Moster Birgit

Min släkt är fylld av bönder, skogsarbetare, fruar som sköter djur och hem och en och annan handlare. Först ut på banan att bryta mönstret var min pappas moster, Birgit Amrén. Redan i skolan gick hon sin egen väg och vägrade textilslöjd. Hennes pappa, Otto (efter Bismarck?), såg till att hon skulle få ge sig på trä och metall istället. Hon var då ensam flicka som gjorde detta på sin skola och troligen en av få i landet.

Jag kan inte hennes levnadshistoria sådär exakt. Men någon gång på 40-talet, efter att ha jobbat i flera år i Krångede och Östersund flyttade hon till Stockholm och gick på läroverk och var klart äldst. Därefter fortsatte hon på universitetet och läste bland annat litteraturhistoria och psykologi och blev psykolog. Tillsammans med två andra kvinnor startade hon en praktik för att styra ut folk i arbetslivet efter deras förmågor. Jag tror att hon någon gång samarbetet med Tomas Tranströmer, hon pratade om det någon gång.

Detta var alltså på 40- och 50-talet när alla var ordentliga, välkammade och levde i kärnfamilj och gjorde det som förväntades av dem.

Birgit pluggade, vägrade laga mat annat än på helgerna, reste, drack öl och skrev poesi. Under pseudonym publicerade hon poesi i Såningsmannen som jag tror var en ganska populär tidning på den tiden.

Efter pension tog hon över ett hus i Pålgård, Hammarstrand, rustade det och band in böcker. Dessutom gav hon ut en ordlista över ragundamålet.

Vad jag vet bodde hon aldrig ihop med någon man. Ärligt talat vet jag inget om hennes relationer. Hon hade tre hundar som alla hette Fia och sen en som hette Dilba och som slapp namnbyte för att det skulle kunna ge upphov till en identitetskris.

Birgit dog under senaste Urkult. I fredags var det begravning. Prästen berättade under begravningsakten om vad hon trodde skulle hända med Birgit efter döden. Hon sa också att hon inte var säker på om Birgit trodde på det. Just det tycker jag symboliserade mycket av vad hon var. Vem annars skulle lyckas lägga in en reservation mot Guds rike som tas upp i själva begravningen? All heder till prästen som berättade det. Har aldrig sett en präst så ledsen på en begravning. En präst som verkligen biter ihop. Det var vackert. Och Birgit hade undanbett sig avsked vid kistan.

Vad jag hört och förstått var hon i princip helt kompromisslös i att säga vad hon tyckte, vilket gjort att hon å ena sidan blivit ovän med många och att man å andra sidan visste att beröm och uppmuntran inte var fjäsk utan ärligt menat.















På begravningen träffade jag Helene Richardsson, som hon pratat mycket om och som forskat på äldre och IT och använt Birgit som det goda exemplet. Bilden har hon tagit och använt när hon pratat om Birgit på olika konferenser runt om i världen.

Efter begravningen fick vi syskonbarnbarn som var där välja ut de böcker som Birgit lämnade efter sig. De flesta av kusinerna nöjde sig med några böcker var. Själv har jag bagagen full med böcker och vet inte vad jag ska göra av alla. Hon läste mycket och brukade undra om jag läst något bra på sistone. Dessutom läste hon gärna av det jag läst. Och jag ångrar att jag inte skickade fler texter till henne sista året.

Förutom begravningen hann jag med att besöka älghägnet i Hammarstrand, träffa amerikanska släktingar som dök upp på begravningen då de ändå var i Sverige samt en tysk smålänning som berättade om hur han blev kidnappad i Algeriet för några år sedan under 54 dagar och att han sedan skrivit en bok om detta på tyska. Han passerade Döviken och Zorbcenter i våras som guide för ett tyskt Offroadsällskap, trivdes så bra att han bestämde sig för att flytta dit.

Under de gånger jag träffade henne senaste åren tog hon alltid upp en fråga. Hon tyckte aldrig att det var någons fel. Ingen är ond. Den som begått onda handlingar är inte ond för det. Följaktligen var hon tveksam till straff och fängelser. Hon menade att de som gjorde fel inte kunde bättre. Jag tror att hon menade så. Den frågan verkar hon ha funderat mycket över.