Midvinter före och efter livet som vi räknar det

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Istället för att blogga (2)

Istället för att blogga har jag:

• Bakat tunnbröd en dag i Skärvången i bakstugan som Petra var med och timrade.
• Cyklat och lyssnat på ljudbok till och från jobbet.
• Städat hela huset.
• Varit på dop i Sveg - systerdotter Maja.
• Varit i Sveg och hälsat på när Frida ändå var där med barnen - två svegsresor alltså.
• Häpnat över hur lite nya bilen dra på landsvägskörning -ca 0,5 l/mil med dubbdäck på.
• Jobbat.
• Adventspyntat och allmänt julfetischerat i förtid.
• Till exempel druckit tre liter julmust, ätit pepparkakor med ädelost, risgrynsgröt och skinkmackor med hädiska färdigskivade julskinkskivor.
• Pillrat med adventsljusstakar, mest på jobbet där vi har en hel drös. Varför är lamporna inte parallellkopplade i ljusstakar? Visst, mer sladd istaken (det lät det), men så mycket lättare att använda. Då skulle alla lampor utom en lysa när en lampa pajat. Så mycket enklare att byta lampa. Särkilt när man ska serva en 10-12 stakar.
• Börjat i föräldragrupp.
  
• Var får barnmorskorna sina läromedel ifrån? Stickad livmoder med navelsträng av garn. Vem stickar livmoder? Barnmorskorna själva eller finns det ett företag som gör dem? (Vad heter livmoder i plural? Livmödrar? Livmodrar?)
• Lärt mig att Östersunds kommun tycker att det räcker om mammorna går i föräldragrupp. Mammor får betald ledighet för två tillfällen. Pappor ingen alls.
• Skottat snö. Ordentligt och kraftfullt.
  

Jons jul i korthet

En julafton och juldag med 10-12 timmars besök per dag från Petras familj är till ända. Imorgon äter vi frukost med Lars Öst och familj som susar ner från Umeåtrakten med start klockan tre i natt. Lunch äts i Öd hos Jens och Gloria. Middag hos oss med Kajsa och Paul. I övermorgon börjar Julafton II hos familjen Söder i Sveg. Jag håller i hatten.

Snart jullov

Jag gör sista dygnet före mitt juluppehåll från jobbet. Idag har jag gått och räknat ned. Vid 15-tiden var det bara 21 timmar kvar och då hade jag jobbat i fem timmar. Och det är precis som när man gick i skolan och bara väntade på att det skulle blir jullov, ni vet sista dagarna när man försökte övertala lärarna att få se på film, leka rita gissa spring och ha luffarschacksturneringar. Fast nu är det jag som borde ha ledarrollen. Jag håller mig undan och spelar svårflörtad och alla pojkarna är lugna och snälla. Imorgon blir det julklappsrace. Jag har köpt en julklapp hittills och det var i somras. Vi har fortfarande inte ställt i ordning gillestugan. Vi ska spika lister, sätta upp elkontakter och ventilationsringar och ställa bokhyllor på plats samt plocka upp böcker. Sen ska rummet städas och sen ska vi hämta soffan och få den på plats. Soffan som vi köpte för en månad sen ungefär. Petras familj ska vara hos oss på jul. Vi måste fixa julmat och julpynta. Köpa gran och städa. Men annars är det lugnt, tror jag.

Do they know it´s Christmas?

Snart kommer jullåtarna (eller de är säkert redan här, men jag inte hört dem så mycket än). Värst av alla tycker jag idag är den där Live-Aidlåten eller om det var någon annan välgörenhetsgala där man frågar sig om de stackars fattiga svältande barnen någon annanstans i världen vet om det är jul. Förmodligen vet de inte det. Förmodligen sörjer de inte det. Om jag är med på noterna är det Eid al-Adha idag. Hur har du tänkt och fira det? Sörjer du att du missat högtiden alla gånger förut? Nä just det. Sluta försöka pracka på andra högtider som inte är deras. Sluta beklaga er över att andra inte vet att du har högtid.

Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan

Vi pysslar och pusslar och knufflar med julen. Det är alltid samma varje år. Familjerna som ska hinnas med och vänner som är uppe på besök. Och nyår som, liksom midsommar, känns som en tvångsfestlighet. Men i år verkar det ha löst sig. Nu på tisdag blir det lite av en kusinträff då jag och de festa av mina östersundskusiner drar till Sveg i karavan över kvällen och lyssnar på Emil som ska sjunga i kyrkan.

Jag sitter på ett hotellrum i Storhogna. Jag och Petra fick presentkort på behandlingar här förra julen men året har snurrat på och nu till veckan går presentkorten ut på datumet. Det känns lite futtigt att åka 20 mil för en behandling så vi sover över en natt och skrapar hop ytterligare några vuxenpoäng. Vi har rummet närmast badet och genom väggen hörs vad som verkar vara panflöjtsmusik. Petra är på någon slags behandling. Men jag har inte vant mig med att ha råd med såna saker så jag kan liksom inte tycka att jag har råd med det. Och inte uppskattar jag det de kallar för vinterträdgården. Det är skifferplattor på golvet, en bäck och glastak på en höjd av kanske 7-8 meter och krukväxter i trädstorlek. Med bakgrundsmusik. Där ska man äta och mysa men jag tycker det ekar som i en shoppinggalleria. Å andra sidan hade jag varit stressad om jag hade varit hemma över omålade paneler och att vi har en bit kvar innan vi är i ordning och alla julklappsköp som jag inte ens funderat på. Nu kan jag sitta lugnt och veta att jag inte kan göra något. Ska läsa lite och basta lite och sova lite. Det bästa av allt är att bubbelpoolen är avstängd och som kompensation får man ostbricka och vin. Jag gillar inte bubbelpoolar för då skakar hela kroppen av bubblorna. Enligt ett test på nätet, som jag gjorde efter Psykologkajsas uppmaning, har jag en släng av HSP – jag är en highly sensitive person. Då har man svårt för allehanda skarpa sinnesintryck eftersom man processar dem djupare och mer reflekterat än er vanliga dödliga. Men det var på en fråga när som avgjorde att jag blev HSP.

För övrigt verkar trådlöst nätverk på rummet mest betyda att det finns tillräcklig mottagning någonstans i rummet men det är upp till dig att själv pejla in den platsen där mottagningen finns. Jag behöver en kastantenn.

Det är tydligen två perioder då presentkort på SPA:n och behandlingar tas ut – direkt efter jul under januari och månaden före jul innan korten går ut på datumet.

När juldagsmorgon regnar

Pappa lägger in resmål på sin nya GPS-navigator. Jag läste lite i mammas nya bok - Bodil Malmstens bloggbok. Om jag en gång blir berömd författare ska jag passa på och ge ut en bok med urval från bloggen. Fint omramat med fint omslag. Med bilder från bloggen. Fast de flesta av bilderna jag använder är snodda.

Emil sover. Det är lillebror och han har en liten härjedalsturné. Imorse sjöng han i Linsell och Älvros. Imorgon sjunger han i Glöte och Ytterberg. Julottor. Än sjunger han ute i marginalen. I avfolkningens ytterområden. Men Svenska kyrkan betalar, fast utan OB-ersättning trots att det är okristligt tidigt.

Mamma och pappa var uppe i ottan och var på plats i Linsell redan klockan sex. Jag och morfar låg och drog oss och anlände till Älvros tio i åtta. Nya kyrkan. Enligt Emil var vi 31 stycken där. Jag räknade 98 tända ljus och då räknade jag ändå inte den där ringgloben längst bak i kyrkan med ljus. Svenska kyrkan tände alltså 3,2 ljus per besökare i Älvros. Jag vet iinte om det betyder något. Längst fram i kyrkan står det två nakna statyer. Jag antar att det är Adam och Eva. Adam har skepparkrans. Eva tänker jag inte kommentera. Men kyrkan är fin trots att det inte är den mer kända Älvros gamla kyrka med moln i taket.

Jag är trött. Jag har varit trött varje dag sedan sista arbetsdagen före jul, i onsdags. Snart ska jag åka till Skärvången där det fortfarande finns snö. Mycket hård snö. Tyvärr blåste sjön upp natten mot julafton så det lär inte bli något skridskoåkande. Men det ska inte bli så mycket aktiviteter. Läsa och se på film. Äta Skärvångenost och tunnbröd. Just nu läser jag den femte Harry Potterboken. Hittills har jag inte riktigt kommit in i den. De fyra första böckerna läste jag för fem-sex år sedan i ett nafs. Kampen mot Voldemort i den fjärde boken kanske är det mest spännande jag någonsin läst. Jag satt och hoppade i sängen.

Ute lyser gräsmattan grön. Det snöade lite i morse. Sen regnade det. Och jag tyckte det var eländigt julen -88 tror jag det var. Det hade varit plusgrader länge och snön var brun av framtinat torvdamm. Jag och Emil åkte spark på myrarna bortanför Sandtjärn. Myrarna och tjärnarna var myrvattensgula och det var plusgrader. Vi sladdade med sparken och vintern blev inte så kall och snörik som jag hoppades när Hasse Krig kom från Stockholmstrakten (Eskilstuna - allt söderut som inte var Skåne var Stockholm) och jag ville att han skulle få uppleva en riktig vinter. I och med att Hasse Krig flyttade till Sveg tog de riktiga vintrarna slut. Det kom aldrig lika mycket snö och det blev aldrig lika kallt efter det.

Det är väldigt mycket jul att vara fyra generationer som firar tillsammans. Det kanske är därför jag är trött. Jag måste passa på att prata med mormor de stunder hon är någorlunda klar. Jag måste passa på att bära på Lill-Erik för snart är han stor och vill hellre springa runt. Mormor pratade om sin mormor som var från Värmland. Klara. De sista åren längtade hon hem till Ämtervik, om det nu var västra eller östra. Jag har bekanta i Västra Ämtervik och en till cirkel sluts. Morfars mormor var från Trondheimstrakten. Så det är inget nytt att folk flyttar.

Så. God jul eller god fortsättning om det nu är idag man börjar säga det. Jag vet inte riktigt när man anses börjar fortsätta. Men jag försöker i alla fall vara artig.

Årets mörkaste dag

Och det var årets mörkaste dag, men vi märkte det inte för det var ändå mörkt utan någon snö men det blev i all fall kallgrader på eftermiddagen. Då kom kusin Pär med för att hjälpa till med julklappslogistiken. Hans ungdomssyndsBMW som han precis lagat för dyra pengar för att sälja så snabbt som möjligt pajade igen på väg ut till Torvalla men Pär lovade att inte vara bitter eftersom han får nog av bitterhet från sin ende arbetskamrat och tillika stugkompis som är bitter morgon, middag och kväll.

Och idag, på väg till Sveg, kryssade vi mellan regnskurar, självaste regnbågen, sjöar med och utan is över fält, genom skogar och mellan berg. Och solen som bara knappt kommer upp och lyser rakt i ögonen. Och tack vare solen blev det på nåt vis vackert ändå. När vi närmade oss Åsarna och kom närmare Härjedalen så var de frost i träden och särskilt på myrarna som låg i skuggan.

Och syskonbarnet Lill-Erik har blivit nästan dubbelt så stor som när han föddes. Just nu går han igång på handpruttar (det är inte roligt utan mer spännande), ringar och någorlunda bekanta människor. När jag härmade en rap blev han däremot helt förskräckt som om det var ett lejonvrål han hörde. Vi tar alltså inte svängarna alltför mycket än så länge.

Men Sveg är sig likt och ändå inte. Affärerna flyttas runt, läggs ned och det startas nya. Det skiljer sig inte från andra orter, men ändå. Nu bor Polisen där SAS bodde där jag en gång köpte glass på Konsum i bar överkropp för att sen bada nere på bassen (aka bassängen) fast först efter en halvtimme eller en timme eller ibland till och med två timmar för att inte få kramp och då enligt en gammal urban legend inte kunna simma och dö. Och Erna var badvakt men i somras rev de bassängen för att bygga badhuset som aldrig blev byggt när jag bodde här eller ens när lillebror bodde här. För bygden behöver ett badhus för att locka turister säger de. Å fan, säger de i västra Härjedalen där nästan all utveckling sker kring och tack vare turism och där är man jävligt sur för att Hedebanan sprängdes i en flygövning som kostade lika mycket som det skulle ha kostat att hålla den igång i tio år till och för att flygplatsen som trafikeras ligger i Sveg och inte i Hede och för att det nu ska byggas simhall i Sveg. Och man är sur på sursvegarna och torvfabriken och Sykes för att det alltid ska satsas i Sveg. Sveg är som ett Härjedalens eget Bryssel eller Stockholm och centralorter där makten sitter ska man bara hata. Alla svegare jag träffat som pluggat i Sundsvall är alla lika förvånade över att Sundsvall är en trevlig stad och att folk som bor där är trevliga trots att det var skogspatroner från Sundsvall som lurade av folk deras skogar med sprit och gjorde folk till nästan livegna skogsarbetare. Men nu är det mat. Strax.

Julklappar, omlevande, en församling och nio drottningar

Jag sitter och försöker skriva önskelista. Det går inte så bra. Jag har hittills kommit på joggingbyxor eftersom de jag har är från när jag gick i sjuan och en skidhjälm. Jag kan inte komma på vad jag kan tänkas behöva som är i julklappsprisklassen. Kanske en ny mössa då. Och jag vill inte önska något som jag inte riktigt vet om jag vill ha. De roligaste klapparna är de som jag själv inte vetat att jag vill ha men är helt rätt. När givaren tänkt ett steg längre än vad jag lyckats.

Igår läste jag ut Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. En schysst bok om vad som händer när de som dött senaste två månaderna vaknar upp. Det roliga är att boken är så realistisk. Det är på det viset ganska mycket science fiction över boken eftersom hela samhället försöker anpassa sig efter nya förutsättningar. Vad ska man göra av de odöda (eller omlevande som blir den politiskt korrekta termen - bara en sån sak)? Hur fungerar de? Vad säger regeringen?

Före det läste jag Solstorm av Åsa Larsson som utspelar sig i Kiruna där det skett ett mord i en stor församling på uppgång. Förutom själva deckarhistorien med den återvändande juristen som ovilligt får lösa gåtan så är miljön med ständig kyla, kalla bilar, blåst och mycket snö en stor behållning. Det finns för få böcker med riktigt vinterväder, skrivna av författare som faktiskt vet vad det är.

Och igår såg jag Nine queens på TV:n. En argentinsk film där alla överlistar varandra och två småtjuvar gör en mycket större kupp än de själva trott att de skulle göra. Hade filmen varit amerikansk med typ Brad Pitt och Kevin Spacey hade det varit en sån film som de flesta sett förr eller senare. Smart och snygg och oväntad ända tills strax före slutet. Smart på samma sätt som Ocean's eleven men med mindre medel. Jag vill se fler bra filmer från länder jag inte vet något om. Just Argentina hade Joel som jag var granne med i Gävle spelat teater i. Han satte upp en pjäs i Gävle som var skriven av en argentinsk författare och regissör han kände. Jag såg genrepet och fattade inte så mycket. Inte heller på premiären fattade jag så mycket, men lite mer och det var liksom festligt att gå på teater och se det en kompis satt upp. Författaren besökte premiären, influgen från Tyskland där han jobbade. Efteråt var det mat och vi skulle snacka om pjäsen och jag drogs på något sätt in i diskussionen och kände mig lite som Stig-Helmer i sammanhanget. I alla fall lärde jag mig att mycket av argentinsk teater och film handlar om att man inte kan lita på någon eftersom alla lurar alla. Efter de kriser som landet gått igenom är det helt enkelt så. Fattade jag det som.

Julmust - problemet med mångfald

Ok, jag har tjatat lite om julmust. Hittills har jag inte sett favoriten. Både Fredrik och Enar rapporterar att de sett favoriten även om Fredrik inte var så imponerad. När jag går in på Vasa Bryggeriers hemsida har de två sorters julmust som inte är den som jag menar. Min favorit är inte ens med i produktsortimentet. Däremot är den med i Flashgrafiken. Vad menas? Jag förtydligar nedan och visar vilken som är favoriten.

Fel must.

Fel must.

Rätt must.

Tomtar i november

Alltså, hallå. Jag läste i Marias blogg och blev lite sur på alla julkonservativa. Hon och de som kommenterar upprör sig över folk som julpyntar tidigare än 23 december. Att advent ska vara en väntan på Jesu födelse.

Julfirandet och andra traditioner är inte av Gud givet. Att elda ljus och käka god mat lär vi ha gjort hur länge som helst. När vi kristnades kom man på att Jesu födelse skulle vara anledningen till julfirandet och flyttade hans födelsedatum cirka en månad för att passa in med de ursprungliga traditionerna. Seden att skicka in en gran i stugvärmen kom från tyskarna kring 1900. Luciafirandet uppfanns av en veckotidning, helt säkert för att få sälja mer tidningar. Tomten är en korsning av gårdstomtar och Santa Claus och också en nittonhundratalskonstruktion. Att ösa presenter över varandra för att julhandeln ska slå rekord varje år kom säkert igång på 50-talet eller nåt. Innan dess fick barnen ett par skidor att dela på vart fjärde år. Julfirandet som det ser ut idag är inte av Gud givet. Det är en sociokulturell konstruktion präglad av vår kultur och historia och det som anses vara korrekt.

Därför blir jag lite sur när andra stör sig på att folk pyntar tidigare än dagen före julafton. Låt folk pynta och fira jul som de vill. Traditionerna förändras hela tiden. Här i Torvalla åker det upp plasttomtar, halmbockar, ljuslyktor och blinkande blå ljusslingor någon gång i november och jag bara diggar white trash. På något vis verkar det som att underklassen fattar galoppen först. De sväljer Halloween med hull och hår och medelklassen förfasar sig. Om 30 år kommer halloween vara lika självklart för alla som jultomtar på julafton. Och då kommer alla att fira. Och alla vill ha plasttomtar och blinkande blå ljusslingor. Fast i och för sig är väl traditionen att klaga på alla som pyntar tidigare än en själv också en tradition. Det gjorde di gamle redan när jag var barn.

God jul alla ensamma!

Jag har redan provat det Jonas skriver om. I fredags festade jag till det på min egen kant i Funäsdalen med julmust och Findus jultallrik. Hade det varit jul hade jag förmodligen tyckt oändligt synd om mig själv. Men i mitten på november var det ett helt ok sätt att återigen tjuvstarta julfirandet (ja jag är julhedning och åt pepparkakor m ädelost och, saffransbullar och julmust för flera veckor sedan).

Jultallriken är helt ok om den bedöms som micromat. Däremot är det inte helt 100% julbord. Gröten är mer risifrutti än risgrynsgröt. Sen är det något slags kålslabb som jag aldrig brukar äta vid jul. Tre färdigköttbullar och några prinskorvar som blir övermicrade om man följer instruktionerna. Jansson är OK. Mest är det en kuriosagrej. Kul och prova, men inget som jag kommer leva på fram till jul. För övrigt går jag och hoppas och väntar på att affären formerly known as Prix här i Torvalla ska ta in Vasa Bryggeriers julmust som förra året var klart godast av alla julmuster.

Hoppsan

Ett blogginlägg har försvunnit utan att jag själv har tagit bort det. Det var där nyss, men nu är det borta. Jag vet inte var det har tagit vägen. Det var inlägget före kryddhyllan och efter européinlägget. Jag minns inte riktigt vad det handlade om. Om det är någon som gör det så kan ni gärna berätta. Annars var det kanske bara tråkigt och oviktigt. Nu ska jag på Rusta och köpa juljunk att ta med till Funäsdalen.