Midvinter före och efter livet som vi räknar det

Det har varit en speciell vecka. Det är verkligen midvinter även om nattens köld inte varit särskilt hård. När jag i tisdags tog mig ut på säsongens första skidtur, eller åtminstone varv i skidspåret,gick det så lätt så lätt men det det slutade rent bokstavligt i midvintermörker och regn. Midvinterregn och då borde jag väl anat oråd men det gjorde jag inte. Istället för att ringa upp pappa som ringt på mobilen följde jag med Petra - som uppgjort var - till Storsjöbadet och den nya relaxavdelningen. Jag är inte mycket för relaxavdelningar, har jag trott, men ändrade mig då detta var mer eler mindre ett bastuland med där vatten med apelsinskivor, diverse skivad frukt, kaffe, oliver och bubbelvatten ingick. Med den vedeldade bastun i tillägg befann jag mig i bastuheaven och avstod att toppa dagens triathlon med lite tango utan stannde extra länge i bastun. Inte heller hemkommen ringde jag pappa. Däremot ringde mamma på onsdag morgon och berättade att morfar dött. Bara sådär. Eller inte bara sådär. Hjärtat har varit dåligt länge och året då han skötte mormor i hemmet då hennes demens tilltog gjorde honom avsevärt äldre och sen hon dog har han inte direkt blivit yngre i kropp och själ även om han nästan alltid varit klar i huvudet. Han föll två gånger under söndagen och blev intagen på sjukhuset där han bara hade 31,5 grader i kroppstemperatur vilket ingen riktigt har kunnat förklara. Han var ändå medveten och pratbar i den mån han hörde något.

På onsdagen togs jag på sängen av beskedet och på torsdagen åkte jag tur och retur till Sveg för att ta avsked vid bädden. Vi sorterade lite bland hans grejer i väntan på att Långjanne skulle börja jobba eftersom de andra sköterskorna inte är långa nog att plocka ner honom och man skurit ner på vaktmästartjänsterna. Jag hade, vad jag minns, inte sett någon död förut och avstått från att se mormor, farfar och farmor och nu var det bara morfar kvar så det var liksom dags. Det var tvunget. Och under dagen innan - onsdagen - hade jag gråtit en skvätt innan jag for på jobbet, sen fortsatt till föräldragrupp och därefter glöggkväll till grannarna innan jag kom på att jag skulle åka till Sveg. Väl där var han förutom att han var blåslagen av fallen - ett blåmärke med form som en björnliganmask - så mager. Min lille starke morfar som sagt att jag var stark som en björn när jag släpade på stockar som han svingade, som lyft skotern till rätta när den kört fast och kånkat på älglår innan man hade vägar att köra älgarna på. Han var så mager. Han hade gått tom på bränsle och var så kall av kylrumsförvaringen och med viss hämning grät jag en lång utdragen gråt som om mödrarna, fruarna och mormödrarna som gråter vid kistorna i fjärran länder där det är krig och har hucklen skulle försöka besinna sig lite men bara lite. Jag tänkte på de små sakerna. Att det aldrig skulle bli jag på kökssoffan, mormor vid spisen som frågar om jag ska ha en sked till kaffekoppen (nä jag jag rör inte ner socker i kaffet) och morfar som la patiens eller sopade golvet. Det var slut med det. Helt. Definitivt. Att jag kunde ha ringt mer och att det var så få gånger vi nådde helt ända fram till varandra men att det ändå hände och att jag skulle vilja att det hade hänt fler gånger och att jag aldrig mer skulle kunna fråga om hur det var under kriget, under beredskapen, som jag gjorde när jag jobbade på Jamtli, att han inte skulle kunna lära mig något mer om jakt eller fiske och att han kanske skulle få träffa mormor nu som han hoppades och att jag också gör det även om jag inte riktigt tror på det. Det var bara slut och när jag la handen på skulten var det samma skult som förut men kallare och kinden var samma kind som förut men kallare fast ovanligt orakad och blek. Men ansiktet var sig inte likt utan magrare och mer insjunket. Gult och slut. Örat var dock helt sig likt. Jag tänkte på det. När jag stod där, intill och bredvid honom och inte visste hur jag skulle reagera - där i källaren på Svegs sjukhus granne med sjukgymnastiken och köket där jag hämtat mat så gånger när jag jobbat på hemtjänsten så tänkte jag på att örat var sig likt.

Det var en så intensiv upplevelse att sörja vid den dödes kropp. Morfars. Att släppa allt det andra och bara tänka på allt jag fått av denna människa och hans fru och allt som jag nu mist. Att helt gå upp i det intill honom och låta mig dras med i det. En begravning är en rit och det här var väl också det men ändå något annat och jag ångrar inte att jag inte tagit avsked på samma sätt hos mina föräldrars andra föräldrar. Så är det inte. Däremot är jag tacksam att jag tog mig tid och satt där om än aldrig så kort tid. Det kommer jag ta med mig tills jag dör. En upplevelse i det nya upplevelsesamhället där vi uppmanas ge bort en upplevelse i julklapp för att hålla de svenska hjulen igång. Morfars julklapp var lite tidig och knappast avsiktlig men större än vilket spa eller vilken ballonguppstigning som helst. Larger than life utan att överdriva.

Därefter räjsade jag hemåt i morfars 740 för att se Ranarims julkonsert och ta emot 75% av bandet i vårt hus. De decimerades av olika orsaker till 25%. Konserten var bra och jag slappnade av men helt mottaglig för mer jul var jag inte. Kl. 8 nästa morgon var det dags för nästa nära-livet-upplevelse. Ett ultraljud av Petras mage för att säkerställa att barnet ligger rätt. Det gjorde det. Vi fick mest se skallen i genomskärning uppifrån och flera genomskärningar av barnets bukhåla eftersom man med dessa mätningar kan fastställa barnets vikt på något finurligt vis. 3,2 kilo. Bullen i ugnen är alltså i princip klar och nu satt på eftergräddning och barnmorskan försökte få en sonisk bild av ansiktet men barnet vände andra kinden till och spelade svåråtkomlig och det enda vi fick en bild av var hjärnan i genomskärning och - örat. Vi fick en klar bild av örat. Som för att understryka livets storhet och kopplingen mellan livet före livet och döden efter livet så är det örat som visar upp sig för mig hos min morfar och hos mitt ännu ofödda barn.

Och idag har det alltså varit årets kortaste dag. Jag har jobbat helg och det är inte mycket att säga om det. Vintersolståndet. Det är ett vackert ord och om det är idag eller på julaftonen som djuren kunde prata med varandra vet jag inte men samma dag som jag var i Sveg sköt de älg alldeles utanför mitt jobb. Älgarna hade varit där några dagar och man tyckte de var väl närgångna när de knallade runt bland tegelhusen och min chef la ett ett äpple på fönsterkarmen till TV-rummet som älgkon mumsade i sig och älgkalven följde henne i hasorna. En av de ensamkommande asylsökande barnen visade mig bilder han tagit av älgarna som han tagit med sin mobil. Morfar var passionerad älgjägare och hela tiden bekymrad över när jag skulle börja jaga egentligen. Det har varit en märklig vecka och aldrig har väl Viktor Rydbergs dikt Tomten känts mer aktuell en midvinter som denna. Jag läser och ryser. Inatt är det jag som är tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html

Vad jag gör och vad jag bör

Vad jag gör:

• Lyssnar på Ranarims nyhitsända CD som är ett tack för husrum.
• Googlar namnet Martin von Schmalensee som är ett namn jag sett många gånger i musiksammanhang och som tydligen är hela namnet Ulrika Bodéns karl. Han mixade Ranarims skiva så på det viset fick jag reda på namnet. Han bodde också här när Ranarim var på turné.
  
• Kollar på ÖP på nätet om presstexten jag skickade igår kom med. Det har den inte gjort. Inte på nätet och inte än.
• Skriver här.
• Laddar hem OpenOffice som är en laglig gratis variant på Officepaketet. Det dök upp som en ikon på menyraden eller vad den heter.

Vad jag bör:

• Åka med skräpet som ligger i kofferten på 740:n
• Sätta på vinterdäck. Fortsätta att höst städa ute.
• Städa inne.
• Göra klart räkenskaperna på Ranarims konsert.
• Förbereda en del saker till Anders och Patriks Klubb SAM-konsert i helgen. Jag jobbar från torsdag kl 10 till fredag kl 12 så det blir inte mycket tid efter idag.

Varför är det mycket lättare att göra de saker jag ska göra när jag är på jobbet än hemma?

Mina nätter med melodifestivalstjärnan

• Petra vill påpeka att Ulrika Bodén är melodifestivalstjärna. Hon är med i Kapell Sheida som deltog i årets festival.
  
• Jag kunde inte värma henne under nätterna.
• Elelementen i den sektionen av huset fungerade inte.
• Men det var mest karl'n hennes som frös.
• Idag har vi fått en hög med jordgubbsplantor av min och Petras tidigare kollega på SV i Östersund.
• Det är byte i asylboendet på Frösön och det har inte fyllts på i samma takt som det har tömts. Just nu är fyra platser tomma vilket gör jobbet mycket lugnare. Vi får mer tid för var och en av de som bor där.
• Morfars bil kan komma att bli förödande för min form. Jag har inte suttit på cykeln sen bilen kom hit. Och det är jävligt bekvämt. Idag tog jag den 300 m typ för att köpa pizza. Men jag blir lite orolig i kroppen av att inte röra på mig.
• Andra natten bodde även Ranarims-Sofia här.
• De som flyttat från asylboendet gör det för att de fått permantent uppehållstillstånd - PUT (uttalas putt på mitt jobb). Det är alltid kul att jobba när någon har fått PUT, när de kommer ut från samtalet med Migrationsverket. De kan dansa, skrika hoppa, kramas eller bara se jävligt nöjd ut. Ingen har hittills fått besked om utvisning. Dessutom är det kul att se att killarna kan lägga eventuella konflikter åt sidan och gratulera varandra även om de själva inte fått PUT.
  

En vecka kvar

Det är en vecka kvar till Linköpings folkmusikfestival och här i Östersund är det Ranarim ikväll. Igår var rörmokaren här och drog in fjärrvärmen in i huset så nu är i alla fall tappvattnet inte uppvärmt av el längre. Jag ägnade hela dagen åt att städa och plocka och dona, både efter rörmokaren, men också för att göra plats i ett par rum för att några ur Ranarim som skulle bo här. Jag fick mer gjort igår än på mycket länge. Det behövs liksom att någon ska komma på besök för att det ska bli något. Jag behöver en yttre påverkan. Därför är det så bra med mitt nya jobb. Saker händer hela tiden, så det är ingen risk att man bara blir sittande med ett dåligt samvete för att man inte gör något. Enda risken är att man inte hinner med allt man borde göra.

Igår kom Ulrika Bodén och hennes karl som heter Martin och en 7-veckors bäbis. Lite Charlotte Perellivibbar över att vara ute med småbarn på det viset. Och jag och Petra märker att vi legat av oss lite på att vara värdar. I Linköping hade vi alltid en hög med kartor över stan åt folk som bodde hos oss.

Ska jobba helg i helgen, för första gången en hel helg med Johan. Vi är de enda killarna på jobbet och har jobbat ihop väldigt lite. Han pratar ganska ordentlig Hoforsdialekt och är bra på att härma folk och dialekter. Vi har hittat varandra bland annat när det gäller gamla avlagda ordspråk och uttryck från förr och förr eller senare slutar det alltid med av vi fnissar mer än jobbar och jag är så full i skratt att jag inte kan prata ordentligt.

Nu tänker jag ringa morfar och kolla läget. På söndag har han bott på servicehus i en vecka och jag är nyfiken på om han fått några nya kompisar eller hittat några gamla. I söndags när vi var där var det en farbor som kollade med pappa om morfar var jägare och lät mycket nöjd när han fick höra att han är det. Förhoppningsvis får morfar någon att dra sina 3000 jakthistorier för.

För övrigt har jag helt arbetsoekonomiskt börjat sätta upp böcker i bokhyllorna nere. Vi ska jumåla väggarna sen, men jag orkar inte vänta. Jag vill se böckerna i hyllorna. Petra är helt inne på att sätta upp faktaböckerna efter bibliotekens sorteringssystem. Tidigare var en del av hennes böcker sorterad efter vikt eftersom en av hennes hyllor är så klen. Ett annat sorteringssystem är färg på bokryggen som jag hört att någon ska ha.

Jo just det. Han Martin, karl'n åt Ulrika, är visst ljudtekniker och har en studio och mixar skivor. Kent och Timbuktu och förstås Ranarim. Jo så atte.

Ranarim: Utveckling och identitet

Utan några djupare funderingar är det kul att se hur man framställer bilden av sig själv. Tänkte på det när jag såg omslaget till Ranarims nya skiva. På deras första skiva försökte de se lite city ut - en fråga att brottas med för alla folkmusiker är ju om man är om skog, rötter och mossa. Andra skivomslaget är mer sofistikerat och typ barockt och slottligt. Nu på tredje skivan har man till slut flyttat ut i skogen och man kan nästan ana en antydan till näbbstövlar. Samma utveckling anas i det typsnitt man valt för bandnamnet. Verkar som att Ranarim förlikat sig med skogsstämpeln. Omslagen nedan är från Drones hemsida och i kronologisk ordning: