Basta med Detektivbyrån

Sitter hemma i mysbyxor, ullfrottétröja, en till ulltröja och raggsockor med gårdagens bastning kvar i kroppen. Någon gång när jag blir stor och lever ett mer regelbundet liv ska jag bli som pappa och basta en gång i veckan. Jag sover så bra av det.

Visst, det går att optimera bastningen. Jag har fortfarande svårt att att ställa in den optimala temperaturen. Vredet är för oprecist. Igår var det aningen för kallt och sist var det aningen för varmt. Det ska vara så det svider i skinnet och porerna fläks upp på en gång. Men sen ska det inte slita i kroppen av värmen. Lavarna, bänkarna, skulle behöva bytas. De är av fur och kådar av sig så att man blir lite luggad när man reser sig från en av platserna. Sen skulle jag vilja flytta om dem för att få in fler människor och för att kunna sitta högre upp. Alltid fler människor. Det mesta vi gör i det här huset syftar till att få in fler här. Jag tror vi har 7-8 extra bäddar. I sängar alltså.

Jag går omkring tycker att jag och Detektivbyrån är kompisar. Musiken de spelar är som en skön saga och jag vill vara med. Jag brukar inte tänka att jag är kompis med musiker och andra konstnärer jag inte pratat med. Erlend Loe och Bodil Malmsten hör till undantagen. Vi kommer så bra överens Detektivbyrån och jag. Det var länge sen en konsert väckte så mycket sympati hos mig och jag bar med mig den i flera dagar som nu. Sättet som Anders Flanders (det namnet alltså) verkar helnjuta av att spela dragspel och hur vibrafonkillen studsar runt när han spelar och hur de förtjusta berättar hur de fått till ett särskilt pianoljud. Och att de är så inne i det de gör att lånat pengar för att kunna spela in skivan. Och långa utvikningar om Tore Skogman och Kingen och att de blivit kompisar med Hoven Droven. Och att i en låt så skymtar Kärleken är evig kort förbi några gånger så att jag både lyssnar om och tänker på låten länge innan jag kommer på vad jag har hört. Kombinationen av självdistans och kärlek till det man gör. Och sen sjungar Patrik Larsson i P3:s MNK Kärleken är evig när jag åker till tippen med en vagn med löv och buskklipp och snön pudrar Odensala. Det är lite saga över en del av livet just nu och jag är kompi med Detektivbyrån. Och om någon inte tänkre se dem när de passerar i en stad nära er så gör ni fel.