Stalkad av Googlemaps

Har idag blivit passerad av en röd Audi med ett gigantiskt periskop och ett antal googleloggor inte mindre än fem gånger. Först på restaurang i stan och sen under hemvägen. Nu är Google så fin i kanten att man pixlar alla ansikten så det tar visst ganska lång tid innan bilderna kommer ut. De tänker på den personliga integriteten och nöjer sig med att läsa min e-post. Men måste de välja en så glåmig dag?

Norrlandsvår.

Om ni längre fram knögglar er igenom googlemaps trassliga gränssnitt och hittar ut på Östersunds gator så är det jag som cyklar runt med en cykelkärra bakom och försöker behålla värdigheten i cykelhjälm och uppförsbacke.

En genväg

En suddig bild från skymningen. Jag är tillbaka på jobbet efter att ha varit pappaledig i tre och en halv vecka - inte dåligt att klämma ur så mycket ur 10 pappadagar. På eftermiddagen hade vi utbildning inne i stan och sen cyklade jag ut till Frösön. I kylan och skymningen halade jag entusiastiskt upp telefonen för att ta ett kort på genvägen över isen. Tyvärr är bildskärmen lite liten för att man ska se hur skarp bilden är.

Jag bor på ett ställe där man kan gena över isen till jobbet. Det är en rösad led över isen. Röda kryss som på fjället. Hade jag alltid bott här hade jag kanske inte tänkt så mycket på det. Nu har jag snart bott här i fyra år och tänker på det ofta.

Jag blev kaskadspydd i ansiktet i morse. På 3 dm avstånd.

Jo jag är på jobbet. Men jag har faktiskt rast. Då får man blogga.

Jag jobbar fortfarande på att hitta den ultimata vintercyklarklädseln. Jag behöver en mössa som täcker öronen alternativt öronmuffar. Ena örsnibben värker lite.

Vintertrampare - ett boktips

Jag har skrivit kontrakt med Östersunds kommun. Jag har blivit en vintertrampare vilket betyder att jag lovar på heder och samvete att cykla till och från jobbet 60% av resorna till och från jobbet. I gengäld har jag fått sprojlans nya vinterdäck till cykeln och en cykelhjälm. Jag måste rapportera in en gång i månaden hur många dagar jag jobbat och hur många dagar jag cyklat.

Det är 7 km till jobbet och det kan gå ganska riktigt tungt nu på vintern även om snösvängen prioriterar cykelbanan som går förbi både mitt hem och mitt jobb. Storsjön har inte frusit helt än (jo kanske nu, men inte sist jag såg den) så luften har varit fuktig och fylld med iskristaller och till det snö senaste veckorna. Faktum är att träden är mer rejält nertyngda av frost och snö. Hängbjörkarna som sträcker ut sig över cykelbanan på Strandgatan tyngs ned i cykelhöjd och piskar ansiktet om man inte är med. För att klara upp detta har jag bytt taktik vad gäller cyklingen. På sommaren försöker jag ta mig mellan jobb och hemma så fort jag kan. Det håller inte nu, då kurkar jag. Nu har jag börjat lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren. Istället för att vara en kamp mot klockan och elementen blir nu cyklingen en stunds kontemplation och äventyr och jag har inte alls bråttom eftersom lyssnandet tar slut fortare om jag cyklar fortare. Konsten är att hitta böcker som inte är tråkiga och kanske måste de hela tiden ha små cliffhangers så att man inte vill släppa dem. Jag håller på att bränna igenom Jan Guillous senare böcker som alla hela tiden håller en lite i luften och på halster utan att ge en de sista pusselbitarna. Jag vet inte hur det skulle fungera med mer kontemplerande böcker. Jag har alltså omtolkat cyklingen från kamp till kontemplation - annars skulle jag inte orka. 20 minuters kamp är OK men nu på vintern tar det upp till 45 minuter beroende på väglag (lätt packad snö). Då orkar jag inte kämpa mig fram utan mår bäst av att cykla sakta, lugnt tillbakalutad.

När jag väl kommit in en ljudbok vill jag lyssna på den hela tiden, samtidigt måste jag göra lagom svåra saker. Plocka disk ur diskmaskinen, städa, hänga tvätt funkar. Härom dagen satte jag ihop ett IKEA-bord. Det gick bra. Att såga av benen till den höjd vi ville ha gick däremot inte lika bra eftersom det krävde en del räknande. Nu är benen lite för korta. Så kan det vara när man prioriterar fiktion framför verklighet.

Ett sommartecken

Man vet att det är sommar i Östersund när majoriteten av de som handlar på Ica talar tröndersk. På norska sidan på våra breddgrader bor det många fler än vad det gör på svensksidan. När barnfamiljer så ska åka på semester så beger man sig förstås till första bästa närmsta utland: söte bror Sverige. Där köper man ost, snus, alkohol och billigt snop till barnen. Eftersom Östersund är relativt litet gentemot Trondheim så blir det en stor andel norrmän under sommaren. Än fler blir det nästa vecka då Storsjöcupen startar, en ungdomsfotbollsturnering med ca 250 lag och 2/3 av dem är från Norge.Hur vet man då att det är tröndersk man hör? Lyssna först och främst efter de pallatala n:en - lite som n på spanska. Det låter ungefär som n och j samtidigt och det är ofta ganska sött.

Annars då? Jag har tydligen varit trött den här veckan. Flera på jobbet har kommit till mig och frågat hur det står till egentligen. Kanske försöker jag göra för mycket ute och för mycket socialt att jag inte klarar av att slappna av ordentligt. Kanske är det något annat. Men det är otroligt skönt att ha ett jobb där arbetskamrater uppmärksammar hur jag mår nästan innan jag gör det. Som en skuldra att luta sig mot.

Full fart

Det har rullat på i en och en halv vecka nu. Det har varit:

• VM i skidskytte i stan.
• Och tyskar, norrmän och ryssar på stan.
• 90-årskalas för morfar hemma hos oss.
• Besök av syster Frida med familj.
• Det årliga besöket av Tomas och Carina (inte par).
• Skoterhoppning, ljusspel på Rådhuset, isskulpterande och en massa små gratispryttlar att vinna i samband med VM. Och ljusspelet sen. Jag har sett det fyra-fem gånger i olika väder och det var så ballt och så oväntat. Jag har aldrig tänkt att man kan göra så.
• World Rythm Fest där Emma Härdelin överraskade med att sjunga ihop med två jazzmusiker. Mer folkmusik än jazz och särskilt kul när musikerna spelade xylofon så att det lät som ett positiv och hon sjung fort, gällt och svajigt med mycket darr så att det lät som en 78-varvare.
• Genrep på en söt liten barnteaterföreställning med Cecilia Person, Lasse Sörlin och Emma Härdelin.
• 4 dagar med en 1,5-åring som lägger ned hela sin själ på att undersöka och testa världen. I brist på ord och begrepp kallade han månen för pippi och det fick också Petra heta för att göra allt lite enklare.
• Helt OK att gå på stan i lustiga hattar, koskällor och bjällror. Och flaggor. Norska flaggor. Överallt norska flaggor, mössor, bilar.
• Bröderna Lindqvist på VM. De drog av Viggen före en tävling. Sen dök Folke Lindqvist upp med ett after ski band och spelade mer som lät som Nygammalt. Gammtjo is back.
• Klassisk musik på VM. Under skjutdelen spelade man klassisk musik.
• Folk i landslagskläder här och där. Men skidskytte har kanske inte de för mig mest kända ansiktena.
• André Pops och Magda i folkvimlet i alla fall.
  
• Iron Maiden, Rammstein mm i Badhusparken där barn lekte i snöborgen, åkte skridsko och kana. Pensionärer stannade till och såg på samtidigt som kvällsdiset och kylen la sig över sjön när solen precis gått ned bakom Frösön. Till tonerna av Run to the Hills.
  
• Toktrångt på själva VM. Arrangörerna hade lyckats med mycket, men inte med att dimensionera gångvägar och broar efter besökarantalet.
  
• Ville Roempke som läste dikter och spelade olika instrument på en mycket liten scen, Eremitens koja på 8 kvm. Vi var tolv personer därinne som värmde oss och jag blev helt glad i hjärtat av att han blev så glad när jag önskade en dikt jag hört han läsa förut.

Med mera med mera.

Vi avslutar med en idolbild som Tomas Gunnarson tog. Självklart sköt jag fullt. Notera de beundrande tindrande ögonen. Klicka om ni vill ha en större bild - kanske något att ha till bakgrund på skrivbordet?

Supa, knulla och travet

Att ta en promenad på vintern behöver inte vara detsamma som att göra det på sommaren. Långkalsongerna i ett par byxor som i vanliga fall passar precis och ett underlag av snö som är mer eller mindre packat och mer eller mindre ojämnt gör att kaloriförbrukningen, arbetsinsatsen och andhämtningen ökar. Vi har alltså kommit till den punkten att vi känner oss lite duktiga när vi varit ute och gått. Att vi skottat lite snö gör inte saken sämre.

Ok. Det finns ett Storsjön. Självklart finns då också Lillsjön. Bryggorna ligger ute men annars är badförutsättningarna lite sådär.

Skogsstig för rullstolsburna, rullatorgångare och småbarnsföräldrar. Inte prio 1 när snösvängen är ute.

Vi längtar snö och nästan avgudar kyla. Vi grämer oss när det är plusgrader och förbannar vägsalt. När det blir stora högar av snö i korsningarna så man inte ser om det kommer någon förrän bilnosen är långt ute i gatan så gläder vi oss åt att det ser ut som när vi var barn. Men. När stan ser ut som ett julkort så är det fullt upp både hemma och på jobbet och det blir liksom inte av att man kommer ut på de där turerna som man drömmer om då när första snön kommer och man önskar att det var socialt acceptabelt för 30-nåntingare att fånga snöflingor på tungan eller göra snöänglar.

Kraftledning. Skidspår som inte dras upp med maskiner. Detta är 100 m från ett industriområde och spåret går till campingen och travet. Här åker en hel del av Sveriges blivande skidstjärnor eftersom det på vintern är studentboende på campingen.

Och här får studenterna reda på att de måste lämna skotern om de ska åka vidare.

I alla fall. Nån promenad blev det i alla fall även om det i vårt fall är lite av ett projekt innan vi kommer iväg. Och idag var stan som ett julkort och ljuset var sådär grönorange och det hade varit en perfekt dag att spela in julkalendrar eller för den del engelska filmer där delar av den utspelar sig i Chicago (jo, det är sant, det var ett filmteam här i stan och gjorde just det före jul). Och jag hade en Allan Edwalllåt (hur sätter man ihop ett sånt ord, Enar?) på hjärnan och gick och sjöng ”supa, knulla och travet och sprit har jag haft som tidsfördriv och ont i skall´n fick jag av ’et” om och om igen tills jag helt plötsligt nynnade på Inner Circles Copssignaturmelodi. Cops och Americas Funniest Home Videos är två program som visas nästan varje dag på mitt jobb. Man behöver inte fatta språket för att uppskatta dem.

Petra posar framför en del av Östersunds snötipp, kanske ett blivande turistmål för Vinterstaden? Här smälter snö hela sommaren. Vattnet rinner sedan sakta sakta ut i Storsjön och ska tillsammans med lakvatten renas i sedimentdammar, bäckar mm innan det släpps iväg med Lillsjön som första anhalt. Rening genom långsamhet - ett schysst koncept som sköter sig själv.

Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det

I söndags. I söndags sken solen. Snön gnistrade och knarrade och det rök ur munnen. Vi gick i parkområdet mitt i Odensala, ner mot Storsjön, mellan järnvägen och gamla E 75. Det hade snöat mycket och vi fick pulsa fast vi gick i andras spår. I skoterspår som gick varv på varv i den lilla parken och rivit upp snö, is och gräs. Och folkspår ackompanjerade av snirkliga hundspår och oupplockad skit. Och en man med fru som sa ”vilket väder” till oss när vi mötte dem. ”Ja vilket väder”, sa vi och sen skojade vi om gemytligheten. Och barn som åkte pulka och föräldrar som åkte med. Och en jättestor pappa som hoppade i jättestort hopp med en pytteliten snoräjser. I motljus. I gnistrande djup nysnö. Mellan koloniträdgårdar, park, järnväg och villaområde. Med utsikt över Storsjön, Annersia, Oviksfjällen och Sveriges största ö i en insjö.

Det var i söndags och det var ett undantag för sen i måndags har det varit takdropp och hopsjunken snö. Idag snöar det blötsnö som är så blöt att det droppar av träden. Och på bussen, på stan, på möten och på jobb pratar man om vad som hänt med vintern och med januari. Det sägs vara en världslig sak att prata om väder. Men just nu saknar jag kalla tår, snor som fryser i näsan och ögon som tåras fast det nästan inte blåser och rädslan för förfrysta örsnibbar. Snart kommer jag romantisera om knarrande snö och ljudet från när man sparkar på en snöklump som är minus 35. Jag kommer få en anledning att låta som att jag verkligen kommer från en tidigare generation och säga att när jag var barn fick vi alltid gå till skolan om det var varmare än minus 35. Och jag ska dra mig till minnes den gången när jag gick i tvåan och det var minus 42 i Sveg och på TV var det reportage om kylan för det var minus 25 i Stockholm och det var ju kallt för dem. Stockholmarna. Så kallt är det inte ens här på hela vintern. Om ingen gör något åt vädret ska jag börja tjata om det.

Myskoketterier

Söndagkväll igen men ingen söndagsångest inför veckan som ska komma. Efter svinhelgen förra veckan så är jag nu i go' veckan i schemat. Natten mellan måndag och tisdag sover jag över (jag är på jobbet i 22 timmar och) och sen är det bara två möten. Det gäller bara att inte falla in i något slags arbetslöshetslunk utan istället göra sånt som jag vill göra. Inte så att jag behöver vara duktig och nyttig. Men ibland (ganska ofta är jag rädd) så såsar jag till framför datorn och blir sittande. Sen när det är läggdags på kvällen får jag krypningar i kroppen och undrar vad jag gjort av dagen. Så inte denna helg. Igår åkte vi skidor i Torråsen som ligger på en höjd utanför stan. Det finns sjukt mycket och många och långa preparerade skidspår i den här stan. Jag undrar om det finns någon stad i världen som har fler. Dessutom ska de dra 2,5 mil på Storsjön senare i vinter. Torråsen är en avstickare på ett 15 km-spår där vi åkte valda delar av det spåret. Det är inte så brant där. Dessutom ligger parkeringsplatsen på ett hygge med utsikt över stan, sjön och fjällvärlden. Den här helgen har stan varit som ett julkort. Det kom bra med snö natten till idag så jag fick köra julklappssnösläden. Sa jag att jag känner mig som en riktig vuxen när jag skottar snö på egen uppfart? Det gör jag.

Och vi har promenerat idag och tänkt på människor som bor vid Norrlandskusten där det visst skulle regna istället för snöa. Det kanske blir lite tjatigt detta, men vi är sjukt glada i snö. Petra är dessutom sjukt glad i kyla och en av mycket få som myser åt att det är 35 grader kallt. Vad jag minns så var 35 grader kallt det vanliga under december-januari-februari när jag var barn, men det kanske är helt fel. Det brukade vara en treveckors period med den temperaturen.

Igår bastade vi och sen var det kakelugnsmys. När vi bastar brukar Petra förundras över att vi helt plötsligt har en bastu. Och jag förundras över kådan som tränger upp ur lavarna (visst kallar man bastubänkar för det?). Förra gången small det till när jag reste mig från banken. Nu hittade Petra hår som hade ryckts loss. Som satt fast i kådan. På långtids-att-göra-listan under rubriken högst eventuellt finns en ombyggnation av bastun. Dels bygga lavar som inte kådar av sig och dels flytta om dem. Jag vill ha plats för fler på dem och jag vill ha högsta bänken högre upp. Nu har man en massa luft ovanför huvudet där det är varmare än där man sitter och det känns inte helt bra. Det gör däremot själva bastandet. Det är få saker som klår känslan av att som kall sätta sig i bastun och slå på riktigt mycket vatten så man knappt kan andas. Det river i lungorna och skinnet och sen öppnas porerna för fullt, så mycket att det på ett sätt känns kallt. Jag måste ta på huden för att känna hur het den är. Just under uppvärmningsfasen njuter jag som mest. Det är som när man är kall på våren och råkar stå eller sitta i solen inomhus och sakta värms upp. Fast varmare. Fast utan solljus.

Eer. Hmm. Det här håller visst på bli någon slags mysblogg med långa vinterpromenader, kakelugnskoketteri och nu bastande. Säg ifrån när jag börja skriva om vinsorter i 200-kronorsklassen och över eller promenader i vinlundar i Provence.

För övrigt har jag just läst ut Peter Robinsons En märklig affär. Det är första boken jag läser i den serien men det är väl typ fjärde boken i serien. Jag brukar gillar deckare även om jag inte gillar alla. Den här var ganska tråkig och ospännande och det var stora textsjok som jag gärna strukit helt och andra som jag hade komprimerat helt. Tidigare böcker i serien kanske är bra. Kanske senare också. Den här var tråkig, ospännande, seg och figurerna kändes platta även om fokuset på trafficking var skrämmande. Nu har jag gett mig på julklappsboken Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson och det känns betydligt roligare.

Is is bäbis

Vi övergav skidåkning på Storhogna och skyndade oss hemåt för att komma ut på isen då vi fått rapporter om att folk börjat åka skridskor på Storsjön.

Jag svävar. När isen är nyfrusen är det så mycket tydligare att man går på vattnet.

Såhär ser det ut när jag åker sakta. Då kan ni tänka vad det svoschar när jag åker fort.

Möte i Minnesgärde. Matilda och Lasse turas om att åka och att se till barnvagnen som de inte törs ta ut på isen. Notera att Petra (och jag) i sann LLK (Linköpings Långfärdsskridskoklubb)- anda tar detta med säkerhet på allvar. Isdubbar, grenrem, säkerhetslina, komplett ombyte + handduk i förslutna påsar i ryggsäcken.

Isen är bitvis full av dem. Iskristalltussarna.

Sjöbotten i Öd. Vi styrde kosan mot Jens och Gloria som byggt hus i Öd på Annersia och just flyttat in. Jens är Petras bror.

Och tog jag kort på huset? Tog jag kort på dem? Tog jag söta bilder på hunden eller katten eller på någon inredningsdetalj? Nä. Jag tog en suddig bild på tvättmaskinen bara för att den har en särskild inställning för cowboykläder.

Vi skulle bara säga hej för att hinna hem innan skymningen. Men det blev glögg och fika och tittar på ditt och datt i nya huset. Så det blev gott och väl skymning innan vi kom ut på isen igen.

Vi susade hem över en svart is i mörkret mot ljusen i Östersund. Det var vindstilla och från långt bort var det ljud från bilar, skotrar och två flygplan landade på flygplatsen och vi bara klapprade fram över isen samtidigt som kajorna samlades i allt större flockar för att hitta en fin plats till nattvilan och det var kanske min finaste skridskotur någonsin. Klicka på bilden för större bild.

Kalle Ankais

I fredags tog jag med mig kameran när jag var ute och gick.

The mansion. Det ser ut som en sportstuga, men det är ett slott.

Järnväg, eltrådar, kolonilotter, Storsjön och Annersia.

Det finns olika typer av is får man lära sig om skridskoåkare. Det är glansis, stöpis, överis och Kalle Ankais. Kalle Ankais är det bara i Kalle Ankafilmer. Då är det snö på backen men isen är ändå blank och fin. Nu är det Kalle Ankais i Östersund.

Som på film

Jag har börjat lyssna på P2 när jag ska åka på jobbet. Av någon anledning så ska jag alltid hålla på att dra på att åka iväg till jobbet. Någonstans långt in i reptilhjärnan finns en klar ovilja mot att komma fem minuter för tidigt till jobbet, och alla andra ställen, och så har det alltid varit. Därför sitter jag alltid lite halvstressad i bilen när jag ska till jobbet. Och ja, det blir nästan alltid bil nu. Den höga cyklingsmoralen har kommit av sig och bussarna är för få och för oförutsägbara vid elvatiden på kvällen när jag oftast slutar. Så då sitter jag där, lite oppi orra (som blivit ett modeuttryck på mitt jobb) eftersom jag inte heller vill komma försent. Nån gång har jag då rattat in P2 och helt plötsligt befinner jag mig i en finkulturfilm från kanske Frankrike eller Tjeckien. Jag ser stan utifrån och då är det inte längre grå vardag utan sådär exotiskt som det kan vara på film. Bilarna som väntar vid rondellen. Folk som avvaktar vid övergångsställen för att se att bilarna saktar innan de törs gå över. Dagisbarn i gula reflexvästar som går lydigt på led med en fröken först och en fröken sist. Ena dagen speglar sig solen i fönstren på Frösön så att det syns över Storsjön till stan och andra dagen är det dimma som gör att man bara ser delar av stan men genom en öppning kan se ända till Annersia. Och tredje dagen är det stora tjocka flingor som sakta singlar ned och gör det extra lätt att få bredställ genom rondellerna samtidigt som någon P2-orkester spelar The End med The Doors. Och jag vet att såhär ser det ut överallt när folk åker till jobbet men ingenstans är det precis såhär.

På cykelfronten lite nytt

Alla som läser den här bloggen sen tidigt förra året går förstås och undrar hur det går med mitt cyklande. Då var det ständigt nya uppdateringar om nya hastighetsrekord, hur långt jag cyklat sen jag fick cykeln osv. I sommar har det mest varit hus och trädgård för att mot slutet i det närmaste bli någon slags husmodersforum. Skärpning tänker ni tyst framför era jobbdatorer, sista fem minuterna före fikarasten eller om det är sen småbarnen lagt sig och man får lite kvalitétstid för sig själv sådär vid halvtolvsnåret. OK då, tänker jag framför min än en gång restaurerade bärbara dator när jag egentligen borde ringa olika rörfirmor om offerter på element och rördragning i husen i området.

Cykeln går oförskämt bra. Den gör det. Förra veckan bytte jag framlampa på reklamationen och nu lyser den så fint i mörkret. När jag cyklade hem sent en kväll och mötte några ungdomar så hörde jag sen jag passerat dem att de konstaterade att det inte var någon moped. Så starkt lyser alltså lampan. Så fort kör jag alltså. Hur fort det är vet jag inte längre. Cykeldatorn blev jag av med under Yran då cykeln parkerats vid turistbyrån. Då hade jag kanske en kilometer kvar tills jag hade cyklat 100 mil. Nu cyklar jag utan hastighetsangivelser, men konstaterat nöjt och självsäkert att jag kör på högre växlar nu än före semestern på flera sträckor. Jag tror mig alltså ana att jag kör lite fortare. Däremot tog det slut med hastighetsrekorden förra sommaren. De togs alltid utför backen ner från Naturreservatet mot Lillsjön. Inte på cykelvägen då utan på bilvägen. När jag inte mötte eller blev omkörd av några bussar eller bilar. För trots att cykeln har 8 växlar (mycket med mina mått mätt) så gick benen fortare på denna åttonde växel än när jag som barn tokcyklade utan motstånd på farfars motionscykel. Och som vuxen man vill man ju inte uppfattas hursomhelst. Det behövde dessutom vara någorlunda fint väder. Så oftast avstod jag. Tydligen ska också navgeneratorn ha en inbromsande inverkan när det går fortare än trettio. I början slog jag rekord varje gång jag försökte. Sen blev det svårare och svårare och jag blev också ganska trött och då hade jag ändå 6 km kvar av cykelturen tll jobbet. Nu passerar jag inte den backen till eller från jobbet längre. Och jag har ingen hastighetsmätare. De senaste dagarna har det ändå varit skönt att cykla. Efter att ha jobbat 12 eller 26 timmar i sträck är det en anspänning som släpper. Jag andas ut. Jag rullar och fincyklar. Tittar på kanadagässen i Badhusparken, på mammorna med sin moderna trehjulsbarnvagnar, på de som går med en lös jämthund och faktiskt har kontroll på den, Thomée som lägger ifrån bryggan och tutar och ger sig ut bland segelbåtarna, Thomée och de andra båtarna som jag pratat så många gånger om på Jamtli. Jag släpper ned axlarna och möter par som går hand i hand par där den ena vågat ta av sig barfota och försiktigt tassar på gruset. Ser på SAS-planet som kommer över stan, som jag vet gått strax ovanför vårt hus, som lägger riktningen bara strax till vänster om Frösöberget. Jag vänder huvudet mot planet och det glittrar i vattnet så där som det bara gör i svenska filmer som utspelas i skärgården eller i svenska sommardeckare. Vid Västra stationen väntar långhåriga backpackers. Vid Österängsparken kommer permobilmannen rullande och allt är som på film. Som i början på Jalla Jalla eller en välpolerad reklamfilm. Jag som alltid trott att jag aldrig gillat städer.

Så det är helt OK med cyklingen fast hastighetsmätaren rykt. Jag kämpar fortfarande med trottoarkanter som jag måste upp på och svetten som alltid kommer efter 4 km:s cyklande. När Emil var här tog han 245:an (bilen alltså, vägen hette 45:an men numera E 45) till Sveg. Pappa ska ha den under älgjakten. Annars hade jag nog inte cyklat så troget som jag gör. Det är så mycket enklare att cykla efter en ledighet än när jag jobbat några dagar. Men nu har Petra vår bil ganska mycket i jobbet så jag har bussen att välja på förutom cykeln och hittills har jag inte provat att ta den till och från jobbet och då gruvar jag mig lite så jag cyklar jag.

Sveg-Östersund 1-1

Enligt LT leder Östersund och Sveg landets väderstatistik vad gäller vädret på midsommaraftonen. SMHI bekräftar.

Kallast genom tiderna i Sverige på midsommarafton: Östersund
Varmast genom tiderna i Sverige på midsommarafton: Sveg

Kommentarer överflödiga.

Östersund, en torsdag eftermiddag i april

Jag och Martin hämtar PA (högtalaranläggning) på Hamm och Nilsson för att lämna av på Potatisbaren inför kvällens konsert. Det är på gågatan och jag smyger fram. När jag ska åka från Potatisbaren efter avslutat uppdrag står en bärgningsbil för utfarten. Den lämnar av en bucklad koreansk bil som rullas in på Domus. Jag är rädd att jag ska buckla bilen jag kör åt alla håll. Det är klaustrofobiskt trångt att köra bil ner till Potatisbaren, vända och köra upp igen. Och hela tiden snöar det.

Vädret alldeles nyss, 200 meter härifrån.

Och så vädret.

Östersund har just nu väldigt mycket väder. När vi vaknade i morse slog vädergivaren mot fönstret – något den aldrig gjort förut vad jag minns. Biblioteksgatan var avstängd av Polis och kommun och jag förstod inte varför. Var det för halt? Nej, läser jag på lokalnyheterna på nätet. Taket på universitetsbiblioteket håller på att blåsa av. Någon timme senare kan man även läsa om det hos DN. Tre byggnader har tappat taket och fönster har blåst ut. Min och Majs fikarast stördes av att först en vindskiva i plåt och sen en till blåser ner från huset på andra sidan vägen. Vad gör man när man ser att en vindskiva håller på att blåsa ner? Ska man gå ut och stoppa eventuell trafik och människor? Vi ringde Östersundsbostäder och polisen.

Samtidigt fladdrar en skata runt i en björk och försöker få ordning på sitt skatbo som kastas fram och tillbaka för vinden. Just idag verkar vara en dålig dag att lägga ägg om man är skata i Östersund.

Undra om alla glasrutor i balkongen är kvar när vi kommer hem.

Livet i korthet - en lista

• Mötte tre polisbilar mellan Torvalla och Ås i morse.
• Ås?
• Ja, en ny mobilkurs för pensionärer drog igång. Tog del av det senaste åsskvallret.
• Jag är förkyld. Det är synd om mig. I lördags sov jag mer än jag var vaken. Så fort jag tänker gör det lite ont i huvudet.
• A och 1 krånglar på min bärbara dator. Det går bra att skriva aaaaaaaaa. Men banan blir bnn.
• Vi husspanar. Hus i Östersund är oproportionellt dyrt. Det verkar snart bara vara Umeå som är dyrare i Norrland.
• Jag tar tillbaka det jag sa förra veckan om att Patrik Järbyn skulle vara en medelmåtta i sin sport. Däremot skulle jag med min klena karaktär aldrig ha kunnat hålla på som han ha gjort.
• Blogger har tvingat mig att uppgradera till nya blogger. Jag vet inte vad det innebär, bara att de som gjorde det på en gång det gick tappade bort en del poster. Hoppas att bildhanteringen är bättre nu.