Jag åker buss
Jag åkte med Uttern. Bussen Uttern. Med Härjedalingen. Och som i de flesta bussar önskade jag att jag var 1.65 lång. Sätena var lite för smala, lite för skålade och benutrymmet var mycket för litet. Jag har för långa lårben. Takhöjden på toan var skrattretande. "Alla ska sitta när de kissar" - mm, när de tvättar händerna med - om det fanns något vatten alltså.
Tönnebro värdshus skulle passa in hur bra som helst i Liftarens guide till galaxenböckerna. Snabbmatshusmanskost i allmogestil på gränsen mellan Sverige och Norrland. Alltid öppet. I en skog som heter Ödemården eller Österermården eller nåt (jo det finns alltid någon som läser informationstavlorna) och det har funnits där i olika skepnader sen någon gång kring Digerdöden. Alla långfärdsbussar och nästan alla chartrade bussar stannar där. Busschaufförer får inte köra hur långt som helst utan paus. Och långtradarna förstås.
Det är lite som en annan värld på de platser där alla ska förbi. Där ingen hör hemma. Att se litauiska, polska och norska lastbilschaufförer längs E4:an. De kör grejer för oss att konsumera. Vad fan gör alla andra? Jag får samma känsla på järnvägsstationer och flygplatser. Alla är på väg, stannar upp, väntar, äter, tittar vart de ska och drar vidare. Livet från bortanför och utanför sveper förbi och jag är med i det. Jag sveper.
Själv ska jag i alla fall på möte i dagarna tre här i Stockholm. Jag bor på hotell Örnsköld bakom Dramaten i en liten hytt utan fönster. ”Har under 1900-talet gästats av Sveriges skådespelarelit och är populärt hos tv- och filmbolag, olika kulturinstitut, museer och ambassader.”, enligt hemsidan. Jordå. Hytten (där bilden slutar på höger sida, där är också väggen):
Tönnebro värdshus skulle passa in hur bra som helst i Liftarens guide till galaxenböckerna. Snabbmatshusmanskost i allmogestil på gränsen mellan Sverige och Norrland. Alltid öppet. I en skog som heter Ödemården eller Österermården eller nåt (jo det finns alltid någon som läser informationstavlorna) och det har funnits där i olika skepnader sen någon gång kring Digerdöden. Alla långfärdsbussar och nästan alla chartrade bussar stannar där. Busschaufförer får inte köra hur långt som helst utan paus. Och långtradarna förstås.
Det är lite som en annan värld på de platser där alla ska förbi. Där ingen hör hemma. Att se litauiska, polska och norska lastbilschaufförer längs E4:an. De kör grejer för oss att konsumera. Vad fan gör alla andra? Jag får samma känsla på järnvägsstationer och flygplatser. Alla är på väg, stannar upp, väntar, äter, tittar vart de ska och drar vidare. Livet från bortanför och utanför sveper förbi och jag är med i det. Jag sveper.
Själv ska jag i alla fall på möte i dagarna tre här i Stockholm. Jag bor på hotell Örnsköld bakom Dramaten i en liten hytt utan fönster. ”Har under 1900-talet gästats av Sveriges skådespelarelit och är populärt hos tv- och filmbolag, olika kulturinstitut, museer och ambassader.”, enligt hemsidan. Jordå. Hytten (där bilden slutar på höger sida, där är också väggen):
6 Comments:
Men det ser ju faktiskt ut som ett fönster där ovanför sängen?
Men vad ser du i fönstret? Det är inte grannens rum.
Jag har bott på det hotellet, men fick fönster. Jag kan inte bo utan fönster, försökte en gång på Rica vid Hötorget, det var dessutom i källaren, obehagligt.
Jag har inte bokat själv. Men det är väldigt lite störande ljud utifrån. Och det är högt i tak. Däremot är rummet så litet att luften är dålig. Notera fläkten på bilden. Den står och surrar eftersom det blir ganska varmt här inne.
Ödmården. Anna Maria är uppväxt tre km därifrån, fågelvägen.
Ödmården låter väldigt Sagan om Ringen.
Skicka en kommentar
<< Home