Som på film

Jag har börjat lyssna på P2 när jag ska åka på jobbet. Av någon anledning så ska jag alltid hålla på att dra på att åka iväg till jobbet. Någonstans långt in i reptilhjärnan finns en klar ovilja mot att komma fem minuter för tidigt till jobbet, och alla andra ställen, och så har det alltid varit. Därför sitter jag alltid lite halvstressad i bilen när jag ska till jobbet. Och ja, det blir nästan alltid bil nu. Den höga cyklingsmoralen har kommit av sig och bussarna är för få och för oförutsägbara vid elvatiden på kvällen när jag oftast slutar. Så då sitter jag där, lite oppi orra (som blivit ett modeuttryck på mitt jobb) eftersom jag inte heller vill komma försent. Nån gång har jag då rattat in P2 och helt plötsligt befinner jag mig i en finkulturfilm från kanske Frankrike eller Tjeckien. Jag ser stan utifrån och då är det inte längre grå vardag utan sådär exotiskt som det kan vara på film. Bilarna som väntar vid rondellen. Folk som avvaktar vid övergångsställen för att se att bilarna saktar innan de törs gå över. Dagisbarn i gula reflexvästar som går lydigt på led med en fröken först och en fröken sist. Ena dagen speglar sig solen i fönstren på Frösön så att det syns över Storsjön till stan och andra dagen är det dimma som gör att man bara ser delar av stan men genom en öppning kan se ända till Annersia. Och tredje dagen är det stora tjocka flingor som sakta singlar ned och gör det extra lätt att få bredställ genom rondellerna samtidigt som någon P2-orkester spelar The End med The Doors. Och jag vet att såhär ser det ut överallt när folk åker till jobbet men ingenstans är det precis såhär.