Vintertrampare - ett boktips

Jag har skrivit kontrakt med Östersunds kommun. Jag har blivit en vintertrampare vilket betyder att jag lovar på heder och samvete att cykla till och från jobbet 60% av resorna till och från jobbet. I gengäld har jag fått sprojlans nya vinterdäck till cykeln och en cykelhjälm. Jag måste rapportera in en gång i månaden hur många dagar jag jobbat och hur många dagar jag cyklat.

Det är 7 km till jobbet och det kan gå ganska riktigt tungt nu på vintern även om snösvängen prioriterar cykelbanan som går förbi både mitt hem och mitt jobb. Storsjön har inte frusit helt än (jo kanske nu, men inte sist jag såg den) så luften har varit fuktig och fylld med iskristaller och till det snö senaste veckorna. Faktum är att träden är mer rejält nertyngda av frost och snö. Hängbjörkarna som sträcker ut sig över cykelbanan på Strandgatan tyngs ned i cykelhöjd och piskar ansiktet om man inte är med. För att klara upp detta har jag bytt taktik vad gäller cyklingen. På sommaren försöker jag ta mig mellan jobb och hemma så fort jag kan. Det håller inte nu, då kurkar jag. Nu har jag börjat lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren. Istället för att vara en kamp mot klockan och elementen blir nu cyklingen en stunds kontemplation och äventyr och jag har inte alls bråttom eftersom lyssnandet tar slut fortare om jag cyklar fortare. Konsten är att hitta böcker som inte är tråkiga och kanske måste de hela tiden ha små cliffhangers så att man inte vill släppa dem. Jag håller på att bränna igenom Jan Guillous senare böcker som alla hela tiden håller en lite i luften och på halster utan att ge en de sista pusselbitarna. Jag vet inte hur det skulle fungera med mer kontemplerande böcker. Jag har alltså omtolkat cyklingen från kamp till kontemplation - annars skulle jag inte orka. 20 minuters kamp är OK men nu på vintern tar det upp till 45 minuter beroende på väglag (lätt packad snö). Då orkar jag inte kämpa mig fram utan mår bäst av att cykla sakta, lugnt tillbakalutad.

När jag väl kommit in en ljudbok vill jag lyssna på den hela tiden, samtidigt måste jag göra lagom svåra saker. Plocka disk ur diskmaskinen, städa, hänga tvätt funkar. Härom dagen satte jag ihop ett IKEA-bord. Det gick bra. Att såga av benen till den höjd vi ville ha gick däremot inte lika bra eftersom det krävde en del räknande. Nu är benen lite för korta. Så kan det vara när man prioriterar fiktion framför verklighet.