjudit på fina vyer. Av någon anledning har världen en annan lyster i samband med solens upp- och nedgång. Ja ljuset ja. Lika välkommet i år igen.

Det ligger en tunna hinna snö på banan - inga andra spår än mitt och skuggan är låång.

Dimma och sol över sjön och jag är nyss omåkt av en frostig skridskoåkare.

Vallsundsbron och här har några åkt innan och det är både Sagan om ringen och Transsylvanien.

Man behöver inte vara Wassberg eller polarfarare för att vara frostig. Det är -10 och fuktig dimma och julklappsbuffen skyddar öronsnibbarna som jag förfusit en gång i vinter. Och ögonbrynen skvallrar mer än vanligt om att jag håller på bli en mogen man.

Samma bro drygt ca 9 timmar senare.

Solen går ned och når nästan Oviksfjällen samtidigt som jag gör helg.