Sodomi och gonorré – bibelsexet ingen berättade om

Ibland undrar man – jag – hur gick snacket, egentligen? När nya bibelöversättningen (Bibel 2000 – undrar om nästa kommer heta Bibel 3.0) kom så började jag att läsa den efter att ha fått den i julklapp. Ganska snabbt visade det sig att kyrkans barntimmar, Kerstin Busk vid bibelläsningen på lågstadiet och andra gjort ett censurerande urval av vad som skulle läsas och inte. Jag kände igen många av småberättelserna, men en hel del var borttaget.

Jag har en tydlig minnesbild av hur jag tänkte mig att det såg ut när Lots hustru förvandlades till en saltstod när hon vände sig om och tittade på förstörelsen av Sodom och Gomorra. Det jag inte hört talas om var händelsen i nästa kapitel. Då lever Lot ensam med sina två döttrar i en grotta i bergen. De har ingen att skaffa barn med på vanligt vis. Då ger de sin pappa vin och har sen sex med honom när han somnat. Den äldsta dottern den ena kvällen och den yngra dottern den andra kvällen. Därefter blev båda gravida och födde en varsin son. Jag undrar lite hur snacket gick. De lär ju inte bara ha bestämt sig sådär abrupt. Och sov verkligen Lot sig igenom två samlag? Och hur reagerade Lot när de var gravida? De båda sönerna gav sen upphov till två olika släkter. Det tyder på att Lot och hans båda döttrar sen träffade fler människor. Hur förklarade de för dem hur deras söner kom till? Var det OK med incest om det inte fanns någon annan att skaffa barn med? Och hur kan den enda rättfärdiga familjen i Sodom och Gomorra komma undan med familjesex från Guds vrede? Istället får de en plats i Bibeln. Förklarade Lots döttrar för sina barn att deras pappa också var deras morfar? Jag tycker det finns utrymme för både en och två Norénpjäser här. Kan ingen skriva dem? Kan ingen göra en film om dem? Jag vill veta hur snacket gick.

Dill och gräslök, en Trocadero och en deckare

Oää. Jag är så trött. Vill inte göra något. Läsa ut boken jag läser och äta dill- och gräslökschips och dricka Trocadero. Jag var hungrig sist jag handlade och då blir det sådär. Sen äter jag inte upp och kvar finns en öppnad chipspåse och en öppnad Trocadero och jag går och tänker på dem så fort jag är hemma. Dill och gräslökschips och Trocadero. Det är så mycket scouthajk för mig. Då klarade jag mig i 48 timmar på 200 g chips och en och en halv liter läsk och det blev ändå kvar. En 33 cl läsk var mer än jag orkade med till maten. Ja, jag har varit scout. Dubbelt halvslag om egen part? Inga problem.

Ok. Boken jag läser då. Midvinterblod av Mons Kallentoft. En deckare som utspelar sig i Linköpingstrakten. Själva storyn är OK men språket är lite pretto och alla är 40-talsformella när de pratar med varandra och minsta kavajslag och dörrhandtag måste beskrivas. Min största behållning är att boken utspelar sig just i Linköping med omnejd eftersom jag bott där så länge. Jag har varit i Ramshäll, Vreta Kloster och Lambohov hur många gånger som helst. Jag får lite perspektiv på min Linköpingsvistelse eftersom boken utspelar sig några år efter jag flyttade från Linköping. Saker har förändrats sen jag bodde där.

Kvicksilversalva och ärvda godbitar

Idag gick jag till jobbet och kände mig fantastiskt duktig. Det är 7 km landvägen, men jag genade över sjön. Tyvärr är det inget upptrampat från Odensala till Frösön, så jag gick nästan hela sträckan. Och det tog en timme prick och jag kom på minuten i tid. Nu är väl 7 km inget att skryta med för morfars generation precis. Han brukar skryta om när han åkte skidor två mil till en skidtävling. Själva tävlingen var på två mil. På kvällen var det dans och sen skulle han få skjuts hem. Men skjutsen stack så han fick åk skidor hem också. På natten. 7 km i dagsljus och blidväder. Löjligt.

Förra helgen frågade jag pappa om vad hans far- och morföräldrar brukade berätta om. Han berättade om hans morfar som led av en fruktansvärd fotsvett och hört att kvicksilver var grejen. Axel, som han hette, köpte kvicksilversalva på apoteket och smorde på ganska tjockt, fast instruktionerna underströk att det skulle vara tunt. Axel blev ordentligt sjuk och dog nästan men när han väl repade sig var fotsvetten borta. Kvicksilversalva verkar även haft andra användningsområden.

Jag läser just nu Den stillsamme amerikanen av Graham Greene. Den utspelar sig under vietnamkriget, men inte det vanliga utan kriget då Vietnam frigjorde sig från Frankrike. Jag gillar själva känslan i boken även om jag inte kommit så långt i handlingen. Men det är lite tungläst, för det är så fullproppat med semikolon, kolon och bisatser att det blir svårt att hålla reda på vem som säger och gör vad ibland. Nu när jag googlade titeln ser jag att den kom på film så sent som 2002.

Och det känns så löjligt lyxigt att kunna gå ner i gillestugan och känna efter vilken typ av bok jag vill läsa. Ska jag läsa en samtida pocket som Petra köpt eller ska jag ta någon av de ärvda böckerna från pappas moster Birgit; fyra banankartonger med böcker av flera tider och inriktningar, några av dem från de senaste åren och flera äldre som jag bara vagt har hört talas om (jag kanske ska ge mig på att använda semikolon lite mer).

Uppdatering: Pappa rättar: Pappas morfar hette Otto. Axel var farfar.

Myskoketterier

Söndagkväll igen men ingen söndagsångest inför veckan som ska komma. Efter svinhelgen förra veckan så är jag nu i go' veckan i schemat. Natten mellan måndag och tisdag sover jag över (jag är på jobbet i 22 timmar och) och sen är det bara två möten. Det gäller bara att inte falla in i något slags arbetslöshetslunk utan istället göra sånt som jag vill göra. Inte så att jag behöver vara duktig och nyttig. Men ibland (ganska ofta är jag rädd) så såsar jag till framför datorn och blir sittande. Sen när det är läggdags på kvällen får jag krypningar i kroppen och undrar vad jag gjort av dagen. Så inte denna helg. Igår åkte vi skidor i Torråsen som ligger på en höjd utanför stan. Det finns sjukt mycket och många och långa preparerade skidspår i den här stan. Jag undrar om det finns någon stad i världen som har fler. Dessutom ska de dra 2,5 mil på Storsjön senare i vinter. Torråsen är en avstickare på ett 15 km-spår där vi åkte valda delar av det spåret. Det är inte så brant där. Dessutom ligger parkeringsplatsen på ett hygge med utsikt över stan, sjön och fjällvärlden. Den här helgen har stan varit som ett julkort. Det kom bra med snö natten till idag så jag fick köra julklappssnösläden. Sa jag att jag känner mig som en riktig vuxen när jag skottar snö på egen uppfart? Det gör jag.

Och vi har promenerat idag och tänkt på människor som bor vid Norrlandskusten där det visst skulle regna istället för snöa. Det kanske blir lite tjatigt detta, men vi är sjukt glada i snö. Petra är dessutom sjukt glad i kyla och en av mycket få som myser åt att det är 35 grader kallt. Vad jag minns så var 35 grader kallt det vanliga under december-januari-februari när jag var barn, men det kanske är helt fel. Det brukade vara en treveckors period med den temperaturen.

Igår bastade vi och sen var det kakelugnsmys. När vi bastar brukar Petra förundras över att vi helt plötsligt har en bastu. Och jag förundras över kådan som tränger upp ur lavarna (visst kallar man bastubänkar för det?). Förra gången small det till när jag reste mig från banken. Nu hittade Petra hår som hade ryckts loss. Som satt fast i kådan. På långtids-att-göra-listan under rubriken högst eventuellt finns en ombyggnation av bastun. Dels bygga lavar som inte kådar av sig och dels flytta om dem. Jag vill ha plats för fler på dem och jag vill ha högsta bänken högre upp. Nu har man en massa luft ovanför huvudet där det är varmare än där man sitter och det känns inte helt bra. Det gör däremot själva bastandet. Det är få saker som klår känslan av att som kall sätta sig i bastun och slå på riktigt mycket vatten så man knappt kan andas. Det river i lungorna och skinnet och sen öppnas porerna för fullt, så mycket att det på ett sätt känns kallt. Jag måste ta på huden för att känna hur het den är. Just under uppvärmningsfasen njuter jag som mest. Det är som när man är kall på våren och råkar stå eller sitta i solen inomhus och sakta värms upp. Fast varmare. Fast utan solljus.

Eer. Hmm. Det här håller visst på bli någon slags mysblogg med långa vinterpromenader, kakelugnskoketteri och nu bastande. Säg ifrån när jag börja skriva om vinsorter i 200-kronorsklassen och över eller promenader i vinlundar i Provence.

För övrigt har jag just läst ut Peter Robinsons En märklig affär. Det är första boken jag läser i den serien men det är väl typ fjärde boken i serien. Jag brukar gillar deckare även om jag inte gillar alla. Den här var ganska tråkig och ospännande och det var stora textsjok som jag gärna strukit helt och andra som jag hade komprimerat helt. Tidigare böcker i serien kanske är bra. Kanske senare också. Den här var tråkig, ospännande, seg och figurerna kändes platta även om fokuset på trafficking var skrämmande. Nu har jag gett mig på julklappsboken Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson och det känns betydligt roligare.

Äntligen!

Det är inte helt vanligt att jag har hört talas om en nobelprisförfattare innan Horace presenterar pristagaren och Gert Fylking upprepar sitt gamla skämt. I år däremot har jag faktiskt det. Jag tror det var en faktatext på engelska när jag gjorde högskoleprovet någon gång förra millenniet. Dessutom tror jag att jag fick översätta ett utdrag ur en bok av henne på en kurs om översättningsprogram för datorer i olika skepnader och att översätta datorprogram. Dessutom har jag dragit bokjackpoten då pappas moster Birgit hade en hel hög med böcker av henne och jag och mina kusiner fick plocka vilka böcker vi ville när hon hade begravts. Dessutom hade Petra tre. Löp och köp ni andra. Jag går ner till gillestugan.

Lessing is moore kanske nån sätter som rubrik

För övrigt snöar det i Östersund och jag vill tända ljus och ha temys. Istället ska jag packa och åka nattåg ikväll mot Linköping för Linköpings folkmusikfestival och ett halvårsmöte med RFoD. Det kommer bli extremt lite sömn. Som tur är har jag precis jobbat 28 timmar i sträck, så jag är uppvärmd.

Söndagshäng

Vi har ätit söndagspizza från Pizzeria Oden. Jämfört med enda pizzerian La Bomba så vinner Pizzeria Oden på alla plan utom pizzeriakitsch även om även de har fått sin släng av sleven. Men Oden har godare pizza. Just nu kan jag sakna söndagshänget. Vi lyckas inte få till det. Petra sitter med Martin i SAM-styrelsen och skriver en ansökan om pengar från RFoD som fördelar pengar från Kulturrådet. Förra helgen jobbade jag, helgen innan var jag till Eskilstuna. Kommande helg ska jag hjälpa morfar att flytta in på servicehus och ännu nästa helg jobbar jag. Jag saknar det där att bara ta en promenad, fika och spela biljard och sen ta en pizza. Nu är det buskar som ska flyttas om det ska bli någon uteplats till nästa år. Anda buskar ska tunnas ur och klippas ned. Jag sätter upp hyllor i gillestugan och monterar dörrar. I fredags var kusin Pär här och hjälpte till och det blev mer gjort än på flera månader i gillestugan. Pär och jag har gjort helt olika karriärer. Han la inte manken till så mycket på mediagymnasiet och sen har han provat på allehanda industrier, som lärare och bara i år har han varit spadsnok (hjälpt till vid grävningar), lagt tak och nu kör han asfaltläggare över hela Mellannorrland. Allt låter helt supermacho som han ger sig på och ändå är han hur skön som helst och gick igång på en broderibok som Petra visade. Det är fantastiskt roligt att ha flyttat tillbaka och återbekantat sig med en del av kusinerna som en gång var småkusinerna som man alltid träffade på föräldrarnas villkor. Fast det är inte helt synd om mig. Igår var jag hemma mest hela dagen och läste deckare så att jag blev trött i huvudet. Fladdermusmannen av Jo Nesbö. Det är den första boken i serien om Harry Hole, en bokserie som jag läst i total oordning, men som ändå är riktigt bra. Just nu är Nesbö och Åsa Larsson mina deckarfavoriter. De lyckas skapa spänning utan avbrott, riktiga karaktärer, oväntad intrig och de har ett språk som ibland närmar sig det poetiska samtidigt som det är effektivt. Ordningen som jag läst Nesbös böcker: 4, 5, 3, 1 och nu håller jag på med nr 6. Ska köpa tvåan. Jag har köpt alla böckerna utom 3:an vilket stör ordningen i bokhyllan lite. Samtidigt kan jag knappast köpa en bok som jag läst och som jag knappast kommer läsa om. Ordningen jag läst Åsa Larsons böcker på är mer konventionell: 1, 2, 3. Jag känner mig oäventyrlig. Jag vill inte så mycket. Jag var på konsert igår med Tallest man on earth som var bra, men blev grinig för att folk var för surriga och ljudet inte nådde ut. När folk är surriga ska det vara bredbent rock - ja ni hör, sådär går jag på. Jag vill mest var hemma och fnula. Men jag gläder mig oerhört till att det snart är dags för Linköpings Folkmusikfestival. Hittills har det alltid varit ett rus utan rusmedel. Var där eller var en fyrkant.

För övrigt är det just nu svårt att överskatta hösten. Den är fin både när man är inne och ute.

Chilloutande, neddragningar och läsande

Vi blev less. Eller nöjd. Så vi åkte hem från stugan. Jag plöjde tre böcker på lika många dagar: Den amerikanske pojken av Andrew Taylor, Svart stig av Åsa Larsson och Saknad av Karin Alvtegen. Alla böckerna har jag läst som en direkt följd av bokarvet från pappas moster Birgit. Dessutom såg vi Länsteatern spela Birdland och jag instämmer i vad Anna-Stina (faster) sa efteråt: Vad härligt med nånting lättsamt. Sen gick jag och Petra i timmerrännorna nedanför Krångede kraftverk som är ett av de skojigare byggnadsverken jag sett. Stora trä- och metallrännor som går rakt genom skogen. När man går i dem räcker de upp i brösthöjd. Synd bara att de inte håller på att bli överväxta av trä och mossa. Jag ser en viss flumridepotential om någon orkar tar tag i det - och varför ser man aldrig rännan i någon turistbroschyr?

Anders Borg uttalande om neddragningar i försvaret och den debatt som följt efter det är bland de roligaste som hänt i politiken ett tag (för er som varit nyhetsbefriade ser debatten inom regeringen ut ungefär såhär:
Finansministern: Vi ska dra ner med X miljarder
Försvarsministern: Nä
Finansministern: Jo
Försvarsministern: Nä
Finansministern: Jo
Utbildningsministern: Nä
osv).

Det händer flera saker när jag läser så intensivt som jag gjorde i stugan. Det förutsätter att jag helt uppgår i läsandet för att jag ska läsa sådär. Mat och dryck övergår till att vara ett problem som måste lösas. Jag skjuter på det så mycket som möjligt, samma med toabesöken. Vi reducerade måltiderna till två per dag, vilket i vanliga fall är helt otänkbart för mig. Min sociala kompetens går ned på en 35%-ig nivå och jag har svårt att hjälpa till och hålla ett samtal igång. Det blir gruvsamt att träffa andra människor jag känner. Lusten att skriva ökar. Under läsandet slappnar jag av och hjärnan tar upp tankar som inte kommer fram i vanliga fall till för min del - tror jag -nyttig reflektion. Jag sover mellan 5 och 11 timmar per natt och någon timme då och då på dagarna.

Harry Potter, Åsa Larsson och Volvo Lastvagnar (ninnanninnanninnannanninna...)

Nu vill jag mest läsa böcker. Under jul brukar jag alltid komma in i en läsperiod, men i år har den sträckt ut sig. Förresten började den redan under hösten i Funäsdalen när jag var utan TV och läste istället av bland annat de böcker jag ärvt från Moster Birgit (pappas). Om du tycker att det är tråkigt att läsa om böcker kan du sluta nu.

Jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince där jag fascineras av det vanliga bli vuxendilemmat, när allt plötsligt är upp till en själv och ens förebilder inte är till hjälp längre. Även om det i Harry Potters fall handlar om att rädda världen och vi mugglare får försöka ta hand om oss själva. Hittills har fjärde HP-boken varit den mest spännande. Den femte var lite av en mellanbok och den sjätte som Half-Blood Prince är känns som en uppladdning inför sjuan då allt ska hända. När jag började läsa femman och sexa efter ett uppehåll från fyran på ca sju år så tog det dels lång tid innan jag kom ihåg alla karaktärer och hela handlingen. Dessutom tog det ganska lång tid innan jag helt kunde acceptera upplägget med goda och onda. Det blir en del lite enkla personbeskrivningar. Dessutom känns en del av trolleritricksen och magiska-världengrejer lite barnsliga. Femman och sexan är mer ungdomsböcker. Men när jag tvåhundra sidor kom in i femman var jag med och i sexan behölls magin.

Efter det följde fortsättningen i Åsa Larssons deckarserie (väldigt få är detektiv numera i deckare). Boken heter Det blod som spillts. Boken innan, Solstorm, var hennes debut och jag tycker att både språk och berättarteknik utvecklats. Det är helt enkelt säkrare och mer trovärdigt vilken är helt toppen eftersom redan Solstorm var riktigt bra. Dessutom gläds jag åt att det är en bok som utspelas i Kirunatrakten. Liksom i Mikael Niemis Tornedalsböcker så känns det lite mer som hemma.

Slutligen har jag läst Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Petra var i Oslo häromveckan och köpte den på norska. Förutom Kurtböckerna och kanske José och Maria så är kanske det här den första boken där han inte berättar i jagform utan som den allvetande berättaren. Ja, till och med som författaren som skriver för att gillar språket och inte för att han har en berättelse att berätta. Loe kommenterar då och då händelseförloppet just i egenskap av att vara författare, att han bestämt att den ena eller andra personen ska vara på ett visst sätt och varför Doppler, som är huvudperson i boken Doppler, gör det han gör. Detta gör han ganska ofta, som för att medvetet bryta att vi som läsare ska tro på boken. Och hela tiden kommer jag tillbaka in i handlingen och tror på den fast den är absurd och hela tiden fortsätter Loe att bryta mot berättarmagin. Jag vet inte varför han gör det. Det kanske har något slags konstnärligt syfte. Jag läser hellre en intervju med författaren efter jag läst boken. Det mesta som Loe säger om sig själv i boken känner jag till från intervjuer. Jag stör mig på två saker till:
Han kallar Tomas Wassberg för Robert Wassberg. Sonen Gregus verkar inte längre gå på förskola om man lyssnar till vad han säger. Han säger saker som en tonåring skulle göra. Då har det max gått någon månad sen förra boken slutade. Det är som att även detta är gjort medvetet för att bryta berättarmagin. I övrigt gillar jag boken och särskilt gillar jag den gamle värmländske scouten von Borring.

Nudå? Jag har precis börjat läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka.

Julklappar, omlevande, en församling och nio drottningar

Jag sitter och försöker skriva önskelista. Det går inte så bra. Jag har hittills kommit på joggingbyxor eftersom de jag har är från när jag gick i sjuan och en skidhjälm. Jag kan inte komma på vad jag kan tänkas behöva som är i julklappsprisklassen. Kanske en ny mössa då. Och jag vill inte önska något som jag inte riktigt vet om jag vill ha. De roligaste klapparna är de som jag själv inte vetat att jag vill ha men är helt rätt. När givaren tänkt ett steg längre än vad jag lyckats.

Igår läste jag ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. En schysst bok om vad som händer när de som dött senaste två månaderna vaknar upp. Det roliga är att boken är så realistisk. Det är på det viset ganska mycket science fiction över boken eftersom hela samhället försöker anpassa sig efter nya förutsättningar. Vad ska man göra av de odöda (eller omlevande som blir den politiskt korrekta termen - bara en sån sak)? Hur fungerar de? Vad säger regeringen?

Före det läste jag Solstorm av Åsa Larsson som utspelar sig i Kiruna där det skett ett mord i en stor församling på uppgång. Förutom själva deckarhistorien med den återvändande juristen som ovilligt får lösa gåtan så är miljön med ständig kyla, kalla bilar, blåst och mycket snö en stor behållning. Det finns för få böcker med riktigt vinterväder, skrivna av författare som faktiskt vet vad det är.

Och igår såg jag Nine queens på TV:n. En argentinsk film där alla överlistar varandra och två småtjuvar gör en mycket större kupp än de själva trott att de skulle göra. Hade filmen varit amerikansk med typ Brad Pitt och Kevin Spacey hade det varit en sån film som de flesta sett förr eller senare. Smart och snygg och oväntad ända tills strax före slutet. Smart på samma sätt som Ocean's eleven men med mindre medel. Jag vill se fler bra filmer från länder jag inte vet något om. Just Argentina hade Joel som jag var granne med i Gävle spelat teater i. Han satte upp en pjäs i Gävle som var skriven av en argentinsk författare och regissör han kände. Jag såg genrepet och fattade inte så mycket. Inte heller på premiären fattade jag så mycket, men lite mer och det var liksom festligt att gå på teater och se det en kompis satt upp. Författaren besökte premiären, influgen från Tyskland där han jobbade. Efteråt var det mat och vi skulle snacka om pjäsen och jag drogs på något sätt in i diskussionen och kände mig lite som Stig-Helmer i sammanhanget. I alla fall lärde jag mig att mycket av argentinsk teater och film handlar om att man inte kan lita på någon eftersom alla lurar alla. Efter de kriser som landet gått igenom är det helt enkelt så. Fattade jag det som.

Fakta om Finland

Jag följde med Petra på jobbet förra veckan eller veckan innan. Hon jobbar på SV, som är en förkortning för Studieförbundet Vuxenskolan. Men folk säger bara Vuxenskolan och det vill de inte kollas för då tror folk att det kanske är samma som Komvux och det är det inte. För någon vecka sedan i tidningen stod det Studiefrämjandet Vuxenskolan och det är inte heller helt rätt. På Petras jobb finns det böcker i olika ämnen. Det är böcker om fårskötsel, skogsskötsel och föreningsliv och böcker om studiecirklar och annat. De säljer även En Bok för Alla-böcker. Petra hade precis läst en sådan av Orhan Pamuk innan just densamme blev utsedd till nobelpristagare.

Där, på SV, hittade jag en liten bok som handlar om landet Finland med titeln Fakta om Finland, vilket gjorde mig lite uppspelt. Fakta om Finland är nämligen också titeln på en bok av Erlend Loe. Boken kom ut 2001, två år efter att jag bott i Norge. Då hängde jag till och från med i norska dagstidningar fortfarande. Eftersom Loe var en av de författare som gjort mest intryck på mig ville jag läsa boken så fort som möjligt när den kom ut. Jag frågade bokhandeln i Linköping vad den skulle kosta om de beställde den från Norge direkt när den kom ut. 300 sa de, vilket jag tyckte var billigt eftersom det var billigare än nybokspriset i Norge. Men jag protesterade inte. När boken kom ville de ha 618 kronor för den. Jag protesterade eftersom det var mer än det dubbelt mot utlovat. De hade inte tänkt på norska kronans värde och på transport, handläggning med mera. Jag sa att jag inte tänkte betala mer än 300 för den. De suckade och sa att ingen vill läsa en bok om Finland på norska och sålde den till mig för överenskommet pris. På streckkoden hade de kategoriserat boken som samhällsvetenskap. De trodde alltså att boken handlade om Finland. Istället handlar det om en broschyrmakare som får i uppdrag att skriva en broschyr om Finland för att locka norska turister dit. Problemet är att han inte vet så mycket om Finland. Han har också problem med vatten eftersom vatten flyter och det är förändring och förändring klarar han inte av. Boken har den absolut vackraste motocrossdataspelsscenen jag någonsin läst i en bok. Jag har i och för sig aldrig läst en sådan varken förr eller senare, men den är fantastiskt vacker. Med bokhandelshistorien i minnet var det skoj att se att det faktiskt finns en bok som heter Fakta om Finland som handlar just om Finland.

För övrigt har jag på slutet läst två böcker som handlar om Damernas Detektivbyrå. De är trevliga och jag tänker att om jag någonsin åker till Afrika (jag har varit på charterresa till Egypten, men det räknas väl knappt som en Afrikaresa) så måste det bli Botswana för där verkar allt vara bra. Har och också läst Smultron och svek som väldigt mycket utspelar sig i Östersund, bland annat på Ängevägen där jag hade lekkompisar förra gången jag bodde i Östersund - fram till 1982. Själva dramat är intressant, men det blir väl mycket härlig italiensk mat med parmaskinka och melon och bruschetta och timjan och väl mycket vyer över Storsjöns mörka vatten och praktfulla Oviksfjäll och Frösön och vackra villor och väl mycket adverb för att beskriva människor istället för att visa hur de är. 40% av boken skulle jag vilja klippa bort. För mig tog det cirka 70 sidor innan det började bränna till. Men visst, jag är inte bortskämd med att läsa böcker som utspelar sig alldeles inpå knuten.

Saker jag lärt mig av morfar

Nedanstående skrev jag i fredags:

Sitter på bussen mellan Östersund och Funäsdalen och passerar just Långå. Hittills har stormen varit lite av en besvikelse. Svårt att komma ur garaget med Colten imorse och fyra bilar bredvid vägen mellan Östersund och Ångsta. Nånstans där var det en flock kor på vägen som tyckte att det är lättare att gå där det är plogat än på ett snöigt fält. I snömängd räknat leder Östersund stort över Vemdalen.

Drack just kaffe ur lilla plåttermosen som jag hittade i grovsoprummet förra året. Igår var det en hel pappkasse med böcker i samma soprum. Sånt förstår jag mig bara inte på. Ge böckerna till Röda Korset eller nåt. Morfar har lärt mig det enklaste sättet at göra kaffe i termos. Slå i kaffekaffet i termosen. Koka vatten och slå i. Det blir bra smak (inte beskt som man kan tro) och kaffet sjunker i termosen. Enda nackdelen är att sista koppen blir lite gojsig. Jag har såhär i efterhand att jag i en viss ålder umgicks väldigt mycket med mormor och morfar. Några andra saker jag lärt mig av morfar:

Komma loss med en skoter som kört fast.
Lasta okapad ved och använda timmersax.
Köra motorsåg (du startar såhär och sågar såhär, när du kvistar står du på motsatt sida, resten lär du dig när du kör).
Rensa fisk.
Göra upp fågel.
Åla potatis.
Avliva skadsjuten fågel (stampa).
2000 älgjaktshistorier.
500 historier från beredskapstiden.
200 fiskehistorier.
Köra försiktigt på grusvägar där det är gropar.
Köra på nytinade grusvägar som är som gröt.
All slags terrängkörning, mest med skoter. Sånt kan jag mer om än jag visste visade det sig när jag förra hösten provade Carl-Görans valpar (terrängbilar) och tidigare fyrhjulingar.
Lägga nät och ta upp.
Ro.
77 på engelska (sevenseven).