Skoterspotting i Bakvattnet

Vi tog en tur mot områdets vintermetropoler. En biltur. Fem vuxna i en bil som nöjesåker för att titta på omgivningarna. Det är sånt som jag gjorde med morfar när han ville hitta på något när jag var barn. Häggsjövik (inte vintermetropol), Bakvattnet och Åkersjön. Bakvattnet bidrog med sitt ortsnamn till en dramaserien Radioskugga på SVT med Figge Norling i huvudrollen. Som vanligt lyckades jag inte se alla avsnitt.

Bakvattnet kändes väldigt mycket Pistvakt. Liftanläggning i Åkersjön också. Bakvattnet gjorde att Ljungdalen känns som en fjällmetropol.

Macken/kiosken/liftkortsstället har öppet mellan 18-20. Det är då man tankar.

Cosy i Bakvattnet. En riktig husvagn har ett förtält av trä och parabol.

Skoterspotting. Jens hör hur många cylindrar en skoter har på 400 meter. Jag hör om den går tungt.

Andra skidanläggningar/orter som känns väldigt mycket pistvakt:

Torkilstöten i Ljungdalen.
Skärsjövålen mellan Hede och norska gränsen.
Vargen på Vemdalsskalet (Alltså inte Skistaranläggningen utan den som ligger utslängd lite bredvid. Barnfamiljsalternativet.).

Pensionat Skärvången

Sitter vid granen i gillestugan på Näset i Skärvången. 7 personer och en labrador i en enslig, men ack så stor stuga på över 400 kvadrat några kilometer från själva byn och utan någon granne inom synhåll. Dagar med sen frukost, grötlunch och sen middag. På grund av den konstiga snön och isflaken som flyter förbi har vi varken åkt skidor eller åkt skridskor. Istället promenerar vi en dryg timma mitt på dagen. På kvällarna ser vi film som projiceras på en vägg. Om alla pratade brittisk engelska kunde man kallt räkna med att någon skulle bli mördad en kulen natt och alla skulle gå omkring och misstänka alla och detektiven i kavaj och med trassligt familjeliv skulle komma och nysta upp de flesta lösa trådarna bestående av gamla arv, kärleksaffärer, trampade tår, uppväxttrauman och annat som vi skulle försöka hålla dolt men inte riktigt lyckas. Men nu är vi i norra Jämtland och vi gör inte sånt och det finns ingen plommonmarmeladsförpackningsindustri eller anrik pumpapajsfabrik eller ens ett litet slott att ärva. På sin höjd en niondel i huset, som i sig är taxerat till vad en toalett i Skarpnäck kostar utan golvvärme. Så jag sover gott om natten med en sprakande eld i en gammal emaljerad Husqvarnaspis.

När juldagsmorgon regnar

Pappa lägger in resmål på sin nya GPS-navigator. Jag läste lite i mammas nya bok - Bodil Malmstens bloggbok. Om jag en gång blir berömd författare ska jag passa på och ge ut en bok med urval från bloggen. Fint omramat med fint omslag. Med bilder från bloggen. Fast de flesta av bilderna jag använder är snodda.

Emil sover. Det är lillebror och han har en liten härjedalsturné. Imorse sjöng han i Linsell och Älvros. Imorgon sjunger han i Glöte och Ytterberg. Julottor. Än sjunger han ute i marginalen. I avfolkningens ytterområden. Men Svenska kyrkan betalar, fast utan OB-ersättning trots att det är okristligt tidigt.

Mamma och pappa var uppe i ottan och var på plats i Linsell redan klockan sex. Jag och morfar låg och drog oss och anlände till Älvros tio i åtta. Nya kyrkan. Enligt Emil var vi 31 stycken där. Jag räknade 98 tända ljus och då räknade jag ändå inte den där ringgloben längst bak i kyrkan med ljus. Svenska kyrkan tände alltså 3,2 ljus per besökare i Älvros. Jag vet iinte om det betyder något. Längst fram i kyrkan står det två nakna statyer. Jag antar att det är Adam och Eva. Adam har skepparkrans. Eva tänker jag inte kommentera. Men kyrkan är fin trots att det inte är den mer kända Älvros gamla kyrka med moln i taket.

Jag är trött. Jag har varit trött varje dag sedan sista arbetsdagen före jul, i onsdags. Snart ska jag åka till Skärvången där det fortfarande finns snö. Mycket hård snö. Tyvärr blåste sjön upp natten mot julafton så det lär inte bli något skridskoåkande. Men det ska inte bli så mycket aktiviteter. Läsa och se på film. Äta Skärvångenost och tunnbröd. Just nu läser jag den femte Harry Potterboken. Hittills har jag inte riktigt kommit in i den. De fyra första böckerna läste jag för fem-sex år sedan i ett nafs. Kampen mot Voldemort i den fjärde boken kanske är det mest spännande jag någonsin läst. Jag satt och hoppade i sängen.

Ute lyser gräsmattan grön. Det snöade lite i morse. Sen regnade det. Och jag tyckte det var eländigt julen -88 tror jag det var. Det hade varit plusgrader länge och snön var brun av framtinat torvdamm. Jag och Emil åkte spark på myrarna bortanför Sandtjärn. Myrarna och tjärnarna var myrvattensgula och det var plusgrader. Vi sladdade med sparken och vintern blev inte så kall och snörik som jag hoppades när Hasse Krig kom från Stockholmstrakten (Eskilstuna - allt söderut som inte var Skåne var Stockholm) och jag ville att han skulle få uppleva en riktig vinter. I och med att Hasse Krig flyttade till Sveg tog de riktiga vintrarna slut. Det kom aldrig lika mycket snö och det blev aldrig lika kallt efter det.

Det är väldigt mycket jul att vara fyra generationer som firar tillsammans. Det kanske är därför jag är trött. Jag måste passa på att prata med mormor de stunder hon är någorlunda klar. Jag måste passa på att bära på Lill-Erik för snart är han stor och vill hellre springa runt. Mormor pratade om sin mormor som var från Värmland. Klara. De sista åren längtade hon hem till Ämtervik, om det nu var västra eller östra. Jag har bekanta i Västra Ämtervik och en till cirkel sluts. Morfars mormor var från Trondheimstrakten. Så det är inget nytt att folk flyttar.

Så. God jul eller god fortsättning om det nu är idag man börjar säga det. Jag vet inte riktigt när man anses börjar fortsätta. Men jag försöker i alla fall vara artig.

Årets mörkaste dag

Och det var årets mörkaste dag, men vi märkte det inte för det var ändå mörkt utan någon snö men det blev i all fall kallgrader på eftermiddagen. Då kom kusin Pär med för att hjälpa till med julklappslogistiken. Hans ungdomssyndsBMW som han precis lagat för dyra pengar för att sälja så snabbt som möjligt pajade igen på väg ut till Torvalla men Pär lovade att inte vara bitter eftersom han får nog av bitterhet från sin ende arbetskamrat och tillika stugkompis som är bitter morgon, middag och kväll.

Och idag, på väg till Sveg, kryssade vi mellan regnskurar, självaste regnbågen, sjöar med och utan is över fält, genom skogar och mellan berg. Och solen som bara knappt kommer upp och lyser rakt i ögonen. Och tack vare solen blev det på nåt vis vackert ändå. När vi närmade oss Åsarna och kom närmare Härjedalen så var de frost i träden och särskilt på myrarna som låg i skuggan.

Och syskonbarnet Lill-Erik har blivit nästan dubbelt så stor som när han föddes. Just nu går han igång på handpruttar (det är inte roligt utan mer spännande), ringar och någorlunda bekanta människor. När jag härmade en rap blev han däremot helt förskräckt som om det var ett lejonvrål han hörde. Vi tar alltså inte svängarna alltför mycket än så länge.

Men Sveg är sig likt och ändå inte. Affärerna flyttas runt, läggs ned och det startas nya. Det skiljer sig inte från andra orter, men ändå. Nu bor Polisen där SAS bodde där jag en gång köpte glass på Konsum i bar överkropp för att sen bada nere på bassen (aka bassängen) fast först efter en halvtimme eller en timme eller ibland till och med två timmar för att inte få kramp och då enligt en gammal urban legend inte kunna simma och dö. Och Erna var badvakt men i somras rev de bassängen för att bygga badhuset som aldrig blev byggt när jag bodde här eller ens när lillebror bodde här. För bygden behöver ett badhus för att locka turister säger de. Å fan, säger de i västra Härjedalen där nästan all utveckling sker kring och tack vare turism och där är man jävligt sur för att Hedebanan sprängdes i en flygövning som kostade lika mycket som det skulle ha kostat att hålla den igång i tio år till och för att flygplatsen som trafikeras ligger i Sveg och inte i Hede och för att det nu ska byggas simhall i Sveg. Och man är sur på sursvegarna och torvfabriken och Sykes för att det alltid ska satsas i Sveg. Sveg är som ett Härjedalens eget Bryssel eller Stockholm och centralorter där makten sitter ska man bara hata. Alla svegare jag träffat som pluggat i Sundsvall är alla lika förvånade över att Sundsvall är en trevlig stad och att folk som bor där är trevliga trots att det var skogspatroner från Sundsvall som lurade av folk deras skogar med sprit och gjorde folk till nästan livegna skogsarbetare. Men nu är det mat. Strax.

Lördagens roadkill: ekorrar

Åkte bil från Östersund till Funäsdalen i lördags. Siktade mer eller mindre döda ekorrar i Brånan, Klövsjö och i backarna upp mot Storhogna från Klövsjöhållet. Vad är det som orsakar detta? Slumpen? Vädret? Den nya regeringen? Eller har rörelsen Squirrel Defamation League, som jag googlade fram, spridits till Sverige?

Mvh Tacksam för svar.

Folkdanssverige.

Word dansar inte polska.

Viktor

Och Viktor, som jag både gick Skrivarlinjen med i Gävle och läste samma skrivkurs med i Umeå debuterar i vår, läser jag. Ibland har jag fattat vad han skriver om. En gång, i början, trodde jag att en dikt handlade om en SAAB-reklam, och det var ju helt fel förstås. Men han har en fantastisk talang för ordvitsar även om han för det mesta döljer det väl. Dessutom är han redaktör för Ett lysande namn och var med i Debut 2006. Jag lyfter på hatten.

Ordning och reda på Lucia

På Familjecentralen i Sveg är det ordning och reda på både könsroller och etnicitet. Flickorna är tärnor, pojkarna är tomtar och hon med konstigt namn är pepparkaksgumma.

Julklappar, omlevande, en församling och nio drottningar

Jag sitter och försöker skriva önskelista. Det går inte så bra. Jag har hittills kommit på joggingbyxor eftersom de jag har är från när jag gick i sjuan och en skidhjälm. Jag kan inte komma på vad jag kan tänkas behöva som är i julklappsprisklassen. Kanske en ny mössa då. Och jag vill inte önska något som jag inte riktigt vet om jag vill ha. De roligaste klapparna är de som jag själv inte vetat att jag vill ha men är helt rätt. När givaren tänkt ett steg längre än vad jag lyckats.

Igår läste jag ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. En schysst bok om vad som händer när de som dött senaste två månaderna vaknar upp. Det roliga är att boken är så realistisk. Det är på det viset ganska mycket science fiction över boken eftersom hela samhället försöker anpassa sig efter nya förutsättningar. Vad ska man göra av de odöda (eller omlevande som blir den politiskt korrekta termen - bara en sån sak)? Hur fungerar de? Vad säger regeringen?

Före det läste jag Solstorm av Åsa Larsson som utspelar sig i Kiruna där det skett ett mord i en stor församling på uppgång. Förutom själva deckarhistorien med den återvändande juristen som ovilligt får lösa gåtan så är miljön med ständig kyla, kalla bilar, blåst och mycket snö en stor behållning. Det finns för få böcker med riktigt vinterväder, skrivna av författare som faktiskt vet vad det är.

Och igår såg jag Nine queens på TV:n. En argentinsk film där alla överlistar varandra och två småtjuvar gör en mycket större kupp än de själva trott att de skulle göra. Hade filmen varit amerikansk med typ Brad Pitt och Kevin Spacey hade det varit en sån film som de flesta sett förr eller senare. Smart och snygg och oväntad ända tills strax före slutet. Smart på samma sätt som Ocean's eleven men med mindre medel. Jag vill se fler bra filmer från länder jag inte vet något om. Just Argentina hade Joel som jag var granne med i Gävle spelat teater i. Han satte upp en pjäs i Gävle som var skriven av en argentinsk författare och regissör han kände. Jag såg genrepet och fattade inte så mycket. Inte heller på premiären fattade jag så mycket, men lite mer och det var liksom festligt att gå på teater och se det en kompis satt upp. Författaren besökte premiären, influgen från Tyskland där han jobbade. Efteråt var det mat och vi skulle snacka om pjäsen och jag drogs på något sätt in i diskussionen och kände mig lite som Stig-Helmer i sammanhanget. I alla fall lärde jag mig att mycket av argentinsk teater och film handlar om att man inte kan lita på någon eftersom alla lurar alla. Efter de kriser som landet gått igenom är det helt enkelt så. Fattade jag det som.

Julmust - problemet med mångfald

Ok, jag har tjatat lite om julmust. Hittills har jag inte sett favoriten. Både Fredrik och Enar rapporterar att de sett favoriten även om Fredrik inte var så imponerad. När jag går in på Vasa Bryggeriers hemsida har de två sorters julmust som inte är den som jag menar. Min favorit är inte ens med i produktsortimentet. Däremot är den med i Flashgrafiken. Vad menas? Jag förtydligar nedan och visar vilken som är favoriten.

Fel must.

Fel must.

Rätt must.

Tomtar i november

Alltså, hallå. Jag läste i Marias blogg och blev lite sur på alla julkonservativa. Hon och de som kommenterar upprör sig över folk som julpyntar tidigare än 23 december. Att advent ska vara en väntan på Jesu födelse.

Julfirandet och andra traditioner är inte av Gud givet. Att elda ljus och käka god mat lär vi ha gjort hur länge som helst. När vi kristnades kom man på att Jesu födelse skulle vara anledningen till julfirandet och flyttade hans födelsedatum cirka en månad för att passa in med de ursprungliga traditionerna. Seden att skicka in en gran i stugvärmen kom från tyskarna kring 1900. Luciafirandet uppfanns av en veckotidning, helt säkert för att få sälja mer tidningar. Tomten är en korsning av gårdstomtar och Santa Claus och också en nittonhundratalskonstruktion. Att ösa presenter över varandra för att julhandeln ska slå rekord varje år kom säkert igång på 50-talet eller nåt. Innan dess fick barnen ett par skidor att dela på vart fjärde år. Julfirandet som det ser ut idag är inte av Gud givet. Det är en sociokulturell konstruktion präglad av vår kultur och historia och det som anses vara korrekt.

Därför blir jag lite sur när andra stör sig på att folk pyntar tidigare än dagen före julafton. Låt folk pynta och fira jul som de vill. Traditionerna förändras hela tiden. Här i Torvalla åker det upp plasttomtar, halmbockar, ljuslyktor och blinkande blå ljusslingor någon gång i november och jag bara diggar white trash. På något vis verkar det som att underklassen fattar galoppen först. De sväljer Halloween med hull och hår och medelklassen förfasar sig. Om 30 år kommer halloween vara lika självklart för alla som jultomtar på julafton. Och då kommer alla att fira. Och alla vill ha plasttomtar och blinkande blå ljusslingor. Fast i och för sig är väl traditionen att klaga på alla som pyntar tidigare än en själv också en tradition. Det gjorde di gamle redan när jag var barn.

Kul och tråkigt i Torvalla förort

Tråkigt: vika tvätt
Kul: griljera skinka
Tråkigt: Decembervädret hittills
Kul: bli postivt överraskad av en nyanställd i RFoD
Tråkigt: grusat grus överallt
Kul: köpa torkad godisingefära i ett cigarettpaket
Tråkigt: vänta på svar
Kul: lämna in grejer på Jamtli och snacka lite skit
Tråkigt: skinkan kunde ha blivit godare
Kul: lyckas laga en trasig lampa (inte själva glödlampan alltså)
Tråkigt: har inte hittat förra årets favoritjulmust än (Vasa bryggerier)
Kul: Läste John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Mysskräck och socialrealism. Har just köpt Hanteringen av odöda.
Tråkigt: packa och pendla
Kul: att folk fortfarande hela tiden upptäcker att vi är nyförlovade och att vara det
Tråkigt: att på kvällen tycka att jag slarvat bort en dag
Kul: att se Greger och Lasse på Stallet i Stockholm och särskilt att se hur glad Greger blir av publiken respons efter varje låt

Jag åker baklänges på X2000

Jag åker baklänges på X2000. Jag har varit på möte i Stockholm och varit viktig. Jag är med och bestämmer vad några ska göra på sin arbetstid. Jag har suttit i den byggnad som innehåller Sveriges äldsta konsertlokal och virrat i korridorer mellan rum som är om- och tillbyggda och folk har trott att jag är en som jobbar där. Jag har bara vandrat fram och tillbaka över Nybroplan. Inte åkt tunnelbana - som en gång i mitt liv var det absolut häftigaste med Stockholm. Vi har diskuterat Kulturråd, Rikskonserter, ministrar, mediestrategier och reklam i tunnelbanan och jag har varit med. Och nu sitter jag på X2000 och åker baklänges till Östersund. Östersjökusten upp och sen in mot landet i Sundsvall. Och när jag stoppar in lurarna i öronen och sätter på musiken så lyckas jag tänka också. Jag blir en del av min egen musikvideo. Jag stänger av fnitterdamernas fnitter, gubbarnas lågmälda prat över 1:aklassmaten som ingår med en viss sorts biljett. När musiken är på så blir som TV, fast mer som på film och jag ser på film baklänges genom Sverige i en förstaklassvagn för det kostar bara 12 kronor mer än andra klass. Så jag dricker förstaklasste och äter förstaklassgodis och frukt som ingår. Läste också en förstaklassaftonbladet. Det ingår ju. Och maten på SJ är inte mycket mat men lite dyr tycker jag fast jag lönearbetar för jag är inte riktigt van att det kostar såhär och det känns inte riktigt att det är första advent. Men det kanske det gör när jag kommer hem. Jag längtar hem till Petra och till hemma, men det känns skönt att åka tåg. Fast det är baklänges.

Jag åker buss

Jag åkte med Uttern. Bussen Uttern. Med Härjedalingen. Och som i de flesta bussar önskade jag att jag var 1.65 lång. Sätena var lite för smala, lite för skålade och benutrymmet var mycket för litet. Jag har för långa lårben. Takhöjden på toan var skrattretande. "Alla ska sitta när de kissar" - mm, när de tvättar händerna med - om det fanns något vatten alltså.

Tönnebro värdshus skulle passa in hur bra som helst i Liftarens guide till galaxenböckerna. Snabbmatshusmanskost i allmogestil på gränsen mellan Sverige och Norrland. Alltid öppet. I en skog som heter Ödemården eller Österermården eller nåt (jo det finns alltid någon som läser informationstavlorna) och det har funnits där i olika skepnader sen någon gång kring Digerdöden. Alla långfärdsbussar och nästan alla chartrade bussar stannar där. Busschaufförer får inte köra hur långt som helst utan paus. Och långtradarna förstås.













Det är lite som en annan värld på de platser där alla ska förbi. Där ingen hör hemma. Att se litauiska, polska och norska lastbilschaufförer längs E4:an. De kör grejer för oss att konsumera. Vad fan gör alla andra? Jag får samma känsla på järnvägsstationer och flygplatser. Alla är på väg, stannar upp, väntar, äter, tittar vart de ska och drar vidare. Livet från bortanför och utanför sveper förbi och jag är med i det. Jag sveper.

Själv ska jag i alla fall på möte i dagarna tre här i Stockholm. Jag bor på hotell Örnsköld bakom Dramaten i en liten hytt utan fönster. ”Har under 1900-talet gästats av Sveriges skådespelarelit och är populärt hos tv- och filmbolag, olika kulturinstitut, museer och ambassader.”, enligt hemsidan. Jordå. Hytten (där bilden slutar på höger sida, där är också väggen):