Söndagshäng

Vi har ätit söndagspizza från Pizzeria Oden. Jämfört med enda pizzerian La Bomba så vinner Pizzeria Oden på alla plan utom pizzeriakitsch även om även de har fått sin släng av sleven. Men Oden har godare pizza. Just nu kan jag sakna söndagshänget. Vi lyckas inte få till det. Petra sitter med Martin i SAM-styrelsen och skriver en ansökan om pengar från RFoD som fördelar pengar från Kulturrådet. Förra helgen jobbade jag, helgen innan var jag till Eskilstuna. Kommande helg ska jag hjälpa morfar att flytta in på servicehus och ännu nästa helg jobbar jag. Jag saknar det där att bara ta en promenad, fika och spela biljard och sen ta en pizza. Nu är det buskar som ska flyttas om det ska bli någon uteplats till nästa år. Anda buskar ska tunnas ur och klippas ned. Jag sätter upp hyllor i gillestugan och monterar dörrar. I fredags var kusin Pär här och hjälpte till och det blev mer gjort än på flera månader i gillestugan. Pär och jag har gjort helt olika karriärer. Han la inte manken till så mycket på mediagymnasiet och sen har han provat på allehanda industrier, som lärare och bara i år har han varit spadsnok (hjälpt till vid grävningar), lagt tak och nu kör han asfaltläggare över hela Mellannorrland. Allt låter helt supermacho som han ger sig på och ändå är han hur skön som helst och gick igång på en broderibok som Petra visade. Det är fantastiskt roligt att ha flyttat tillbaka och återbekantat sig med en del av kusinerna som en gång var småkusinerna som man alltid träffade på föräldrarnas villkor. Fast det är inte helt synd om mig. Igår var jag hemma mest hela dagen och läste deckare så att jag blev trött i huvudet. Fladdermusmannen av Jo Nesbö. Det är den första boken i serien om Harry Hole, en bokserie som jag läst i total oordning, men som ändå är riktigt bra. Just nu är Nesbö och Åsa Larsson mina deckarfavoriter. De lyckas skapa spänning utan avbrott, riktiga karaktärer, oväntad intrig och de har ett språk som ibland närmar sig det poetiska samtidigt som det är effektivt. Ordningen som jag läst Nesbös böcker: 4, 5, 3, 1 och nu håller jag på med nr 6. Ska köpa tvåan. Jag har köpt alla böckerna utom 3:an vilket stör ordningen i bokhyllan lite. Samtidigt kan jag knappast köpa en bok som jag läst och som jag knappast kommer läsa om. Ordningen jag läst Åsa Larsons böcker på är mer konventionell: 1, 2, 3. Jag känner mig oäventyrlig. Jag vill inte så mycket. Jag var på konsert igår med Tallest man on earth som var bra, men blev grinig för att folk var för surriga och ljudet inte nådde ut. När folk är surriga ska det vara bredbent rock - ja ni hör, sådär går jag på. Jag vill mest var hemma och fnula. Men jag gläder mig oerhört till att det snart är dags för Linköpings Folkmusikfestival. Hittills har det alltid varit ett rus utan rusmedel. Var där eller var en fyrkant.

För övrigt är det just nu svårt att överskatta hösten. Den är fin både när man är inne och ute.

Harry Potter, Åsa Larsson och Volvo Lastvagnar (ninnanninnanninnannanninna...)

Nu vill jag mest läsa böcker. Under jul brukar jag alltid komma in i en läsperiod, men i år har den sträckt ut sig. Förresten började den redan under hösten i Funäsdalen när jag var utan TV och läste istället av bland annat de böcker jag ärvt från Moster Birgit (pappas). Om du tycker att det är tråkigt att läsa om böcker kan du sluta nu.

Jag läste Harry Potter and the Half-Blood Prince där jag fascineras av det vanliga bli vuxendilemmat, när allt plötsligt är upp till en själv och ens förebilder inte är till hjälp längre. Även om det i Harry Potters fall handlar om att rädda världen och vi mugglare får försöka ta hand om oss själva. Hittills har fjärde HP-boken varit den mest spännande. Den femte var lite av en mellanbok och den sjätte som Half-Blood Prince är känns som en uppladdning inför sjuan då allt ska hända. När jag började läsa femman och sexa efter ett uppehåll från fyran på ca sju år så tog det dels lång tid innan jag kom ihåg alla karaktärer och hela handlingen. Dessutom tog det ganska lång tid innan jag helt kunde acceptera upplägget med goda och onda. Det blir en del lite enkla personbeskrivningar. Dessutom känns en del av trolleritricksen och magiska-världengrejer lite barnsliga. Femman och sexan är mer ungdomsböcker. Men när jag tvåhundra sidor kom in i femman var jag med och i sexan behölls magin.

Efter det följde fortsättningen i Åsa Larssons deckarserie (väldigt få är detektiv numera i deckare). Boken heter Det blod som spillts. Boken innan, Solstorm, var hennes debut och jag tycker att både språk och berättarteknik utvecklats. Det är helt enkelt säkrare och mer trovärdigt vilken är helt toppen eftersom redan Solstorm var riktigt bra. Dessutom gläds jag åt att det är en bok som utspelas i Kirunatrakten. Liksom i Mikael Niemis Tornedalsböcker så känns det lite mer som hemma.

Slutligen har jag läst Volvo Lastvagnar av Erlend Loe. Petra var i Oslo häromveckan och köpte den på norska. Förutom Kurtböckerna och kanske José och Maria så är kanske det här den första boken där han inte berättar i jagform utan som den allvetande berättaren. Ja, till och med som författaren som skriver för att gillar språket och inte för att han har en berättelse att berätta. Loe kommenterar då och då händelseförloppet just i egenskap av att vara författare, att han bestämt att den ena eller andra personen ska vara på ett visst sätt och varför Doppler, som är huvudperson i boken Doppler, gör det han gör. Detta gör han ganska ofta, som för att medvetet bryta att vi som läsare ska tro på boken. Och hela tiden kommer jag tillbaka in i handlingen och tror på den fast den är absurd och hela tiden fortsätter Loe att bryta mot berättarmagin. Jag vet inte varför han gör det. Det kanske har något slags konstnärligt syfte. Jag läser hellre en intervju med författaren efter jag läst boken. Det mesta som Loe säger om sig själv i boken känner jag till från intervjuer. Jag stör mig på två saker till:
Han kallar Tomas Wassberg för Robert Wassberg. Sonen Gregus verkar inte längre gå på förskola om man lyssnar till vad han säger. Han säger saker som en tonåring skulle göra. Då har det max gått någon månad sen förra boken slutade. Det är som att även detta är gjort medvetet för att bryta berättarmagin. I övrigt gillar jag boken och särskilt gillar jag den gamle värmländske scouten von Borring.

Nudå? Jag har precis börjat läsa En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka.

Julklappar, omlevande, en församling och nio drottningar

Jag sitter och försöker skriva önskelista. Det går inte så bra. Jag har hittills kommit på joggingbyxor eftersom de jag har är från när jag gick i sjuan och en skidhjälm. Jag kan inte komma på vad jag kan tänkas behöva som är i julklappsprisklassen. Kanske en ny mössa då. Och jag vill inte önska något som jag inte riktigt vet om jag vill ha. De roligaste klapparna är de som jag själv inte vetat att jag vill ha men är helt rätt. När givaren tänkt ett steg längre än vad jag lyckats.

Igår läste jag ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. En schysst bok om vad som händer när de som dött senaste två månaderna vaknar upp. Det roliga är att boken är så realistisk. Det är på det viset ganska mycket science fiction över boken eftersom hela samhället försöker anpassa sig efter nya förutsättningar. Vad ska man göra av de odöda (eller omlevande som blir den politiskt korrekta termen - bara en sån sak)? Hur fungerar de? Vad säger regeringen?

Före det läste jag Solstorm av Åsa Larsson som utspelar sig i Kiruna där det skett ett mord i en stor församling på uppgång. Förutom själva deckarhistorien med den återvändande juristen som ovilligt får lösa gåtan så är miljön med ständig kyla, kalla bilar, blåst och mycket snö en stor behållning. Det finns för få böcker med riktigt vinterväder, skrivna av författare som faktiskt vet vad det är.

Och igår såg jag Nine queens på TV:n. En argentinsk film där alla överlistar varandra och två småtjuvar gör en mycket större kupp än de själva trott att de skulle göra. Hade filmen varit amerikansk med typ Brad Pitt och Kevin Spacey hade det varit en sån film som de flesta sett förr eller senare. Smart och snygg och oväntad ända tills strax före slutet. Smart på samma sätt som Ocean's eleven men med mindre medel. Jag vill se fler bra filmer från länder jag inte vet något om. Just Argentina hade Joel som jag var granne med i Gävle spelat teater i. Han satte upp en pjäs i Gävle som var skriven av en argentinsk författare och regissör han kände. Jag såg genrepet och fattade inte så mycket. Inte heller på premiären fattade jag så mycket, men lite mer och det var liksom festligt att gå på teater och se det en kompis satt upp. Författaren besökte premiären, influgen från Tyskland där han jobbade. Efteråt var det mat och vi skulle snacka om pjäsen och jag drogs på något sätt in i diskussionen och kände mig lite som Stig-Helmer i sammanhanget. I alla fall lärde jag mig att mycket av argentinsk teater och film handlar om att man inte kan lita på någon eftersom alla lurar alla. Efter de kriser som landet gått igenom är det helt enkelt så. Fattade jag det som.