Loe, Viktor Johansson och en Peugeot 406

Jo så att...

• Det ska väl inte stå på innan jag har en egen stadsbuss i Linköping. Se kommentarerna i förra inlägget.
• Grannarna ska flytta. Våra söta snälla grannar. Förra veckan knäppte en mystisk man i kostym kort på deras hus. Nu ligger det ute på Hemnet och vi vet inte vad som hänt. Så, kamrater - köp det - vi behöver nya söta snälla grannar.
• Jag blir sugen på att läsa Erlend Loes nya Kurtbok. För övrigt har jag legat av mig på Loefronten. Förut läste jag böckerna innan de kom på svenska, men senaste boken om tjejen som vill ta självmord har jag inte hunnt med. Volvo lastvagnar var lite av en besvikelse som jag inte hämtat mig från.
  
• Viktor Johansson som gick skrivarlinjen samtidigt med mig ska komma med en roman i veckan. Han som bara skrev för mig helt obegriplig poesi och sen kom ut med en poesisamling, fick Borås tidnings debutantpris, startade ett poesifanzine på nätet och nu recenserar i både Aftonbladet och HD (jag antar att det är Helsingborgs Dagblad). Jag vill också vara lite driftig och självgående. Han föreslår att jag ska skriva en kvart om dagen.
  
• Bilen alltså - en Peugeot 406. Jag kände inte alls till den innan vi började vår quest for the ultimate second hand familjenorrlandsbil. Jag vet fortfarande inte om vi gjort rätt. Bil verkar överhuvudtaget vara en ganska dålig affär och nu har vi tre. Nån som vill köpa en 740 från -86? Kommer jag någonsin att lära mig att stava till peschå eller pugurt? Franska alltså.
  

Harry Potter, Åsa Larsson och Volvo Lastvagnar (ninnanninnanninnannanninna...)

Nu vill jag mest läsa böcker. Under jul brukar jag alltid komma in i en läsperiod, men i år har den sträckt ut sig. Förresten började den redan under hösten i Funäsdalen när jag var utan TV och läste istället av bland annat de böcker jag ärvt från Moster Birgit (pappas). Om du tycker att det är tråkigt att läsa om böcker kan du sluta nu.

Jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince där jag fascineras av det vanliga bli vuxendilemmat, när allt plötsligt är upp till en själv och ens förebilder inte är till hjälp längre. Även om det i Harry Potters fall handlar om att rädda världen och vi mugglare får försöka ta hand om oss själva. Hittills har fjärde HP-boken varit den mest spännande. Den femte var lite av en mellanbok och den sjätte som Half-Blood Prince är känns som en uppladdning inför sjuan då allt ska hända. När jag började läsa femman och sexa efter ett uppehåll från fyran på ca sju år så tog det dels lång tid innan jag kom ihåg alla karaktärer och hela handlingen. Dessutom tog det ganska lång tid innan jag helt kunde acceptera upplägget med goda och onda. Det blir en del lite enkla personbeskrivningar. Dessutom känns en del av trolleritricksen och magiska-världengrejer lite barnsliga. Femman och sexan är mer ungdomsböcker. Men när jag tvåhundra sidor kom in i femman var jag med och i sexan behölls magin.

Efter det följde fortsättningen i Åsa Larssons deckarserie (väldigt få är detektiv numera i deckare). Boken heter Det blod som spillts. Boken innan, Solstorm, var hennes debut och jag tycker att både språk och berättarteknik utvecklats. Det är helt enkelt säkrare och mer trovärdigt vilken är helt toppen eftersom redan Solstorm var riktigt bra. Dessutom gläds jag åt att det är en bok som utspelas i Kirunatrakten. Liksom i Mikael Niemis Tornedalsböcker så känns det lite mer som hemma.

Slutligen har jag läst Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Petra var i Oslo häromveckan och köpte den på norska. Förutom Kurtböckerna och kanske José och Maria så är kanske det här den första boken där han inte berättar i jagform utan som den allvetande berättaren. Ja, till och med som författaren som skriver för att gillar språket och inte för att han har en berättelse att berätta. Loe kommenterar då och då händelseförloppet just i egenskap av att vara författare, att han bestämt att den ena eller andra personen ska vara på ett visst sätt och varför Doppler, som är huvudperson i boken Doppler, gör det han gör. Detta gör han ganska ofta, som för att medvetet bryta att vi som läsare ska tro på boken. Och hela tiden kommer jag tillbaka in i handlingen och tror på den fast den är absurd och hela tiden fortsätter Loe att bryta mot berättarmagin. Jag vet inte varför han gör det. Det kanske har något slags konstnärligt syfte. Jag läser hellre en intervju med författaren efter jag läst boken. Det mesta som Loe säger om sig själv i boken känner jag till från intervjuer. Jag stör mig på två saker till:
Han kallar Tomas Wassberg för Robert Wassberg. Sonen Gregus verkar inte längre gå på förskola om man lyssnar till vad han säger. Han säger saker som en tonåring skulle göra. Då har det max gått någon månad sen förra boken slutade. Det är som att även detta är gjort medvetet för att bryta berättarmagin. I övrigt gillar jag boken och särskilt gillar jag den gamle värmländske scouten von Borring.

Nudå? Jag har precis börjat läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka.

Fakta om Finland

Jag följde med Petra på jobbet förra veckan eller veckan innan. Hon jobbar på SV, som är en förkortning för Studieförbundet Vuxenskolan. Men folk säger bara Vuxenskolan och det vill de inte kollas för då tror folk att det kanske är samma som Komvux och det är det inte. För någon vecka sedan i tidningen stod det Studiefrämjandet Vuxenskolan och det är inte heller helt rätt. På Petras jobb finns det böcker i olika ämnen. Det är böcker om fårskötsel, skogsskötsel och föreningsliv och böcker om studiecirklar och annat. De säljer även En Bok för Alla-böcker. Petra hade precis läst en sådan av Orhan Pamuk innan just densamme blev utsedd till nobelpristagare.

Där, på SV, hittade jag en liten bok som handlar om landet Finland med titeln Fakta om Finland, vilket gjorde mig lite uppspelt. Fakta om Finland är nämligen också titeln på en bok av Erlend Loe. Boken kom ut 2001, två år efter att jag bott i Norge. Då hängde jag till och från med i norska dagstidningar fortfarande. Eftersom Loe var en av de författare som gjort mest intryck på mig ville jag läsa boken så fort som möjligt när den kom ut. Jag frågade bokhandeln i Linköping vad den skulle kosta om de beställde den från Norge direkt när den kom ut. 300 sa de, vilket jag tyckte var billigt eftersom det var billigare än nybokspriset i Norge. Men jag protesterade inte. När boken kom ville de ha 618 kronor för den. Jag protesterade eftersom det var mer än det dubbelt mot utlovat. De hade inte tänkt på norska kronans värde och på transport, handläggning med mera. Jag sa att jag inte tänkte betala mer än 300 för den. De suckade och sa att ingen vill läsa en bok om Finland på norska och sålde den till mig för överenskommet pris. På streckkoden hade de kategoriserat boken som samhällsvetenskap. De trodde alltså att boken handlade om Finland. Istället handlar det om en broschyrmakare som får i uppdrag att skriva en broschyr om Finland för att locka norska turister dit. Problemet är att han inte vet så mycket om Finland. Han har också problem med vatten eftersom vatten flyter och det är förändring och förändring klarar han inte av. Boken har den absolut vackraste motocrossdataspelsscenen jag någonsin läst i en bok. Jag har i och för sig aldrig läst en sådan varken förr eller senare, men den är fantastiskt vacker. Med bokhandelshistorien i minnet var det skoj att se att det faktiskt finns en bok som heter Fakta om Finland som handlar just om Finland.

För övrigt har jag på slutet läst två böcker som handlar om Damernas Detektivbyrå. De är trevliga och jag tänker att om jag någonsin åker till Afrika (jag har varit på charterresa till Egypten, men det räknas väl knappt som en Afrikaresa) så måste det bli Botswana för där verkar allt vara bra. Har och också läst Smultron och svek som väldigt mycket utspelar sig i Östersund, bland annat på Ängevägen där jag hade lekkompisar förra gången jag bodde i Östersund - fram till 1982. Själva dramat är intressant, men det blir väl mycket härlig italiensk mat med parmaskinka och melon och bruschetta och timjan och väl mycket vyer över Storsjöns mörka vatten och praktfulla Oviksfjäll och Frösön och vackra villor och väl mycket adverb för att beskriva människor istället för att visa hur de är. 40% av boken skulle jag vilja klippa bort. För mig tog det cirka 70 sidor innan det började bränna till. Men visst, jag är inte bortskämd med att läsa böcker som utspelar sig alldeles inpå knuten.

Hemlig gäst

Jag är glad för att vi köpte biljetter till Stefan Sundström. Bästa konserten på länge. Och lång var den och han var på bra humör och låt på låt var jättebra. Kan inte ha varit många låtar från nya skivan. Special hemlig gäst som utlovats dök upp i extranumret var Lars Winnerbäck som först drog en egen låt och sen en sundströmlåt och sen spelade de ihop och jag kan inte minnas att jag sett Winnerbäck så glad på en scen någon gång.

Jag och Petra försökte lista ut vem som skulle vara hemlig gäst. Vi gissade på:

• Kjell Höglund
• Lill-Babs
• Ewert Ljusberg (sen visade det sig att han är med som basröst på nya skivan)
• Laleh
• Hoven Droven (tänkte båda, men ingen sa något)
• Emma Härdelin

Sen vet man att Sundström skulle kunna ha en till lika bra konsert med jättemånga andra låtar som inte spelades idag som är jättebra.

Jag har några idoler när det gäller skrivande. Vet inte riktigt om det finns någon gemensam beröringspunkt dem emellan. De är:

• Sundström förstås då
• Erlend Loe
• Mikael Niemi
• Bodil Malmsten

Vad har de gemensamt?