Julklappar, omlevande, en församling och nio drottningar

Jag sitter och försöker skriva önskelista. Det går inte så bra. Jag har hittills kommit på joggingbyxor eftersom de jag har är från när jag gick i sjuan och en skidhjälm. Jag kan inte komma på vad jag kan tänkas behöva som är i julklappsprisklassen. Kanske en ny mössa då. Och jag vill inte önska något som jag inte riktigt vet om jag vill ha. De roligaste klapparna är de som jag själv inte vetat att jag vill ha men är helt rätt. När givaren tänkt ett steg längre än vad jag lyckats.

Igår läste jag ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. En schysst bok om vad som händer när de som dött senaste två månaderna vaknar upp. Det roliga är att boken är så realistisk. Det är på det viset ganska mycket science fiction över boken eftersom hela samhället försöker anpassa sig efter nya förutsättningar. Vad ska man göra av de odöda (eller omlevande som blir den politiskt korrekta termen - bara en sån sak)? Hur fungerar de? Vad säger regeringen?

Före det läste jag Solstorm av Åsa Larsson som utspelar sig i Kiruna där det skett ett mord i en stor församling på uppgång. Förutom själva deckarhistorien med den återvändande juristen som ovilligt får lösa gåtan så är miljön med ständig kyla, kalla bilar, blåst och mycket snö en stor behållning. Det finns för få böcker med riktigt vinterväder, skrivna av författare som faktiskt vet vad det är.

Och igår såg jag Nine queens på TV:n. En argentinsk film där alla överlistar varandra och två småtjuvar gör en mycket större kupp än de själva trott att de skulle göra. Hade filmen varit amerikansk med typ Brad Pitt och Kevin Spacey hade det varit en sån film som de flesta sett förr eller senare. Smart och snygg och oväntad ända tills strax före slutet. Smart på samma sätt som Ocean's eleven men med mindre medel. Jag vill se fler bra filmer från länder jag inte vet något om. Just Argentina hade Joel som jag var granne med i Gävle spelat teater i. Han satte upp en pjäs i Gävle som var skriven av en argentinsk författare och regissör han kände. Jag såg genrepet och fattade inte så mycket. Inte heller på premiären fattade jag så mycket, men lite mer och det var liksom festligt att gå på teater och se det en kompis satt upp. Författaren besökte premiären, influgen från Tyskland där han jobbade. Efteråt var det mat och vi skulle snacka om pjäsen och jag drogs på något sätt in i diskussionen och kände mig lite som Stig-Helmer i sammanhanget. I alla fall lärde jag mig att mycket av argentinsk teater och film handlar om att man inte kan lita på någon eftersom alla lurar alla. Efter de kriser som landet gått igenom är det helt enkelt så. Fattade jag det som.