Ytterligare en ekonomiprofessor

Jag får namn och ord och uttryck på hjärnan ibland - på samma sätt som man kan få låtar på hjärnan (just nu är Björnen sover, Gåsa gåsa klinga och O ajajajaj buff vanliga). När jag sist läste Harry Potter upprepade jag bland annat Draco Malfoy och Slytherins till exempel. Och ...he said with a mirking smir on his face. Nu senast har jag läst, men mest lyssnat på, Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. I den figurerar en obehaglig typ under namnet Noburo Wataya. Just hans namn har jag upprepat om och om igen sådär som jag gjort när jag försökt lära mig vissa ord och uttryck på främmande språk.
Noburo Wataya
Noburo Wataya
Noburo Wataya.
Eftersom jag mestadels lyssnat på boken har jag hört det sägas många gånger då det är en lång bok och Noburo Wataya är en av de viktigare personerna i boken. Jag gillar klangen i namnet. Det är något som skaver i det men bara sådär lagom. Sådär som att klia på ett myggbett. Noburo Wataya är den som huvudpersonen hatar mest här i världen. Det är hans frus man (måg eller svåger, måg eller svåger?) och han är framgångsrik i det japanska samhället som vältalig i olika TV-program och med artiklar i tidningar. Han blir också högt uppsatt politiker. Det han säger låter bra och övertygande, men när vår huvudperson funderar på vad han sagt så är det - ingenting. Ingenting med mening och riktning. Han visar sig vara mer eller mindre en symbol för ondskan själv. Och det är knappast en slump att han är - just det - professor i ekonomi.

För övrigt uttalar inläsaren av boken chat med ett t framför. Tchat.

Harry Potter, Åsa Larsson och Volvo Lastvagnar (ninnanninnanninnannanninna...)

Nu vill jag mest läsa böcker. Under jul brukar jag alltid komma in i en läsperiod, men i år har den sträckt ut sig. Förresten började den redan under hösten i Funäsdalen när jag var utan TV och läste istället av bland annat de böcker jag ärvt från Moster Birgit (pappas). Om du tycker att det är tråkigt att läsa om böcker kan du sluta nu.

Jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince där jag fascineras av det vanliga bli vuxendilemmat, när allt plötsligt är upp till en själv och ens förebilder inte är till hjälp längre. Även om det i Harry Potters fall handlar om att rädda världen och vi mugglare får försöka ta hand om oss själva. Hittills har fjärde HP-boken varit den mest spännande. Den femte var lite av en mellanbok och den sjätte som Half-Blood Prince är känns som en uppladdning inför sjuan då allt ska hända. När jag började läsa femman och sexa efter ett uppehåll från fyran på ca sju år så tog det dels lång tid innan jag kom ihåg alla karaktärer och hela handlingen. Dessutom tog det ganska lång tid innan jag helt kunde acceptera upplägget med goda och onda. Det blir en del lite enkla personbeskrivningar. Dessutom känns en del av trolleritricksen och magiska-världengrejer lite barnsliga. Femman och sexan är mer ungdomsböcker. Men när jag tvåhundra sidor kom in i femman var jag med och i sexan behölls magin.

Efter det följde fortsättningen i Åsa Larssons deckarserie (väldigt få är detektiv numera i deckare). Boken heter Det blod som spillts. Boken innan, Solstorm, var hennes debut och jag tycker att både språk och berättarteknik utvecklats. Det är helt enkelt säkrare och mer trovärdigt vilken är helt toppen eftersom redan Solstorm var riktigt bra. Dessutom gläds jag åt att det är en bok som utspelas i Kirunatrakten. Liksom i Mikael Niemis Tornedalsböcker så känns det lite mer som hemma.

Slutligen har jag läst Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Petra var i Oslo häromveckan och köpte den på norska. Förutom Kurtböckerna och kanske José och Maria så är kanske det här den första boken där han inte berättar i jagform utan som den allvetande berättaren. Ja, till och med som författaren som skriver för att gillar språket och inte för att han har en berättelse att berätta. Loe kommenterar då och då händelseförloppet just i egenskap av att vara författare, att han bestämt att den ena eller andra personen ska vara på ett visst sätt och varför Doppler, som är huvudperson i boken Doppler, gör det han gör. Detta gör han ganska ofta, som för att medvetet bryta att vi som läsare ska tro på boken. Och hela tiden kommer jag tillbaka in i handlingen och tror på den fast den är absurd och hela tiden fortsätter Loe att bryta mot berättarmagin. Jag vet inte varför han gör det. Det kanske har något slags konstnärligt syfte. Jag läser hellre en intervju med författaren efter jag läst boken. Det mesta som Loe säger om sig själv i boken känner jag till från intervjuer. Jag stör mig på två saker till:
Han kallar Tomas Wassberg för Robert Wassberg. Sonen Gregus verkar inte längre gå på förskola om man lyssnar till vad han säger. Han säger saker som en tonåring skulle göra. Då har det max gått någon månad sen förra boken slutade. Det är som att även detta är gjort medvetet för att bryta berättarmagin. I övrigt gillar jag boken och särskilt gillar jag den gamle värmländske scouten von Borring.

Nudå? Jag har precis börjat läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka.

Stabilt och tråkigt

• Äntligen hemma. Från 16 december till 7 januari sov jag hemma två nätter. Jag var i Funäsdalen i två omgångar, i Skärvången och i Sveg. Två gånger passerade jag Östersund för att bara packa om och fortsätta vidare.
• Men av nån anledning har det blivit så mycket att städa.
• ...och på torsdag drar jag ner till Stockholm på RFoD-möte. Vi ska åka färja till Åbo och tillbaka. På tillbakavägen är det finsk folkmusikfestival på färjan som jag har för mig är lite showcaseaktig med många arrangörer på plats som vill se vad som är på gång.
• ...och sen blir det fler Stockholmsresor i en strid ström. Jag börjar på nytt jobb och blir projektledare i Östersund och Stockholm. Det är en förstudie för vad som kan bli ett riktigt stort dansprojekt. Jag kommer ha kontor här i stan men det blir många resor. Jag kommer lära mig SJ:s och Fly Nordics tabeller utantill.
• Nu har jag till slut köpt nya pjäxor. Under senaste året har jag hyrt pjäxor för typ 1000 kronor. Så jag gav upp att hitta ett par begagnade billiga och välpassande och slog till på ett par nya till slut.
• Läser fortfarande på Harry Potter and the Order of the Phoenix. Det tog nästan 200 sidor innan jag kom in i trollkarlsvärlden och det blev spännande. Vissa uttryck och namn är så väl valda att de fastnar i huvudet på mig och jag går omkring och upprepar dem. Draco Malfoy och Slytherins till exempel. Och ...he said with a mirking smir on his face. Jag vet inte ens om det heter så men under julhelgen är det ett uttryck som snurrat med i huvudet.
• Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag ska göra med lägenheten i Funäsdalen. Att hyra stuga där kostar nästan mer för en vecka än vad min lägenhet kostar per månad. Samtidigt kommer vi nog inte hinna med att vara där så mycket och efter en stockholmsresa är man kanske inte så sugen på en bilresa på över 20 mil för att vara i fjällen en helg. Hmm hmm(eller som den onda paddliknande Umbridge i Potterboken säger, hem hem).
• Och Petra har också nytt jobb. Vi är så unga och förändringsbenägna och flexibla. För ett år sedan höll jag kurser i mobiltelefoni och skrivande, jag gick en kurs på halvfart i Umeå i Skapande svenska och jag fuskade som bokare. I somras jobbade jag på Jamtli. Just nu skulle det inte göra mig något om allt blev lite stabilt och tråkigt.